Ikas ord 2.0

Gårdagskvällen tillbringades till största delen i soffan, under en filt läsandes Presidentens hustru, medan kroppstemperaturen sakta men säkert klättrade uppåt. Mitt i förkylningströttheten och kroppen som ömmade fanns det en vila i att ha feber, att vara tvingad att ge upp alla borden och måsten. Jag kapitulerade tämligen lättvindigt.
I morse vaknade jag med mera normal temperatur och den där genomskinliga känslan i kroppen som feber brukar lämna efter sig, och om temperaturen håller sig på normal nivå lär jag vara tillbaka i vardagen redan imorgon.

Så här mycket har jag inte välkomnat en förkylning sedan jag satt fast i ett jobb jag inte trivdes med för ett par år sedan. Nu tycker jag egentligen om min vardag – men vilsamheten i feberkvällen påminner mig om att energinivån och förmågan att engagera sig inte riktigt sitter där den ska i mörkrets tid. Att jag kanske borde bli bättre på att bädda ner mig i soffan med en bok av fri vilja – och inte därför att jag inte orkar annat. Och framför allt – att jag borde sluta tro att jag ska kunna fungera på samma sätt i mörkrets tid som jag gör i ljusets.

Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, mörker