Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.
Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.
I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet
Slutar jobba fem – sista dagen på sommaranställningen, men jag hinner inte bli vemodig. Går på fest våningen ovanför i en dryg timme innan jag påbörjar ett frilansuppdrag (för jobbet). Ser en knapp halvtimme Kaurismäkifilm – en mycket lovande halvtimme – innan jag får se film trassla sig och smälta av projektorlampans värme. Går tillbaka till jobbet, kan inte annat än skratta åt eländet och skriver en notis till morgondagens tidning innan jag inser att jag inte längre jobbar. Får godkännande för en halvtimmes övertid av nattchefen. Återvänder till jobbfesten där stämningen stigit avsevärt.
(Har sedan den där sortens diskussion som man bara kan skaka på huvudet åt efteråt. Jag bryr mig inte ens om att bli ledsen eller sårad eller arg på allvar, jag konstaterar bara att jag kunde bli bättre på att känna av personkemivibbar och därmed smita undan diskussioner av det där slaget i ett tidigt skede. Men kanske tillför också det här talandet förbi varandra något, på sikt.)
Officiellt har jag slutat på jobbet. Det känns inte så än, i synnerhet inte med tanke på att jag ska dit redan imorgon för att skriva en frilanstext. Men konstigt kommer det att bli att än en gång inte vara en del av vardagen där.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, bio, Kaurismäki
Jag får någon sorts ålderskris av det här.
För min reaktion är inte i första hand att sucka över att någon kan tycka att de där sexistiska och klantigt skrivna böckerna (och naturligtvis den efterföljande filmen, som jag i ärlighetens namn inte har sett och därmed inte kan ha så mycket åsikt om – bortsett från att jag tycker att själva grundstoryn är riktigt, riktigt obehaglig) är värda en hyllning i den här formen. Nej, jag blir sådär mammigt upprörd. ”Men lilla vän, tänk efter”, skulle jag vilja säga. ”Men snälla någon, ska du ha en så där stor tatuering på ett så där synligt ställe, i resten av ditt liv?”
Fast jo, det är ju klart att just ämnet för tatueringarna spökar i den här historien. Det var ju inte direkt igår som jag noterade att jag blivit så vuxen att det där med tatueringar inte alls lockar längre (skulle vara en mycket liten och diskret placerad i så fall) och att i synnerhet stora, synliga sådana sällan uppfattas som klädsamma av mig. I vanliga fall brukar jag dock tycka att det är andras problem och inte mitt hur de väljer att pryda sin hud. Ändå är det något med det här dyrkandet av Edward Cullen och hans mespropp till flickvän som får mig att vilja omyndigförklara fansen.
Nu känns det nästan skönt att jag blev sådär rabiat och obalanserat det-är-naturligtvis-bara-min-åsikt-som-är-den-rätta-upprörd. Plötsligt känner jag mig inte längre som om jag är i den där åldern när man har tonårsbarn.
Läs även andra bloggares åsikter om Twilight, tatueringar, ålderskriser
Jag hör också till dem som nästan måste ha kniven mot strupen för att erkänna att man blivit väckt av telefonen. (Ärligt – kan vi sluta ställa frågan? Så slipper personen i andra ändan ljuga. Be om ursäkt om ni känner på er att ni ringer i tidigaste laget, men låt bli att dra den där lögnen ur folk. Med hänvisning till min dygnsrytm är det sällan jag som ringer och väcker och betydligt oftare jag som blir uppringd och uppväckt, men jag kan ändå solidariskt lova att försöka låta bli att fråga rent ut.)
I morse väcktes jag alltså av telefonen och erbjöds ett endagsvikariat under eftermiddagen och kvällen, men tackade nej för att jag hade bioplaner. I vanliga fall hade jag sannolikt varit snäll och sagt ja i alla fall, men när man erbjuds gratis bio och medföljande eftersnack med regissören, en regissör vars filmer man tidigare sett och gillat, så tackar man inte nej i första taget.
Och det var verkligen värt att prioritera Post till pastor Jakob framom jobbet – och det säger jag inte bara för att filmen var gratis och för att min lön inte hade varit den bästa. Post till pastor Jakob är sannolikt den långsammaste film jag någonsin har sett. Den är långsam på ett sätt som får hela biosalongen att sitta alldeles tyst, i kollektiv förundran vill jag gärna inbilla mig. Det är också en av de tystaste filmer jag har sett – i den mening att man plötsligt hör ljud som man inte alltid lägger märke till i film – klafsande, vattendropp och knarrande i ett gammalt hus, men också med tanke på att dialogerna och replikerna hade kokats ner till Kaurismäki-nivå.
Nu låter det här gäspigt och segt – men det är det inte alls. Det är ett fascinerande kammarspel som Klaus Härö har åstadkommit, sparsmakat men med desto större utrymme för eftertanke. Dessutom är det oerhört vilsamt och befriande att se en film om en kristen människa där filmen inte slår knut på sig i sina energiska strävanden att vara undervisande och upplysande. (Skräckexempel: The Passion of the Christ, därför att jag fann den både äcklig och övertydlig.) Så här: Vi får följa skeendena, men ingen skriver oss något på näsan. Se, berörs eller låt bli att beröras, men framför allt: tänk själv.
Inte underligt att man kände sig som en bättre människa efteråt – inte på det där självgoda sättet, utan snarare som om själen fått både näring och vila och som om medmänniskorna hade ett svagt skimmer omkring sig när man tittade närmare.
Jag vet att Heikki Nousiainen redan har fått en massa i och för sig välflrtjänt beröm för sin insats, men jag fascinerades fasktist ännu mera av Kaarina Hazard. Hennes tolkning av Leila är lysande. Det finns något nästan tonårstrotsigt över hennes motvilja mot situationen, och om jag får välja en höjdpunkt för hennes del i filmen är det när hon strax efter ankomsten ska dricka te tillsammans med pastorn och envist flyttar sig till den andra bordsändan, istället för att sitta där pastorn placerat henne, invid honom. En annan höjdpunkt är en scen som saknas. Leila genomgår aldrig någon dramatisk förändring. Vi slipper se hennes ansikte lysa upp i ett förklarat sken, vi slipper få se en ångerfull Leila som sedan blir en Ny och Bättre Leila.
Tack till Härö och filmteamet för en mycket intressant filmupplevelse som besparade oss väldigt många schablonbilder. Tack till skådespelarna, tack till Dani Strömbäck för fin filmmusik (när får vi tillgång till soundtracket från filmen, förresten?). Och tack till arrangörerna som bjöd på förhandsvisningen!
Läs även andra bloggares åsikter om film, Klaus Härö, Post till pastor Jakob, Kaarina Hazard
Sparat under: film
Har nyss sett Eternal Sunshine of the Spotless Mind för tredje gången. Sjukt bra film, fortfarande. Upphör inte att fascineras av hur bra den är, på så många olika sätt. För att den väcker så mycket tankar och känslor, för att både manus och regi använder sig av filmmediet på ett ytterst innovativt sätt, för att karaktärerna är så underbart mänskliga i allt från sina tillkortakommanden till sin relativa fulhet. För att musiken är fin. För att… Nä, jag vet inte. Kan ingen göra en lika bra film, fast på ett tillräckligt annorlunda sätt för att jag ska kunna se den och inte tycka att den är en kopia?
Andra bloggar om: film, Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Take the Quiz here!
Nu väntar jag bara på att Mr Darcy ska dyka upp och gå mig på nerverna.
Läs även andra bloggares åsikter om Jane Austen, Stolthet och fördom, Elizabeth Bennet, Mr Darcy
Dagens definition av jobbförmån:
Man får göra något man ändå skulle ha gjort, på betald arbetstid. Som t.ex att se Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Att det var två dagar före premiären och att vi var under tio pers i salongen störde inte heller.
(Jag gillar det där med att bli insläppt gratis på muséer också, även om jag förstås inte har så stora påverkningsmöjligheter när det gäller vilka muséer och när jag får besöka dem.)
Att få lämna min egen verklighet och försvinna in i Narnias (om än rätt våldsamma) sagovärld i två och en halv timme är klart värt ett par timmars övertid och regn på vägen hem. Fast vad är det med alla insekter som vill tjuvåka med mig? Saldo ett kryp i varje öga på väg hem, en skalbagge i håret på väg till jobbet imorse – och då hade jag cykelhjälm. Hur gör krypen? Och hur kul kan det vara att dränkas i ett mänskligt öga?
Idag, t.ex.
- Förstasidesnyhet: Naze Aghais utvisning är bordlagd i väntan på förvaltningsdomstolens besvärsutredning.
- Kultursidorna: Intressant artikel om filmfestivalen i Venedig, och om hur filmerna idag har fått överta en del av massmediernas funktion – att rapportera om vad som händer omkring oss, exempelvis på olika oroshärdar. Paul Haggis, amerikansk regissör (aktuell i Venedig med I Elahdalen):
I amerikanska medier publiceras bara de krigsnyheter som Pentagon vill se i tryck. Då måste det vara vår och andra konstnärers uppgift att ställa frågor och så tvivel.
Ännu en punkt att sätta upp på listan äver varför kulturen behövs, varför den är så viktig, varför den har ett värde som inte i första hand mäts i pengar. Jag kan för övrigt inte låta bli att dra en liten privat parallell till boken jag läste ut för tio minuter sedan – Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.
- Veckoslutsmagasinet Volt: Singeltema med hejdlöst roliga, hjärtskärande och vansinniga citat ur verkligheten. Lite som Tjuvlyssnat, fast på finlandssvenska.
[...]
”Bli ihop med Jenny då.”
”Det sku va helt perfekt, hon vill det och jag vill det, men jag måste vänta tills jag blir kär i henne.””Oh shit, hör på det här messet: ‘Tänker du undvika mig i dag igen?’ Vad fan ska jag svara!?”
”Ingenting, månne hon inte märker.”Kan vi inte få det här som ett återkommande inslag i Volt i höst, snälla redaktionen?
Igår kväll tänkte jag att det är ju ändå fredag kväll, och dammsuga kan man göra imorgon också – nu ska det tittas film. Bytte alltså stol vid datorn och satte mig tillrätta framför Magdalenasystrarna. Jag fick låna den av en kompis förra veckan, hon hävdade att den var väldigt bra och inte alls för eländig. Eftersom jag sedan tidigare kände till att filmen handlar om någon form av tvätteri maskerat till uppfostringsanstalt för ”vanartiga” flickor har jag varit aningen ambivalent i min inställning. Ja, jag vill se den, men inte när som helst, det här kan i värsta fall bli rena frosseriet i elände.
Tack och lov blev det inte det, trots att det säkert skulle ha gått att frossa ganska rejält. Visst är det upprörande att unga kvinnor spärras in hos nunnor med grymma metoder, i synnerhet när denna inspärrning sanktioneras av kvinnornas familjer, och när de ”brott” kvinnorna har begått består av att de fött barn utan att vara gifta, pratat med pojkar över skolgårdens stängsel eller blivit våldtagna. Förfarandet kring inspärrandet av flickorna ger uttryck för en omgivning med djuot rotad skräck för den kvinnliga sexualiteten, för att få familjens anseende befläckat och för den katolska kyrkan.
Jag får lite fånglägervibbar av filmen, och kan inte låta bli att associera till de koncentrationsläger jag så nyligen läst om. Sitter och begrundar nunnorna som iklär sig rollen av fångvaktare. Som en studie i hur religion kan missbrukas i syfte att få makt över människor är filmen väldigt talande. Och ändå är den inte lika djupt upprörande som exempelvis Jesus Camp. Jag tror att det handlar om att flickorna som spärrats in hos nunnorna inte är en helt igenom lättstyrd och mild fårflock. Det sjuder av uppror hos en del, även om det inte är lika tydligt genom hela filmen, och upproret tar sig ibland också konkreta uttryck. Flickorna är inte beredda att godta nunnornas version av saker och ting, åtminstone inte utan vidare. En del bryts ner och går under, men alla gör det inte, och det är väl därför det här inte blir så nattsvart eländigt som det hade kunnat bli.
Välgjord är filmen också, inte bara för att den undviker att falla i eländes-fällan. Jag gillar att se filmer där man märker att filmmakarna har satsat på de små detaljerna – bara en sådan sak som att man ser tidens gång genom de små moderniseringar som görs, genom frisyrer som växer ut igen och genom tygmönster som förändras i takt med modet. Kort sagt: sevärt och tänkvärt. Maktmissbruk följer samma mönster oavsett om det är nunnor eller SS-soldater som utövar makten.
Igår kväll satt jag och var mycket nära att somna till Det sjunde inseglet, trots att klockan bara var omkring midnatt. Och på väg från jobbet till körövningen höll jag först på att börja gråta för att skomakaren hade stängt, och sedan på att börja skrika åt folk som gick i vägen för mig. Lågt blodsocker i kombination med trötthet är minsann inte att leka med. Don’t push it, det kan hända att jag bits.
Bergmans mest kända film var intressant, men jag var nog för sömnig för att riktigt kunna ta den till mig. Jag har sett första halvan av filmen för flera år sedan, och kände delvis igen det jag nu såg, även om jag inte mindes den som så här pass rolig. Rolig är kanske inte rätt ord, men bitvis är den så rappkäftat underhållande. Mycket är det ju riddarens väpnare som står för det rappkäftade, bland annat i uttrycket ”ond, bråd död och moraliska magknip”.
Annars jobbar jag om dagarna, därav tröttheten. Upp strax efter sju, och sedan iväg till en fortfarande ny arbetsplats med miljoner nya rutiner. Det går bra att vara där, jag trivs riktigt bra, men när jag kommer hem efteråt är jag helt färdig och orkar inte göra något som ens kommer i närheten av att vara konstruktivt. Matlagning känns ofta oroväckande motståndsväckande, så jag rotar i frysen efter tidigare kreationer. Det har slagit mig hur skönt det är att J flyttade ut för en vecka sedan, i den meningen att jag nu bor ensam. I min trötta slapphet efter jobbet kan jag alltså låta saker ligga där de fallit utan att besväras av petitesser som hänsyn och dåligt samvete. Jag tror egentligen att det handlar om mer än bara ren lathet och trötthet, mer än det att jag inte orkar plocka upp efter mig. Det handlar nog också om att det kan vara så befriande skönt att få leva i kaos utan dåligt samvete. Jag tror att det har en valiumliknande effekt.
