Sparat under: allmänt
Våren exploderar just nu, i grönska och fågelsång, i värme som får mig att sitta i skogen och läsa, njutandes av att man inte behöver vara klädd i lager på lager.
Det är så mycket barndom över sommaren, dofterna och ljuden tar mig tillbaka. Jag tror att varje årstidsförändring bär med sig de här snabba anfallen av nostalgi, och den efterföljande glimten av förvirring över att jag trots allt inte är ett barn längre – när slutade jag vara det?
En del av mina barndomssomrar dog igår. Min småkusin, som jag lekte med så många gånger under vistelserna hos morföräldrarna, kommer inte att se flera vårar, och det känns overkligt och orättvist. Jag ringer morsdagssamtal till mamma, och så mycket handlar om svärtan som drar kring gårdarna runt mormor och morfars hus. Allt det oändligt sorgliga som är på gång just nu, på den där platsen som en gång var så barndomstrygg.
