Idag är en sån där dag när jag än en gång suckar över min oförmåga att vara aktiv på dagtid och min fallenhet för att vara kvällsaktiv. Var jag trött när jag lade mig strax efter midnatt? nej. Kunde jag därmed sova, uppvarvad som jag var av alla intressanta aktiviteter och nya utmaningar? Nej. Vad gör en Ika när hon inte kan sova? Tänker på ogjorda saker och blir stressad över dem och över att klockan går.
Är jag trött idag? Ja, men lyckligtvis inte så utmattad som jag befarade.
Allt här i livet måste nötas in genom försök och misstag, inget vet man av sig själv, oprövat. Den kombination som utgör mitt liv den här hösten är ny och oprövad, och ibland blir jag matt av allt som måste funderas ut, alla erfarenheter jag måste ta mig genom för att förstå hur just den här tillvaron fungerar. En av de färskaste är den konkreta erfarenhet som leder till att jag i fortsättningen kommer att vara – måste vara – bättre på att säga nej till obetalda skrivjobb. Därför att de obetalda skrivjobben utan exakt deadline kommer att hänga över mig, bortprioriterade av projekt med exakt deadline och utlovad avlöning. För att det är så världen fungerar, och framför allt för att det är så jag fungerar. En halv natt av osovande är förvisso inte det högsta pris man kan betala, men tillräckligt högt för att det borde vara nödvändigt att låta det bli en läxa man minns.
Två håltimmar efter lunch, jag går hem och ringer nödvändiga samtal, samlar ihop en maskin tvätt och häver ur mig 1600 tecken som jag borde ha skrivit för en månad sedan. Efteråt känns det lite bättre, som om jag röjt mig lite arbetsyta inför den text som ska skrivas under morgondagen.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, prioriteringar, sömnlöshet
Slutar jobba fem – sista dagen på sommaranställningen, men jag hinner inte bli vemodig. Går på fest våningen ovanför i en dryg timme innan jag påbörjar ett frilansuppdrag (för jobbet). Ser en knapp halvtimme Kaurismäkifilm – en mycket lovande halvtimme – innan jag får se film trassla sig och smälta av projektorlampans värme. Går tillbaka till jobbet, kan inte annat än skratta åt eländet och skriver en notis till morgondagens tidning innan jag inser att jag inte längre jobbar. Får godkännande för en halvtimmes övertid av nattchefen. Återvänder till jobbfesten där stämningen stigit avsevärt.
(Har sedan den där sortens diskussion som man bara kan skaka på huvudet åt efteråt. Jag bryr mig inte ens om att bli ledsen eller sårad eller arg på allvar, jag konstaterar bara att jag kunde bli bättre på att känna av personkemivibbar och därmed smita undan diskussioner av det där slaget i ett tidigt skede. Men kanske tillför också det här talandet förbi varandra något, på sikt.)
Officiellt har jag slutat på jobbet. Det känns inte så än, i synnerhet inte med tanke på att jag ska dit redan imorgon för att skriva en frilanstext. Men konstigt kommer det att bli att än en gång inte vara en del av vardagen där.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, bio, Kaurismäki
Man kan säga det hur många gånger som helst – att kändisar trots allt bara är människor de också – men ändå blir man lite förvirrad när man konstaterar att man inte ens lyckas känna igen dem utan smink och hårstyling. Oväntat nog var den i gänget som var sig mest lik från affischen Niklas Strömstedt. Alla övriga behövde jag se åtminstone två gånger innan jag kunde placera dem. Till all lycka fanns det ju folk på plats som kunde identifiera dem.
Nu har jag gjort intervjuer med folk mer kända än alla jag tidigare pratat med. Och vad skillnaden är? Att man ofta får göra intervjuerna under större brådska. Att man förväntas ha koll på lite grundläggande bakgrundsfakta. Och i övrigt – ingen skillnad. För precis som alla andra har vissa av de så kallade kändisarna mera nojor inför fotograferandet än andra, vissa är mer lättpratade än andra, vissa mer tålmodiga än andra.
Och det häftiga är egentligen inte att intervjua Brolle (för när man gör det hinner man inte vara medveten om att det är just han den där som framkallade sådan avundsjuka hos sommarkollegan). Det häftiga är att få se kringarbetet, att tack vare jobbet bli insläppt på platser där jag inte annars släppts in, om det sedan är fängelset, släckningschefens bil eller backstageområdet. Att ha möjlighet att få en förstahandsupplevelse, att stilla en nyfikenhet jag kanske inte kände till att jag hade.
Och det nyttiga och fiberberikande i alltihop är just det där med hur otroligt vanliga och ouppseendeväckande ofixade kändisar ser ut. Man borde tro det också innan man har sett det, men uppenbarligen gör man – jag – inte det.
Sedan var jag och fotografen kärringarna mot strömmen när vi lämnade folkparken just när publiken började strömma in på allvar. I det skedet ångrade jag, åtminstone lite, att jag inte anmält mig frivillig att recensera. Jag hade ju kunnat få stanna kvar och se showen också, inte bara kringarbetet och de osminkade kändisarna. Höra lite mer än soundchecken.
Läs även andra bloggares åsikter om Diggiloo, kändisar, Brolle
En sån där seg dag, när huvudet lider av att man med våld försökt pressa dygnsrytmen rätt och kroppen lider av att man haft en månads paus från yogan före förrgårdagens pass. Första arbetsdagen den här veckan kunde ha börjat bättre, och dessutom känns den väldigt mycket som en måndag trots att det är torsdag.
Sedan kommer den ändå, när jag letar fram fokus och hittar in i min egen text. Vågen kommer, den där inspirationen man kan rida på just när man inser vad poängen med alltsammans är. Och sedan känns arbetsdagen inte längre lika lång.
Regnig söndag som väcker mig med ettrigt ringande brandlarm från grannhuset. Vandrar ut barfota för att ta reda på om jag ska förbereda mig på evakuering. Brodern, bosatt i andra trappuppgången, blev förstås likaledes väckt och utgick från att det var i vårt hus larmet hade gått och undersökte under viss försiktighet om det fanns rök i trapphuset. Det har fascinerat mig hela dagen att den tanken aldrig föresvävade mig.
Sedan har det också varit en ganska effektiv söndag. Efter att ha lutat mig bakåt i sommarens somrighet och inte orkat ta tag i mer städbetonade uppgifter en längre tid börjar vissa saker hinna i kapp mig. Golvbrunnen i duschen hotar fortfarande med översvämning när jag tvättar håret, men kylskåpet avfrostades idag, under visst muttrande. När isblocket i frysfacket har svällt till den grad att det hotar spränga sig ut i resten av kylskåpet har man inget annat val, oavsett om man egentligen hade tänkt ta det lugnt och ägna dagen åt att köra in nya datorn. Och det tar många timmar att smälta de ismängder som hunnit ansamlas det senaste halvåret. (Att jag inte är förtjust i mitt tämligen minimala och oergonomiskt placerade kylskåp är ingen nyhet, men nu kan jag dessutom lägga till listan att det producerar is i en hastighet av ungefär en liter i månaden.)
Datorinkörningen hanns lyckligtvis också med, så nu ser saker och ting annorlunda ut, men fungerar mycket snabbare. Innan jag stängde av gamla datorn igår kväll satte jag dessutom ihop ett mycket förnuftigt startpaket åt mig på USB-minnet – installationsfiler till brandvägg, Spotify, Firefox 3 och nuvarande favoritspelet Jardinains. Installerade dem i nämnd ordning, för Spotify har kommit att bli mer prioriterat än en smidig webbläsare. Det enda jag missat i mitt startpaket var en skrivbordsbakgrund mera behaglig än windows’ standardvariant.
Lite bryggsittande med bok och tekopp i kvällslugn och disigt solnedgångsljus hanns också med. Jag vill helst inte tänka på att den här årstiden inte varar för evigt, att det någon gång kommer att bli för kallt för att sitta på bryggan, att havet än en gång kommer att kapsla in sin ljuvliga doft under ett istäcke. Men inte än, lyckligtvis.
Helgen gick i vanlig ordning onödigt snabbt, men det stör mig inte desto mera. Jag har hunnit med en hel del – rent praktiska saker men också de små detaljerna som hör så intensivt ihop med sommaren. Imorgon är det jobb igen, men ikväll njuter jag av att jag får gå till jobbet med förväntan inför den nya veckan. Just nu får jag jobba på en arbetsplats som får mig att sent en söndag kväll känna att måndagen kan bli riktigt bra. Då blir allt det som inte fick plats i helgen plötsligt så mycket mindre stressande.
Läs även andra bloggares åsikter om avfrostning, brandalarm, datorbyten, Spotify, jobb
I kväll hade jag kunnat gå på konsert och lyssna på en världskänd a capella-grupp. Det hade säkert kunnat vara en fantastisk upplevelse. Eller också hade jag kunnat gå på grillkväll, fast den föll i och för sig bort eftersom jag gick hem från jobbet två timmar efter att den börjat.
Istället cyklade jag hem och insåg att jag absolut inte orkar släpa mitt tunga huvud, min snoriga näsa och min värkande hals utanför hemmet igen. Och någonstans vet jag att det absolut hälsosammaste hade varit att stanna kvar i sängen hela dagen.
Fast då hade jag inte fått beundra stadshusets fina inredning ytterligare två gånger. Inte heller hade jag fått smittas av volontärernas entusiasm, eller uppleva den där stunden på jobbet när man inte längre bryr sig om att man jobbar övertid utan bara äter sig in i sin text och fokuserar på formuleringarna.
Och jag hade inte heller plötsligt fått en chans att se hur det ser ut innanför fängelsemurarna. Eventuellt kan det vara så att chanserna att höra King’s Singers live dyker upp något tätare än chanserna att få komma innanför den där låsta dörren på ytterst tillfälligt besök.
(Fast ändå. Här har jag fördjupat mig i Körfestivalen i en veckas tid och utrustats med ett presspass och allt, och hur många konserter har jag lyckats gå på? En hel, en del andra småsmulor här och där. Jag befinner mig i den där ambivalensen mellan lätt bitterhet och en viss lättnad över att min kropp säger nej, nej, nej just nu. För ärligt talat är jag lite övermätt. Nu vill jag bara vräka det här viruset som ockuperar min kropp och ta tillbaka mitt liv.)
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, förkylningar, körfestival, Kings Singers, fängelser
Jag är kanske inte sådär pinfärskt panikartat ny på nygamla jobbet som jag var förra sommaren, men emellanåt känns det ändå som om någon har slängt i mig i den djupa delen av bassängen för att ta reda på om jag kan simma. Idag satt jag på presskonferens med representanter för tre olika körer, med ett huvud som gick på högvarv för att försöka styra upp prioriteringar och memorera saker som måste kollas upp – samtidigt som jag antecknade på två språk samtidigt. Sedan kom det där ögonblicket när vi fick lyssna på barbershop-smakprov av hög klass, och jag satt och log och kom ihåg att jag trots allt verkligen gillar det här jobbet. Inte bara för att jag ibland får höra livemusik, men det skadar liksom inte.
Kommer hem och känner egentligen mest för att ligga och glo i taket, men eftersom jag inte har diskat på en vecka måste jag nog masa mig ut i köket och göra ytterligare nytta. Diskandet skulle efter dagar av mer eller mindre total frånvaro från lägenheten ha åtgärdats igår – men jag erbjöds jobb med två timmars varsel och var efter det ute på landet och begrundade vårtecknen i mammas grönsaksland. Återvände till stan med brorsan alldeles för sent, men kvällen kändes sommaraktig – med jobb på förra sommarens arbetsplats och bilfärder i nätter som har slutat mörkna.
(Underbara försommarljus. Jag skulle knappast klara av att dyka med huvudet före in i nuvarande kaostillvaro om dagarna vore korta och nätterna svarta.)
Läs även andra bloggares åsikter om sommarljus, jobb, kaos
… eller saker jag kanske inte hade trott om mig själv för ett år sedan.
I sommar ska jag ha samma jobb som förra sommaren, och eftersom tillvaron där alltså kommer att vara präglad av betydligt mindre hjälp-hur-ska-jag-klara-det-här är jag tvungen att skaffa mig utmaningar på annat håll. (Inte så att jag tror att juli och augusti kommer att vara en bananskalstillvaro där jag glider runt och känner att allt är bergfasta och invanda rutiner, men man kan bara vara ny i branschen intill förskräckelse en sommar på samma jobb.)
Härmed: årets stora utmaning påbörjad, och en god bit på väg. Harvade mina första fem hektar igår kväll, och även om brodern tycker att han ska vara med en kväll till innan han släpper iväg mig på egen hand är jag faktiskt rätt nöjd med mina insatser. Framstegen jag har gjort sedan jag fick min första traktorlektion för en dryg vecka sedan kan, med tanke på utgångsläget, betraktas som snudd på enorma. Nu ska jag bara lära mig att backa med släp på rutin och inte enligt fortsatt trial/error-princip så är jag redo att stiga in i den rutinerade tillvaro där jag kan börja tänka mig att dela uppmärksamheten mellan traktorkörandet och en ljudbok. För trots att de två första varven krävde minst lika mycket koncentration och intenisv fokusering som den yogalektion jag missade känner jag att rutinen sannolikt kommer att smyga på mig snabbare än jag anar.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, harvning, vårbruk, traktorkörande
För en stund sedan ramlade jag över ett kort litet program i Kunskapskanalen där man fick lära sig hur det går till att byta järnvägsräls. Sjukt intressant. Visste ni att rälsbytarekipaget är en halv kilometer långt, att det framtill rullar på den gamla rälsen och baktill på den nya, och att det samlar upp existerande makadam (makadam är tydligen rätt benämning på det där grova gruset som syllarna vilar på) och putsar den från jord för att sedan lägga tillbaka nyputsad makadam? Tåg är fascinerande, och allt det här omkring dem är likaså fascinerande. Det som kanske är allra mest fascinerande är tanken på att någon har suttit och konstruerat hela det här långa ekipaget. hur kommer man på allt, hur får man in alla funktioner, hur lyckas man bygga något i den här storleksklassen som sköter så här många uppgifter smidigt? Nu är ju inte rälsbytarekipaget självgående, utan kräver ett stort arbetslag människor i och omkring sig – men ändå.
Och det är inte bara tågnörd jag är. Igår startade pappa tröskverket, och det var så många år sedan jag senast råkade vara på plats och se det i användning att jag var tvungen att ta mig en extra inspektionsrunda. Det här tröskverket är från 1930-talet, räddades undan ett öde som ved och försågs med en tillkopplad elmotor. Numera gör det regelbunden tjänst som spannmålssorterare. Spannmål fylls i, tröskverket skakar och rasslar, och sedan kommer innehållet ut i olika öppningar, prydligt sorterat. Ärter ur en öppning, skräp (eller maldär som det egentligen heter hemma hos oss, men inte nödvändigtvis i resten av Österbotten) ur en annan, och havre, alternativt korn, ur en tredje. Man kan till och med få ut ogräsfröna prydligt åtskilda. Och jag står bredvid, lägger nästan huvudet på sned som en intresserad katt och undrar hur de där olika skakande delarna i tröskverket håller ihop år efter år, och hur dessa skakningar kan sortera upp allt så prydligt.
Sedan sa brodern idag, när jag uttryckt min fascination, att moderna tröskor faktiskt också sorterar (och underförstått också vore förtjänta av lite fascination från min sida), men jag replikerade att det inte är samma sak och att deras sortering är mycket grövre – det är ju innehållet i tröskornas tankar som sedan får passera genom tröskverket för att finsorteras.
De här dagarna, när jag har servat kor med städning och mat tills musklerna ömmar, har jag hunnit låta tankarna vandra på nygamla ställen. Jag har gått i barndomens rum och landskap, även om ladugården är en annan än den som korna bodde i under hela min barndom. Hela den där barndomsupplevelsen finns ändå kvar i hjärnans vindlingar, och rasar över mig i små bitar – den där gången när jag var fem år och en ungtjur i gamla stallsbyggnaden åt upp min vante, den där gången drygt tio år senare när en annan ungtjur klämde fast mig mot en vägg i samma stallsbyggnad och jag blev betydligt mera överrumplat skrämd än skadad, bänken i gamla ladugården där katterna vintertdid klämde in sig invid det tvådelade karet för varmvatten och juvertrasor, vattenkranen i hörnet av mjölkkammaren och det släta cementgolvet kallt under mina fotsulor sommartid – i mjölkkammaren kunde man gå barnfota, i själva ladugården var det förbjudet – för mycket vassa grepar och trampande kor för små oskyddade barnafötter, och sannolikt också alldeles för smutsigt golv…
(När jag läser texten ser det ut som om jag hade en väldigt farofylld uppväxt. Det hade jag inte. Det var ytterst få gånger jag hade orsak att vara rädd för djuren, och jag tillhör dessutom den första generationen i grannskapet som inte åtminstone en gång under barndomen behövt fiskas upp ur utfallsdiket.)
Sedan kommer alla ord som jag inte har tänkt på i mitt nuvarande vardagsliv, men som ändå finns där. Dröftar, det gör man när man sorterar säd (till exempel med det ovan nämnda tröskverket), och jag vrider på ordet och undrar om det hör ihop med dryfta, precis som man i Österbotten också löftar istället för att lyfta. Nu slår jag upp dryfta i SAOB och får bekräftat att jag har mer än rätt i mina gissningar. SAOB upplyser mig också om att det ingalunda bara är min farmor och stundtals min pappa som använde och använder det i mina öron lite ålderdomliga verbet stilla i betydelsen utfodra. Men det hade kunnat vara, för de här områdena av mitt språk är isolerade öar som används inom familjen men sällan utom den. Redan om man gick så långt som till morföräldrarna fanns det tillräckligt med geografiskt avstånd för att de skulle använda ett ord för ladugård som länge klingade exotiskt i mina öron (de pratar om nötse när vi pratar om föise), trots att jag annars från tidig ålder var van med närpesiskan.
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, rälsbyten, mjölkkor, ladugårdar, barndomsminnen, tröskverk, dialekter
Sparat under: jobb
En månads förlängning på kontraktet igår, och med världens mest ironiska tajming ever ramlade värsta jobbdagen på väldigt länge över mig idag. Den började så bra, med årets första talgoxe och en lite ovanlig morgon som motverkade min sedvanliga seghet (det kanske var så enkelt som att jag fick gå på morgonmöte där det diskuterades hyfsat intressanta saker. Jag tror jag har morgonmötesabstinens efter sommarens jobb). Sedan tog jag bussen till min nuvarande utlokalisering, och allt blev elände. Jag frös, och när det var dags att äta lunch var jag egentligen för trött, ville bara lägga huvudet på bordet mitt i lunchtallrik och bok och sova. Ännu mera frusen efter lunch, för eländig för att orka jobba stående, försökte jobba sittande, fick i vanlig ordning ont i ryggen. Telefonen ringde i ett och jag påbörjade olika projekt som jag fick avbryta för att betjäna kunder eller svara i telefon. Varefter jag naturligtvis glömt bort vad jag höll på med och påbörjade något nytt.
(Det finns en anledning till att jag slösurfar under stilla stunder när jag sitter i kundservice på lite mera tätt bemannade ställen, för det är oftast betydligt mera frustrerande än fruktbart att försöka göra nytta.)
Sedan fick jag huvudvärk också, för första gången på vem vet när, och jag blev inte av med de sista kunderna före klockan var tio minuter över stängningsdags och när jag väl skulle gå hem visade det sig att ytterdörrens elektriska och tidsinställda lås buggade sig och inte alls gick i lås fast det borde ha gjort det för femton minuter sedan. Ringa vaktbolag och lämpa över ansvaret för ytterdörren på grannverksamheten för att hinna till bussen – som förstås var försenad.
Det här var verkligen en dag som gjorde skäl för känslan jag brukar ha när jag blir väckt före nio – Jag vill inte gå till jobbet i dag. Men nu när jag är hemma och har druckit te, ätit smörgås och lagt lite järnvägsräls i favoritspelet är jag plötsligt energisk och superinspirerad igen, lagom tills det börjar dra ihop sig till läggdags. O-fas, än en gång.
(Nån annan dag när jag är mindre gnällig ska jag berätta om böcker jag har läst – eller snarare lyssnat till – eller om den mängd teaterkultur som jag har insupit den här vintern.)
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, trötthet, talgoxar, tajming, kundservice
