Nu är jag sån där att jag skulle vilja skaffa en anonym blogg igen. Och den här gången handlar det inte ens om några stora känslostormar och saker som gör ont ont ont, utan bara om en släng av intensiv medvetenhet om var mina texter läses. Om att folk kan koppla dem till mitt namn. Plötsligt blir jag nästan stum av självcensur, och kan bara skriva om sånt som att:
- När det gäller att packa upp gamla flyttlådor* har jag gjort ytterligare ett litet framsteg sedan återfinnandet av de oskrivna dagböckerna för någon vecka sedan – idag lyckades jag mirakulöst nog hitta en av mina två buntar post-it-lappar.
- Jag köpte en ny vinterjacka på JC till 20 % av ursprungspriset, och kände mig, som alltid vid liknande tillfällen, som om jag överlistat butiken på något sätt. (Även om det väl kanske är de som har överlistat mig, för även om jag lär använda den kan man inte direkt säga att jag inte hade kunnat klara mig utan den.)
- Jag avverkar fortfarande Lottaböcker på löpande band, och när jag försöker klämma in annan läsning parallellt blir jag nästan huvudyr. Man kan inte gå från familjen Månssons klämkäcka kärnfamilj till Cannie Möllers vinddrivna ungdomar i Gömmarna utan att hisna över bråddjupet dem emellan.
* Vi ska nog inte prata högt om hur gamla en del av de där flyttlådorna egentligen är. Och om att sanningen antagligen är att de mestadels innehåller ägodelar som jag klarar mig fruktansvärt bra utan. Lärdom: även om man (jag!) flyttar till en större bostad är det bra att rensa och kasta och göra sig av med innan flyttlasset går. Ja, i synnerhet då, eftersom man har så oförskämt gott om plats för de sista flyttlådorna, och inte behöver packa upp dem i ren frustration över att man jämt snavar över dem.
Läs även andra bloggares åsikter om självcensur, läsning, flyttlådor, prylar
Sparat under: litteratur
Om Facebook hade uppfunnits 200 år tidigare hade det här kunnat vara på riktigt. Jag fnissar hejdlöst, och då vet jag egentligen ingenting om Facebook. Men desto mer om Stolthet och fördom.
Läs även andra bloggares åsikter om Stolthet och fördom, Jane Austen, facebook
En av de musikaliska upptäckter jag gjort sedan jag började använda Spotify är Edith Söderström. Spotify har hennes debutalbum Timmar på taket, och jag har lyssnat många gånger på det under de senaste månaderna. Tyvärr är ju Spotify-musiken ganska bunden till datorn, och låter sig inte överföras till mp3-spelaren. Eftersom jag blev så flrtjust i Edith Söderströms musik kom jag fram till att det kunde vara värt att ha henne i skivsamlingen – för att jag gillar att äga de skivor som jag tycker bra om och för att äntligen kunna få in musiken i mp3-spelaren.
Idag anlände skivan, och jag noterar att den har en illavarslande Copy Control-dekal på framsidan. Och naturligtvis klarar iTunes inte av att importera låtarna. Tack, EMI. Verkligen. Jag har just betalat nio euro för att kunna lyssna på den här musiken var och när jag vill, och så är jag fortfarande kvar på ruta ett.
Jag vet inte vilket ljushuvud det är som har kommit på att man ska öka skivförsäljningen genom att förse de legalt inköpta skivorna med teknik som hindrar köparen från att lyssna på musiken…
Någon som har lyckats bättre än jag med att hitta en torrent med Timmar på taket? Eller som vet var jag annars kan komma över mp3-varianten av musiken? Eller hur jag kringgår kopieringsskyddet?
Läs även andra bloggares åsikter om kopieringsskydd, EMI, Edith Söderström
Sparat under: musik
Fin helg har det varit, kanske allra mest på grund av gårdagens livemusik. De brukar bli bra de där helgerna när man går någonstans och hör någon spela för en i just den där stunden, sådär unikt som när man går på teater och ingenting någonsin kommer att kunna återskapas på samma sätt. Jag tror att det är en bra motvikt till min eviga strävan att dokumenteraallt jag möter.
Så pass dokumenterande är jag att jag vill etikettera allt. Konserter jag går på får redan innan de är över ett epitet i mitt huvud. Senast jag hörde Sofie Björkgren-Näse sjunga var på Doo-Bops Singer/Songwriter-kväll luciadagen 2008, och den konserten kallade jag årets vackraste. Gårdagens var annorlunda, med fler låtar, uppbackande musiker inklusive stråksektionen som fick mig att rysa av välbehag nästan redan när de smög in på scenen och en annorlunda stämning. Det här var 2009 års varmaste konsert hittills. Jag satt bakåtlutad mellan två vänner och önskade mig en filt att kura ihop mig under som ytterligare grädde på moset. Fint var det, både musiken och sällskapet, och den färska skivan är också fin. (Jag upptäcker bland annat närvaron av lite skön blåsmusik, och min lycka är förstås gjord. Popmusik med stråkar och blås. Mums.)
Jag bodde sju år i Åbo, och ändå är det så få av de lokala banden och artisterna jag hörde live under åren, inte på långa vägar så många som jag hunnit med sedan jag flyttade tillbaka till Österbotten. Jag vet inte om det är sällskapet, boendesituationen, helt enkelt nya vanor – eller bara det att Österbotten just nu befinner sig i någon sorts musikalisk guldålder.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, livemusik, Sofie Björkgren-Näse, Österbotten
Jag kände mig så bedrägligt duktig när jag bar iväg en tämligen fylld kasse med blandat biblioteksmaterial till huvudbiblioteket ikväll före yogan. Äntligen skulle mängden lån börja se lite mera hanterlig och normal ut, och lite mindre som om jag har en egen liten biblioteksfilial hemma hos mig. Ha! Jag vet inte hur jag hade föreställt mig att gå i land med den här uppgiften samtidigt som det fanns nästan trekvarts timme tid för biblioteksstrosande före yogan. Nu har jag naturligtvis ännu fler lån än jag hade innan jag lämnade tillbaka den där högen.
Men lite värre hade det faktiskt kunnat vara. Jag fingrade på ett par skivor på musikavdelningen som jag sedan ställde tillbaka, bland annat Fleet Foxes självbetitlade. Jag har redan konstaterat att den finns på Spotify, lyssnat genom den ett varv och inte alls förstått hypen. (Däremot är First Aid Kits cover på Tiger Mountain Peasant Song alldeles ljuvlig.) Spotify kan vara mitt främsta vapen för att dämpa hetslånandet, åtminstone från musikavdelningen.
Läs även andra bloggares åsikter om bibliotek, musik, Spotify, Fleet Foxes, First Aid Kit
Jag hör också till dem som nästan måste ha kniven mot strupen för att erkänna att man blivit väckt av telefonen. (Ärligt – kan vi sluta ställa frågan? Så slipper personen i andra ändan ljuga. Be om ursäkt om ni känner på er att ni ringer i tidigaste laget, men låt bli att dra den där lögnen ur folk. Med hänvisning till min dygnsrytm är det sällan jag som ringer och väcker och betydligt oftare jag som blir uppringd och uppväckt, men jag kan ändå solidariskt lova att försöka låta bli att fråga rent ut.)
I morse väcktes jag alltså av telefonen och erbjöds ett endagsvikariat under eftermiddagen och kvällen, men tackade nej för att jag hade bioplaner. I vanliga fall hade jag sannolikt varit snäll och sagt ja i alla fall, men när man erbjuds gratis bio och medföljande eftersnack med regissören, en regissör vars filmer man tidigare sett och gillat, så tackar man inte nej i första taget.
Och det var verkligen värt att prioritera Post till pastor Jakob framom jobbet – och det säger jag inte bara för att filmen var gratis och för att min lön inte hade varit den bästa. Post till pastor Jakob är sannolikt den långsammaste film jag någonsin har sett. Den är långsam på ett sätt som får hela biosalongen att sitta alldeles tyst, i kollektiv förundran vill jag gärna inbilla mig. Det är också en av de tystaste filmer jag har sett – i den mening att man plötsligt hör ljud som man inte alltid lägger märke till i film – klafsande, vattendropp och knarrande i ett gammalt hus, men också med tanke på att dialogerna och replikerna hade kokats ner till Kaurismäki-nivå.
Nu låter det här gäspigt och segt – men det är det inte alls. Det är ett fascinerande kammarspel som Klaus Härö har åstadkommit, sparsmakat men med desto större utrymme för eftertanke. Dessutom är det oerhört vilsamt och befriande att se en film om en kristen människa där filmen inte slår knut på sig i sina energiska strävanden att vara undervisande och upplysande. (Skräckexempel: The Passion of the Christ, därför att jag fann den både äcklig och övertydlig.) Så här: Vi får följa skeendena, men ingen skriver oss något på näsan. Se, berörs eller låt bli att beröras, men framför allt: tänk själv.
Inte underligt att man kände sig som en bättre människa efteråt – inte på det där självgoda sättet, utan snarare som om själen fått både näring och vila och som om medmänniskorna hade ett svagt skimmer omkring sig när man tittade närmare.
Jag vet att Heikki Nousiainen redan har fått en massa i och för sig välflrtjänt beröm för sin insats, men jag fascinerades fasktist ännu mera av Kaarina Hazard. Hennes tolkning av Leila är lysande. Det finns något nästan tonårstrotsigt över hennes motvilja mot situationen, och om jag får välja en höjdpunkt för hennes del i filmen är det när hon strax efter ankomsten ska dricka te tillsammans med pastorn och envist flyttar sig till den andra bordsändan, istället för att sitta där pastorn placerat henne, invid honom. En annan höjdpunkt är en scen som saknas. Leila genomgår aldrig någon dramatisk förändring. Vi slipper se hennes ansikte lysa upp i ett förklarat sken, vi slipper få se en ångerfull Leila som sedan blir en Ny och Bättre Leila.
Tack till Härö och filmteamet för en mycket intressant filmupplevelse som besparade oss väldigt många schablonbilder. Tack till skådespelarna, tack till Dani Strömbäck för fin filmmusik (när får vi tillgång till soundtracket från filmen, förresten?). Och tack till arrangörerna som bjöd på förhandsvisningen!
Läs även andra bloggares åsikter om film, Klaus Härö, Post till pastor Jakob, Kaarina Hazard
Jag är hemma i min lägenhet för första gången på över en vecka. Hemma på riktigt, inte hemma som hemma hos föräldrarna, inte hemma som i morföräldrarnas hus (ja, för jag pratade faktiskt om att gå hem och äta i förmiddags när jag och mamma var ute på en besöksrunda i byn och träffade nya och gamla släktingar). Hemma hos mig. Jag har en mycket vag uppfattning om vad som egentligen finns i kylskåpet (och hur mycket av det som är ätbart), har hälften av den packning jag bar med mig härifrån hemma hos mina föräldrar. Dessutom är jag trött så att ögonen nästan går i kors efter närkontakt med pensionärsdygnsrytm. Måste ändå sitta upprätt en stund till för att dricka te med rosensmak och lyssna på Edith Söderström efter nio dagar utan Spotify.
Inte för att jag egentligen har gjort så stor skillnad på helg- och vardagar den senaste tiden, men ändå känns det skönt på ett väldigt betryggande och njutbart sätt att veta att det är söndag imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om hemma, hemkomst, Spotify, Edith Söderström
