Eftersom jag efter tre havererade mp3-spelare av samma Creative-modell inte längre ville ha en fjärde utan istället pengarna tillbaka står jag nu i beråd att köpa en iPod.
Och om man ändå ska betala sådär mycket pengar för en mp3-spelare ska den vara i rätt färg, och kan alltså inte köpas från cdon:s rea. Och så vidare – vi kan snabbspola till nuläget, där jag allt mer lutar åt att beställa en från Apple Store, bland annat därför att man då kan gravera in valfritt budskap på baksidan. Det där tilltalar den sida av mig som samlar på både egna och andras ord. Problemet är bara att jag fortfarande inte har hittat den ultimata texten. Beslutet är oåterkalleligt, alltså måste det vara rätt. och jag befarar att när jag väl har gjort beställningen kommer jag naturligtvis inom det närmaste dygnet efteråt att inse vad det egentligen var jag ville ha för text på baksidan av min musikspelare. Så jag letar vidare, efter ett lagom kort citat ur en låt som jag gillar och som har med musik att göra rent textmässigt.
Det är bra synd att jag inte vill ha en illgrön iPod (i så fall skulle jag ändå beställa den ograverad från cdon, eftersom den för tillfället går att få tag på billigt där), för till den har jag redan den ultimata texten: Big bright green pleasure machine.
Jo, jag fattar det vansinniga i att ägna så här mycket tankekraft åt ytan på en musikspelare. Men det är kanske här min frizon finns, den som ska jämna ut det faktum att jag fortfarande använder en mobiltelefon som designades före millennieskiftet. Jag hoppas bara att ryktena om iPodarnas förträfflighet talar åtminstone lite sant.
Läs även andra bloggares åsikter om mp3-spelare, Creative, Apple, iPod, gravering, citat, musik, i-landsproblem
Igår befann jag mig i bil med brorsan under drygt två timmar av dagen. Jag hade glömt bort att bilen vi skulle använda inte är lika välutrustad som brorsans bil. I klartext: Det fanns ingen USB-port på bilstereon, och jag hade inte kommit ihåg det innan jag lämnade min lägenhet och mina skivhyllor. Alltså var vi utlämnade åt Radio X3m under hela resan. (För att den är på svenska och reklamfri och inte lika pensionärsmässig som Vega.) Jag kan tala om för er att det var ganska bittert. Den första riktigt lyssningsvärda låten spelades när vi nådde södra Närpes. Misär-känslan förstärktes förstås av att jag kvällen före avfärd lyssnat på 1 timme P3 Populär som innehöll tre låtfynd – tidigare nämnda Human med The Killers, Anna Ternheims nya (fast varför måste hon likt alla andra plötsligt låta så discoinfluerad?) och intressant soloprojekt av Jocke Berg. P3 kan ju. Hur kan det vara så svårt, X3m? Va? Hur?? Prata mindre (strunt) och spela bättre musik. Ska det vara så svårt?
Nästa gång tror jag att vi måste lyssna på finsk radio, det hjälps inte. Eller ta en annan bil.
Andra bloggar om: radio, p3, x3m, musik, i-landsproblem
blogg.se har en längre tid dragits med någon form av spasmer i rss-funktionen. Med jämna mellanrum påstår nämligen Google Readern att jag har 25 olästa inlägg, som bokstavligt talat dykt upp över en natt, i den ena eller den andra blogg-se-bloggen. Till råga på allt är dessa inlägg, som påstås vara dagsfärska och alla tillkomna vid exakt samma klockslag, i själva verket så gamla att jag inte längre är säker på om jag har läst dem tidigare eller inte, och måste alltså åtminstone skumläsa inledningarna till allihop.
Om jag fick bestämma skulle ingen med en hyfsat läsvärd och bevakningsvärd blogg husera på blogg.se. I min lilla värld bloggar vi alla på wordpress.
(Jag kommer att få äta upp det här när wordpress får spatt.)
Andra bloggar om: blogg.se, Google Reader, rss
Sparat under: i-landsproblem
Jag tyckte ju att livet var kaotiskt på den materiella sidan redan för en vecka sedan när jag hade en del av prylarna i Åbolägenheten, en del i barndomshemmet och ytterligare en del i nerpackat tillstånd i det senare. och det hjälpte inte att jag kom ihåg att jag packat ner just de där jeansen eller den där boken när jag inte kunde komma på var dessa ting var nerpackade och var man således kunde vänta sig att återfinna dem.
Nu: nästa stadium. Ytterligare en del av ägodelarna har förpassats till mitt tillfälliga stadsboende. Första kvällen konstaterade jag att jag trots föresatser glömt att packa ner någon form av duschtvål. Igår återvände jag barndomshemmet för lite lantluft såhär under helgen, och konstaterade att duschtvålen minsann inte finns här heller.
Börjar misstänka att min dyra och underbart rosendoftande weleda-duschtvål har försvunnit i ett svart hål.
Okej, så jag är en listnörd när det är mycket som ska fixas. Listorna fyller dubbla psykologiska funktioner – dels har deras existens en lugnande effekt på mig eftersom jag vet att jag har punkterna till pappers och inte måste hålla dem i huvudet, dels ger det en mycket njutbar känsla av tillfredsställelse över den egna effektiviteten när man får stryka över en eller flera punkter på listan. (Mitt sinne för organisation framträder bara på mycket avgränsade områden – skivhyllan och den här typen av listor.)
Nu när jag har berättat hur skönt det är att få dra streck över saker som finns på att-göra-listan föärstår ni säkert också hur frustrerande det är att utföra saker som står på listan utan att få dra några streck. ta det här med att återlämna biblioteksböcker. Idag efter jobbet lämnade jag in tredje lasset till universitetsbiblioteket, och tror ni att jag får dra något streck i listan? Nej, just det. För det finns fortfarande ett fjärde lass som ska bäras tillbaka.
Det är ju därför stadsbiblioteket har begränsningar på hur många lån man får ha hemma samtidigt. För att man inte ska behöva cykla så många varv fram och tillbaka när böckerna ska återlämnas.
Andra bloggar om: i-landsproblem, bibliotek, listor
Okej, jag ger mig. Det finns något som är äckligare än parfymerade tvättmedel*. Parfymerade maskindiskmedel. Hur överäckligt som helst. Diskmaskinen på jobbet laddas med dylika, och all disk antar sedan en märkbar, otäck parfymdoft. Hur tänker tillverkarna och produktutvecklarna egentligen? Jag borde bjuda hem dem på cookies som har legat i en på-jobbet-diskad-plastlåda i ett par dygn, så får de se hur trevligt det är att äta cookies med bismak av diskmedelsparfym.
*Per definition är det väl egentligen inte äckligt med parfymerat tvättmedel, det är bara det att de stora tillverkarna dels använder dofter som är grymt obehagliga och att de dels använder dem i sådana mängder att man kan gissa folks tvättmedelsval på ett halvt kvarters avstånd. Jag vill själv bestämma vilka parfymer jag omger mig med, och därmed är alla parfymerade tvättmedel (bortsett från Ecovers milt lavendeldoftsatta) bannlysta i min tvättmaskin.
Andra bloggar om: tvättmedel, diskmedel, dofter
Det finns två kategorier av människor jag inte vill konfronteras med – telefonförsäljare och dörrknackande missionärer (i allmänhet representerande Jehovas vittnen).
I tisdags attackerade de mig samtidigt. Jag satt och åt frukost i lätt morgonbrådska när det ringde på dörren, och utanför stod en man med portfölj och svamlade något om att han deltig i en kurs om vänskap och kärlek till nästan. Samtidigt som han förklarade det här hörde jag min telefon ringa, och förklarade alltså raskt för honom att jag har bråttom, snart ska till jobbet och dessutom måste svara i telefon. Han lovade att komma tillbaka på fredag istället, och ja, det var ju dumt att jag inte tog honom ur villfarelsen att jag skulle vara mer positiv till hans budskap på fredag, men ibland gör man vad som helst för att bli av med dem.
Jag stängde dörren och svarade i telefonen – för att mötas av en ettrig telefonförsäljare som ville ha med mig i en strumpklubb. Jag förklarade min vana trogen att jag av princip aldrig köper något över telefon, och i vanliga fall brukar det fungera. Icke i tisdags (faktiskt inte heller i torsdags när jag på jobbet blev uppringd av extremt påstridig man med åsikter om mitt behov av nytt telefonabonnemang). Hon börjar fråga ut mig om orsakerna därtill, och förklarar sedan obekymrat hur himla bra strumpklubben ändå är, som om hon inte alls hört mina protester.
Där har man för att man inte svär åt dem eller trycker bort samtalet genast. Jag vet att Malinjohanna brukar bli av med de flesta genom att prata svenska med dem, men jag lyckas aldrig ha tillräcklig sinnesnärvaro. Jag är så miljöskadad att jag svarar på finska om jag blir tilltalad på finska, utan att hinna tänka efter om det verkligen är finska jag vill prata just nu.
Jehovarna är ändå, när jag tänker efter, snäppet uthärdligare. Mannen kom tillbaka i fredags morse, jag övervägde att inte öppna dörren, men det funkar ju inte så bra när man från positionen utanför ytterdörren kommer åt att se in genom köksfönstret och där kan betrakta mitt frukostätande. Och minsann, var han inte jehovare trots att han körde en fint om någon obestämd kurs i tisdags.
Hörni fridstörare – jag vill inte behöva ha med er att göra. Jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare som inte respekterar ett nej, inte heller vill jag ha hembesök av människor som vill värva mig till en eller annan religiös sammanslutning. Jag klarar utmärkt väl av att köpa mina strumpor själv, likaså klarar jag utmärkt väl av att ta reda på mer om Bibeln utan hjälp från Jehovas vittnen. Finns det ingen snabb och effektiv metod att bli av med de där ettriga rösterna i telefonen, bortsett från att trycka bort samtalet och känna sig extremt oartig? Har inte Jehovarna något register man kan anmäla sig till, en svart lista för hopplösa fall som trots ideliga hembesök fortfarande envist håller fast vid den lutherska kyrkan?
Andra bloggar om: irritationsmoment, telefonförsäljare, Jehovas vittnen
