Ännu en bokstav från Lilla O.
Bokstaven B:
1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?
Inte egentligen. Däremot får jag en hel del recensionsexemplar, och så har jag naturligtvis svårt att motstå billiga, intressanta böcker. Köper mycket sällan nytt inbundet till fullpris, och faktiskt ganska sällan pocket till fullpris. Begagnat är mera min melodi, och bokreornas priser tycker jag ofta är i överkant. Biblioteket är platsen dit jag går för att bli hög på boksamlandets glädje, och om boken jag lånat visat sig vara alldeles fantastiskt bra kommer jag antagligen att vilja köpa den också.
2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.
Den av alla andra kvinnor så hyllade Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. i mina ögon var den verkligen usel – torftigt språk (detta evinnerliga skrockande!) och en kärleksskildring unknare än unknast. Bortsett från att den ofta gjorde mig arg på grund av sin uselhet lämnade den mig i övrigt kall.
3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.
Det är klart att det finns mer och mindre fin litteratur. Vissa böcker är ett måste på kultursidorna, medan andra har betydligt svårare att ta sig in. Sedan finns det ytterligare kategorin böcker som bara kan ta sig in om någon gör en studie av fenomenet. Jämför: Man kan skriva om Margit Sandemos Sagan om Isfolket, men då bara som en studie av fenomenet, och ofta behandlade som en enda klump. Men om Kjell Westö släpper ny roman är det åtminstone här i Svenskfinland självklart att romanen ska recenseras och författaren intervjuas, stort uppslaget. Sedan kan folk som eventuellt väljer att kalla sig ”vanliga läsare” hävda att de struntar blankt i vad som är fin och mindre fin litteratur, men det hindrar inte att vi har en litterär kanon. Och en musikalisk. Och en filmisk, och så vidare.
4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?
Inte direkt. En favorit var dock Boel Westins Tove Jansson – ord, bild, liv – underbar läsning för den som är bekant med åtminstone en del av Tove Janssons skapelser.
Biografier jag brukar klara mig utmärkt utan är de som hör hemma i kategorin ”Sann historia, därmed läsvärd trots språkbrister”.
När det gäller litteratur som blandar fakta och fiktion ser jag ingen egentlig anledning att vara generellt för eller emot. Det går att göra så mycket med den här typen av utgångsläge, det kan bli både fantastiskt och fasansfullt, både motiverat och överdrivet. Under den gångna hösten har jag ju läst Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, löst baserad på Laura Bush och hennes liv. Nu kan man förstås göra många olika läsningar av en och samma bok, men jag upplevde inte att det intressanta med boken var (den många gånger ganska luddiga) kopplingen till en känd och omtalad person. Den var intressant för att den var en välskriven skildring av huvudpersonens liv, av hennes självreflektioner och hennes förhållningssätt till det som hände henne.
Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, Presidentens hustru, Stephenie Meyer, Om jag kunde drömma, finkultur, kanon, bokutmaningar, Bokfrågornas ABC
En månadsgammal enkät från bokhora.
Senast köpta inbundna bok: Jag kommer inte ihåg när jag senast köpte en inbunden bok. Räknas en bokbytesbok? I så fall Lavinia Greenlaws Musikens betydelse för flickor, som kom med hem från en bokbyteshylla i mitten av maj. Jo, i slutet av april nån gång köpte jag ju faktiskt Tordyveln flyger i skymningen på loppis också…
Senast köpta pocketbok: Shakespeares En midsommarnattsdröm och Tara Altebrandos The Pursuit of Happiness (som jag faktiskt köpte tack vare bokhore-Johanna L:s hyllande och Prep-jämförande)
Favoritgenre: Jag vet inte om jag har någon. Har snarare genrer jag i allmänhet undviker, men annars tycker jag att det finns så mycket annat som får mig att tycka om böcker än just genren. Men visst, jag är svag för vissa typer av flickböcker, serier/grafiska romaner, sympatiska novellsamlingar, bilderböcker, riktigt smart underhållningslitteratur, Stora Berättelser (tänk Utvandrarna och Jerusalem), ungdomsböcker…
Ultimata längden på en bok: Beror mycket på boken. Men i allmänhet har jag en tendens att skjuta upp läsandet av tegelstensromaner därför att de ser så väldigt mastiga ut betraktade från utsidan.
Favoritbokhandel: Jag beställer en del från AdLibris, i synnerhet nu sedan de infört portofri leverans till R-kiosker (fast jag har ändå fått hämta ut alla mina paket på posten). Fast allra mest böcker köper jag second hand, antingen från antikvariatet Lafkan, eller också från olika typer av loppmarknader.
Favoritbibliotek: Jag tycker väldigt mycket om huvudbiblioteket här i Vasa och kan ägna mycket tid åt oplanerat strosande och hylltittande, även om jag väldigt sällan behöver låna hem mer skönlitteratur.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Soffan, alternativt sängen innan jag somnar och innan jag stiger upp lediga dagar. Har en läshörna komplett med hårdstoppad 50-talsfåtölj också, men av någon anledning känns den inte lockande sommartid.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): På tåg läser man bra. Annars tycker jag om att sitta på en närbelägen brygga och läsa under den varmare årstiden också.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Det är minsann inte författarnamnet som avgör. Det jag köper i inbundet format är oftast facklitteratur (typ kokböcker och annat handboksliknande). Sedan köps det en del inbundna begagnade böcker som jag råkar hitta, och så finns det en liten mängd inbundna böcker köpta för att de inte fanns på biblioteket eller i pocketversion och för att jag nödvändigt ville läsa dem.
Bästa lässnackset: Choklad.
Bästa läsdrycken: Te, helst i en stor mugg som räcker länge. Riktigt varma dagar kan jag också tänka mig kylskåpskallt mineralvatten eller god saft med isbitar i.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Något stillsamt och lagom monotont, typ vindens sus i träden. Musik funkar inte, finns det sjungen text lyssnar jag på den, är det instrumentellt går jag ändå så mycket upp i musiken att jag inte kan koncentrera mig på boken samtidigt. Alternativt stänger jag musiken ute, och vad är det då för vits?
När på dygnet läser du helst?: Långa lata ouppstigna förmiddagar är en höjdare för läsning…
Bästa bakfylleläsningen: Jag har faktiskt aldrig haft behov av dylik. Däremot, om jag har feber, då vill jag ha något lättuggat, typ ungdomslitteratur utan allt för mycket experimenterande.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Det jag läser för tillfället, om det inte är en väldigt otympligt stor bok som är jobbig att släpa med sig. Ibland kan man snubbla över en novellsamling där novellerna har lagom längd för att läsas under ens normala bussresor till och från jobbet, och då kan boken i fråga vikas åt bussläsning.
(Ja, och sedan jag började på den här enkäten men innan jag hann bli färdig kom faktiskt mitt senaste AdLibris-paket, och inte till posten förstås, nu när jag ändå passerar just Posten på väg till lunch varje dag. Paketet innehöll dessutom något så uppenbart ovanligt som en ny, inbunden bok – Maria Küchens Att skriva börjar här.)
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, läsvanor, enkäter, listor
Jag kände mig så bedrägligt duktig när jag bar iväg en tämligen fylld kasse med blandat biblioteksmaterial till huvudbiblioteket ikväll före yogan. Äntligen skulle mängden lån börja se lite mera hanterlig och normal ut, och lite mindre som om jag har en egen liten biblioteksfilial hemma hos mig. Ha! Jag vet inte hur jag hade föreställt mig att gå i land med den här uppgiften samtidigt som det fanns nästan trekvarts timme tid för biblioteksstrosande före yogan. Nu har jag naturligtvis ännu fler lån än jag hade innan jag lämnade tillbaka den där högen.
Men lite värre hade det faktiskt kunnat vara. Jag fingrade på ett par skivor på musikavdelningen som jag sedan ställde tillbaka, bland annat Fleet Foxes självbetitlade. Jag har redan konstaterat att den finns på Spotify, lyssnat genom den ett varv och inte alls förstått hypen. (Däremot är First Aid Kits cover på Tiger Mountain Peasant Song alldeles ljuvlig.) Spotify kan vara mitt främsta vapen för att dämpa hetslånandet, åtminstone från musikavdelningen.
Läs även andra bloggares åsikter om bibliotek, musik, Spotify, Fleet Foxes, First Aid Kit
… hör jag den nybildade isen ha alldeles nya ljud för sig när jag cyklar hem i solnedgångsljus.
… har jag vådlig träningsvärk i överarmarna. Dagen efter yogan – knappt märkbar. Två dagar efteråt – omöjlig att utestänga.
… lyssnar jag på Tori Amos’ samlingsskiva Tales of a Librarian strax efter att jag läst Marias klassificeringstext, och saker och ting sammanfaller på ett ytterst fascinerande sätt. (Tales of a Librarian är på många sätt genial, i synnerhet texthäftet. När såg vi senast låttexterna till ett album arrangerade enligt klassifikationsordning? Lysande.)
… Hetsskriver jag en första början på en recension – 2500 tecken på tio minuter. Obearbetat förstås, men jag vet av erfarenhet att mina hetstexter brukar innehålla mycket användbart. Och det är så underbart skönt att få skriva, och att få göra det med flyt.
… har jag två dagars disk att ta itu med, och sovtider som motarbetar all denna min hastigt uppkomna kvällsenergi och dito eufori.
Andra bloggar om: träningsvärk, Tori Amos, klassifikation
Jag har jobbat väldigt mycket på finska de senaste dagarna. Faktum är att jag har pratat mera finska än jag gjort sedan jag återflyttade till Österbotten. Toppen nåddes nog i morse när jag drog högläsning för två skolklasser – på finska. Lite svettigt var det, och jag fick ännu mera belägg för min tidigare teori: Det är ordlängden som gör att jag tycker att det är krävande att läsa på finska. Dessutom är det knepigt att läsa högt på ett språk som inte sitter lika mycket i ryggmärgen som modersmålet, ett språk där man inte alltid själv inser vad som funkar eller inte. Om jag tappar bort en bokstav i ett ord kan betydelsen bli en helt annan, och jag kanske inte ens hinner inse det själv.
Och ändå är min hjärna så färdig att åter kliva in i finskan. Det tog bara ett par timmar, så var maskineriet välsmort och ordförrådet rikt som förr. (Fast aldrig tillräckligt rikt. Åh, frustrationen att exalterat försöka förklara storheten hos Åsa Larsson när man inte hittar de ord man vill använda!) Förra helgen, efter en vecka med två jobbdagar, drömmer jag på finska – och på svenska, i samma dröm. Det är denf örsta tvåspråkiga jag minns mig ha haft, och det är väl symptomatiskt att dne kommer just nu, när jag jobbar så mycket på två språk. (Men medges: jag blir lite imponerad av att min hjärna kan drömma tvåspråkigt, det hade jag inte riktigt väntat mig även om jag drömt på både finska och engelska tidigare.)
Nå. Inga ungar skrattade åt min läsning idag, och jag tolkar det som att jag inte gjorde några grova misstag. Imorgon ska jag göra om proceduren, men med samma bok, och därmed lär det gå smidigt.
Andra bloggar om: språk, finska, tvåspråkighet
Som den biblioteksnörd jag är kunde jag förstås inte undvika den här kulturfyran med bibliotekstema.
1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Får som recensionsexenplar, lånar från biblioteket och köper begagnat. Köper försvinnande lite ny, inbunden litteratur, och ganska sparsmakat med nya pocketböcker också. En period (typ i gymnasiet) köpte jag väldigt mycket böcker, men i takt med att bokhyllorna har blivit allt mer fyllda har jag insett fördelarna med biblioteksböcker – när man har läst ut dem får man lämna tillbaka dem igen.
2. Hur ofta går du på bibliotek?
Det varierar mycket beroende på hur mycket jag jobbar och på hur lång väg jag rent praktiskt har till biblioteket. I perioder med mindre jobb blir det minst en gång i veckan. Den här sommaren verkar frekvensen vara ungefär 3 gånger per månad. Tidigare somrar har jag jobbt på bibliotek och därmed vistats där dagligen. (Ja, jag brukade besöka biblioteket på fritiden då också, fast oftast nån annan filial än de jag jobbade på.)
3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
O ja! Jag lånar mycket film och tv-serier, likaså cd-skivor i mängd. Lånar också tidskrifter i perioder, lite beroende på utbud och intressen. Konstutställningar brukar jag titta på i förbifarten, om jag ändå är där i annat ärende.
4. Och ja: vilken bok läser du just nu?
Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Bibliotekslånad, faktiskt…
Läs även andra bloggares åsikter om kulturfyran, bibliotek
Okej, så jag är en listnörd när det är mycket som ska fixas. Listorna fyller dubbla psykologiska funktioner – dels har deras existens en lugnande effekt på mig eftersom jag vet att jag har punkterna till pappers och inte måste hålla dem i huvudet, dels ger det en mycket njutbar känsla av tillfredsställelse över den egna effektiviteten när man får stryka över en eller flera punkter på listan. (Mitt sinne för organisation framträder bara på mycket avgränsade områden – skivhyllan och den här typen av listor.)
Nu när jag har berättat hur skönt det är att få dra streck över saker som finns på att-göra-listan föärstår ni säkert också hur frustrerande det är att utföra saker som står på listan utan att få dra några streck. ta det här med att återlämna biblioteksböcker. Idag efter jobbet lämnade jag in tredje lasset till universitetsbiblioteket, och tror ni att jag får dra något streck i listan? Nej, just det. För det finns fortfarande ett fjärde lass som ska bäras tillbaka.
Det är ju därför stadsbiblioteket har begränsningar på hur många lån man får ha hemma samtidigt. För att man inte ska behöva cykla så många varv fram och tillbaka när böckerna ska återlämnas.
Andra bloggar om: i-landsproblem, bibliotek, listor
Någonstans på nätet hittade jag ännu en sån här kronologisk utmaning.
För 20 år sedan:
Var jag nyss fyllda sju och nybliven storasyster. Det var inte fullt så roligt som jag föreställt mig – då. Jag gick i förskolan och hade enligt bilder en grå vinterhalare*. Vi hade vårfest i förskolan där vi skulle uppträda med Törnrosasången i dramatiserad form. Jag spelade häxan. Elin fick prinsessrollen, och prinsarna hoppade av sin roll på löpande band när det gick upp för dem att de måste pussa prinsessan på kind.
Det var också den här våren som jag läste min första Fem-bok (minns det som ett väldigt roligt men tidskrävande projekt). När jag och pappa sedan var på skolinskrivning och det framkom att jag redan kunde läsa var det just Fem-böcker som jag angav som favoritlitteraturen, vilket lär ha imponerat på skolföreståndaren.
På hösten började jag skolan och tyckte att det emellanåt var väldigt segdraget. Alla dessa uppgifter som man skulle göra! Men läseboken läste jag igenom första kvällen, och sedan fick jag dåligt samvete eftersom jag inte trodde att man fick göra så. Sedan satt jag i klassrummet och stirrade i evigheter på en gul sida där man skulle lära sig att ljuda ihop tre bokstäver. Jag fattade inte varför mina klasskamrater inte bara kunde läsa ihop bokstäverna nån gång så att vi fick ägna oss åt roligare saker. (Jag hoppas verkligen innerligt att dagens läskunniga förstaklassister får ägna sig åt något mer utmanande läsövningar än vad jag fick.)
För 15 år sedan:
Hade jag fyllt tolv år, gick i femman och ägnade mycket tid åt att lusläsa Min Häst samt skriva brev. Jag hade läst det mesta som fanns på barnavdelningen i hembyns bibliotek, och fått börja låna böcker från huvudbiblioteket inne i stan. Lyckan över detta var stundvis överväldigande. Jag hade också ett ganska färskt intresse för popmusik, och lyssnade på Trackslistan varje lördag. Ibland skrev jag brev samtidigt och refererade till Trackslistan i breven. Min bästis Johanna hade egen tv på rummet, och där kunde man titta på MTV, vilket var avundsvärt (tv:n) och fascinerade (MTV).
För 10 år sedan:
Gick jag i gymnasiet, trivdes tillsammans med klasskompisarna på konstlinjen men hade skoltrötta perioder och ett nyväckt ointresse för matte, fysik och kemi. Bildkonstlektionerna var ett paradis av kreativitet och evinnerligt babblande med klasskompisarna. Vi lärde oss bland annat att fota med systemkamera**, att framkalla film och bilder i mörkrum, och konstaterade att misslyckade bilder alltid borde fotas i svartvitt, för då var det minsann inte en misslyckade bild längre, utan Konst, ety alla svartvita fotografier per definition är Konst.
Jag började föra min första läsdagbok, och skrev fortfarande extremt många och långa brev, numera även på engelska. Flest och längst brev skrev jag till Åsa, där vi diskuterade böcker i kvadrat och planerade att ta över världen.
För fem år sedan:
Var jag tjugotvå år gammal, hemifrånflyttad och boende i Åbo. Jag läste litteraturvetenskap och hade gett upp informationsförvaltningen, tog en del kurser i kvinnovetenskap och var under en period extremt feministiskt medveten. De människor jag umgicks mest med (läs: mer eller mindre dagligen) bodde i varsin lägenhet på mitt bostadsområde, och det rändes flitigt mellan dessa tre lägenheter.
På kärleksfronten led jag av gravt grubbleri, helt ovetande om vilka verkliga känslostormar jag skulle möta under de kommande åren.
* vad man i Sverige kallar vinteroverall.
** Detta hindrar förstås inte att jag sedan dess har glömt bort alltihop, och numera bekvämt använder mig av den digitala systemkamerans automatläge, med egna modifikationer.
Läser lördagens tidning såhär i efterskott och hittar en intervju med Juha Janhunen, nyvald ordförande för Finlandssvensk samling r.f. Janhunen, som egentligen är finskspråkig, tycker att finlandssvenskan är ett utrotningshotat språk, och anser (i vanlig ordning) att finlandssvenskarna borde ta mer plats – men också att de finskspråkiga borde ge oss mer utrymme.
Det kom ganska lämpligt det där, efter förmiddagens utspel. Jag hade ett möte med mina överordnade, och efteråt passade jag på att bekanta mig med organisationens bibliotek. Frågade en anställd om de svenskspråkiga böckerna hade en egen hylla, och hon förklarade att jadå, i hyllan där i hörnet har vi all litteratur på främmande språk.
Jag blev faktiskt lite giftig i mitt svar. Jag tycker fortfarande att det är en förolämpning när svenska klassas som ett främmande språk i den tvåspråkiga stad jag är bosatt i. Samfälligheten jag jobbar i är också tvåspråkig, även om det bara syns på pappret och i min egen församling. Och går jag till stadsbiblioteket för att låna en cd-bok får jag leta i hyllorna med – just det – talböcker på främmande språk.
Sedan kan den finskspråkiga majoriteten vara hur principiellt välvillig den vill. Sedan kan jag själv klara av att uttrycka mig tämligen obehindrat på det andra inhemska. Men jag kan faktiskt inte hålla andakt för en grupp ettor och tvåor med hjälp av en finskspråkig översättning av den svenska bok jag vill ha.
Jag sörjer ibland när jag ser de här barnens finska omgivning. Jag sörjer för de som är enspråkigt svenska än så länge, som så tidigt måste möta den tuffa verklighet som det kan innebära att tillhöra en språklig minoritet. För det är tufft när man lever i en stad där svenskan bara existerar på små öar. Och bortsett från att jag vill närmare de som står mig nära så är det just språket som får mig att vilja flytta tillbaka till Österbotten. Jag vill bo någonstans där tvåspråkigheten fungerar i praktiken, där tvåspråkigheten inte först och främst handlar om finlandssvenskar som har lärt sig att fungera på finska. Samtidigt inser jag att jag och alla med mig som flyr de allt finskare områdena i den södra landsändan, att vi alla bidrar till förfinskningen. Och att Juha Janhunen inte hade så fel när han drog paralleller mellan tibetanernas och finlandssvenskarnas språkliga situation.
Andra bloggar om: finlandssvenska, Finlandssvensk samling, Juha Janhunen, tvåspråkighet
Jag rensar bokhyllan inför förestående loppisförsäljning, och inser att jag har förlorat kontrollen över boksamlingen. Hittar två exemplar av Per Anders Fogelströms Stad i världen, båda olästa dessutom eftersom jag inte har hunnit längre än till tredje boken i sviten.
Häromdagen diskuterade jag Marianne Ahrnes bok/tv-serie Den tredje lyckan med en av mina vänner. Jag blev lite inspirerad att läsa om boken eftersom jag inte minns mycket från den första läsningen för omkring 15 år sedan. Jag sade dock att det blir lite svårt, eftersom biblioteksfilialen i hembyn håller stängt p.g.a. ombyggnad, och boken är så förknippad med deras hylla under fönstret att jag inte riktigt kan föreställa mig att den finns på annat håll, även om den ju rimligtvis måste göra det. Visst finns den. I min egen bokhylla, till på köpet. Det är biblioteksfilialen avskrivna exemplar som jag har…
När boksamlingen är så här kaotisk kan det ju inte vara mycket annat än skönt att få rensa ut en del. Jag har försökt vara hård, har plockat ut mycket deckare som jag inser att jag sannolikt aldrig kommer att läsa om. Har även rensat ur en del olästa böcker med motiveringen att jag haft flera år på mig att läsa dem, och om jag trots allt vill läsa dem i framtiden finns de garanterat att låna på biblioteket. Men svag som jag är ställde jag tillbaka Anne Marie Ejrnaes Snigelhuset efter att ha läst baksidestexten. Det där med kvinnohistoria i tre generationer, i kombination med lovorden, fick mig på andra tankar. Men jag lovar, om den står kvar efter ytterligare åtta år, fortfarande oläst, då ska den ut!
Imorgon bitti lastas böckerna i bilen, tillsammans med mängder av kläder och prylar, och sedan hoppas jag att jag slipper bära hem dem igen. Kom gärna till strandloppis i Vasa och befria mig från lite ägodelar, bland annat min samling Minette Walters, Elizabeth George och Patricia Cornwell kommer att finnas på plats.
