Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.
Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.
I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet
Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:
Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.
Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)
Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten
Beskådar folkgraffiti i Finlands banks före detta lokaler i centrum av Vasa, och konstaterar att min egen tes stämmer – om man ser tillräckligt många bilder vill man till slut skapa sin egen. Tänk vilken tur att man får det, att det finns färdigt grundade fanerskivor, färg, penslar och härligt kladdiga oljepastellkritor. Seriös behöver man inte vara, för oavsett hur oseriöst man går till väga lägrar sig ett stort lugn och en lika stor koncentration när man börjar arbeta.
Jag borde måla oftare, uppenbarligen. Effekten var närmast terapeutisk. (Och som ett litet tips: Folkgraffiti-utställningen pågår till och med den 14 augusti. Kom, se, inspireras och måla!)
Läs även andra bloggares åsikter om folkgraffiti, konst, målande
Märta Tikkanen under dagens paneldebatt på Vasa LittFest, när hon av misstag pratat finska:
Det är underbart med den här tvåspråkigheten när man inte ens märker vilket språk man pratar… Nå, jag märker det sen när jag börjar göra alltför mycket objektsfel.
En ljuvlig beskrivning av den där tvåspråkigheten som inte är medfödd! Och så den där gemenskapen kring de där objekten. Ibland blundar jag bara med öronen för att jag inte hinner och inte orkar tänka över om objekten blev rätt eller inte. Vardagliga filosofiska tankeexperiment i mitt liv kan t.ex. bestå i att sekundsnabbt behöva komma på om handlingen jag pratar om på finska ska räknas som avslutad eller inte. Eller så gör jag det där blunda med öronen-tricket. (Faktum är att jag fick höra att jag var tvåspråkig av en ny jobbkollega i början av veckan. Men jag är ju fortfarande miljöskadad av att vara finlandssvensk och fattar därmed inte automatiskt att man rent tekniskt måste kunna vara tvåspråkig utan att båda språken lärts in under tidigaste barndom, så jag tar det inte riktigt till mig.)
Idag har jag sett och hört Märta Tikkanen. Jag hade kunnat gå fram och prata med henne efteråt, men det är först nu jag inser vad jag borde ha sagt – att hennes uppenbarelse inte alls förstörde fantastiskheten i hennes böcker. Inte hade jag med mitt antikvariatsfyndade och superantecknade exemplar av Århundradets kärlekssaga för signering heller.
Få betalt för att gå på litteraturfestival är inte alls dumt, inte ens fast det innebär att jag efter sex avklarade arbetsdagar fortfarande har lika många kvar tills jag får ta helg. Vissa skulle kanske invända att det räcker ju inte att gå på litteraturfestivalen, man måste skriva om den också. Men det är väl just det som är det fina i kråksången, när man annars jobbar med så mycket som inte är lika givande som skrivandet.
Andra bloggar om: Märta Tikkanen, tvåspråkighet, Vasa LittFest
Brodern är involverad i byggandet och rivandet av Diggiloo-scenen i Åminne, och konstaterade i morse att han skulle ha fått fribiljetter till gårdagskvällens show, men att han inte velat ha dem. Varvid jag konstaterade att jag hade kunnat få gå gratis jag också, om jag insisterat på att jag ville göra jobbgrej av det, men att jag inte brydde mig när jag läst artistlistan.
I min familj är vi kräsna kultursnobbar. I alla fall när det rör sig om schlagers…
Läs även andra bloggares åsikter om Diggiloo, Åminne, kultursnobbism
Som den biblioteksnörd jag är kunde jag förstås inte undvika den här kulturfyran med bibliotekstema.
1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Får som recensionsexenplar, lånar från biblioteket och köper begagnat. Köper försvinnande lite ny, inbunden litteratur, och ganska sparsmakat med nya pocketböcker också. En period (typ i gymnasiet) köpte jag väldigt mycket böcker, men i takt med att bokhyllorna har blivit allt mer fyllda har jag insett fördelarna med biblioteksböcker – när man har läst ut dem får man lämna tillbaka dem igen.
2. Hur ofta går du på bibliotek?
Det varierar mycket beroende på hur mycket jag jobbar och på hur lång väg jag rent praktiskt har till biblioteket. I perioder med mindre jobb blir det minst en gång i veckan. Den här sommaren verkar frekvensen vara ungefär 3 gånger per månad. Tidigare somrar har jag jobbt på bibliotek och därmed vistats där dagligen. (Ja, jag brukade besöka biblioteket på fritiden då också, fast oftast nån annan filial än de jag jobbade på.)
3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
O ja! Jag lånar mycket film och tv-serier, likaså cd-skivor i mängd. Lånar också tidskrifter i perioder, lite beroende på utbud och intressen. Konstutställningar brukar jag titta på i förbifarten, om jag ändå är där i annat ärende.
4. Och ja: vilken bok läser du just nu?
Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Bibliotekslånad, faktiskt…
Läs även andra bloggares åsikter om kulturfyran, bibliotek
… som bland annat innehöll
Bilfärder i klibbig hetta
Dricka te hos konstnär och diskutera silkscreening med honom
Vandring utmed extremt somrig strandpromenad – hav, skogsdoft, fågelsång, ängsblommor
Samvaro med lätt språkrasistiska individer (Vi måste älska ert språk, ety annars får vi ta skit)
Glassbegär
Tepaus på svettig takterass
Material inskickat från macdator som skribent trots uppmaning inte lyckats konvertera till av våra datorer läsligt format
Insikten om att vissa människor inte kan särskilja annonser och redaktionellt material (ack, mänsklighet!)
Lågt blodsocker, två texter i process i huvudet samtidigt, inte bra
Insikt: alla andra kan inte heller alltid allting. Gäller dessutom bortom sommararbetarna. Tröstande.
1,5 timmes övertid
Lugnet på redaktionen fredag kväll (jag skulle formligen älska det om det inte innebar att det är så lite av kvällen kvar när jag kommer hem) – inga fler indroppande mail om tusen och en saker, tystnaden, alla andra jobbar koncentrerat, jag jobbar koncentrerat – jag säger det igen: Jag jobbar aldrig så bra som när jag verkligen vet att nu måste jag bli färdig
Två paradhänvisningar. Yikes vad kulturen är på g i morgondagens tidning om inget dramatiskt hände sedan jag lämnade redaktionen.
Sen ännu cykla hem i doft av saltvatten och strandväxter, medvind på gränsen till storm och innan jag är hemma blir det skogsdoft och jag funderar ett kort ögonblick på om jag borde ringa kvällens kulturredigerare och kolla om han vet att den där bildtexten som de lokala musikanterna skickat med sin bild när de ville berätta för läsarna om sin lilla tunré – ja, den var åt skogen och döpte om alla medlemmarna hejvilt… men nä, jag har tagit helg, och efter dagen är jag så trött på folk som skickar in material de vill ha publicerat och a) inte kan skicka in det i tid eller b) inte ens själv kan hålla reda på att den bildinformation de vill ha med i tidningen är korrekt.
(Ser det ut som om jag saknar liv utanför jobbet? Jag har tänkt tanken. Men: Jag hade faktiskt en halvtimmes paus idag för att göra loppisraid, och utrustade mig med påslakan, vattenkokare och två skålar för summa 7 euro – allt utom lakanet med tanke på det inflyttande i ny bostad som förhoppningsvis ska äga rum under helgen.)
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, sommar, flytt, loppis
Lättövertalad som jag är deltar jag i Pappers läsarundersökning (okej, det har säkert med saken att göra att man kan vinna en iPod). Fast sedan kör jag fast. Det börjar med att jag ombes uppge hur många timmar i veckan jag ägnar åt datorer/webben, och jag baxnar inför uppgiften att räkna samman och sedan stirra sanningen i vitögat. Men det blir värre. Papper vill också veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt hälsa och utseende respektive idrott och motion. Guldläge för hårklyverier. Jag kom nyss hem från ett pilatespass – är det motion eller hälsa? Ska man sitta och räkna ihop den tid man sätter ner på att borsta tänder och tvätta hår, eller räknas bara mer extravaganta ansträngningar typ ansiktsmask och hårfärgning?
Sedan kommer frågan om tidsåtgång för kultur, och jag blir än mer frustrerad. Får lust att hänvisa till min modersmålslärare i högstadiet som lärde mig att kultur är motsatsen till natur, allt av människan skapat. Vad är kultur egentligen? Dagstidningens kultursidor? Hejarklacksramsorna som ungarna skanderar på skolgården? Låten jag småsjunger medan jag cyklar till jobbet? Söndagens (hög)mässa?
Sedan börjar allt kännas som en konspiration. Det är inte alls så att Papper vill veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt matkultur respektive annan kultur (vad är matkultur förresten? Var någonstans mellan snabbnudlar och fyrstjärnig restaurang dras gränsen?). Man vill bara få mig att uppskatta hejvilt och landa på ett timantal per vecka som överskrider en veckas sammanlagda tid i timmar. Så härmed, till mitt försvar: man har väl simultankapacitet. Jag kan lyssna på musik och surfa samtidigt. Likaså kan jag läsa och borsta tänderna samtidigt – kultur och skönhetsvård i ett, slå det om ni kan!
Andra bloggar om: Papper, läsarundersökningar, kultur
Sparat under: kultur
Det märkligaste med självständighetsdagen (och det här slår mig varenda år) är hur hela landet avstannar. Man rör sig på stan, och ser ytterst få människor. Det känns som om alla sitter hemma, tänder två ljus i fönstret, ser på slottsbalen och tänker på kriget. Och vi som inte nödvändigtvis ägnar dagen och kvällen åt dessa tre sysselsättningar ska helst hålla tyst om det. För det är nästan lite skamligt, och snudd på landsförräderi. Speciellt ska man vara noga med att inte avslöja att man är uppvuxen i ett hem där självständighetsdagen inte firades speciellt mycket.
Idag, t.ex.
- Förstasidesnyhet: Naze Aghais utvisning är bordlagd i väntan på förvaltningsdomstolens besvärsutredning.
- Kultursidorna: Intressant artikel om filmfestivalen i Venedig, och om hur filmerna idag har fått överta en del av massmediernas funktion – att rapportera om vad som händer omkring oss, exempelvis på olika oroshärdar. Paul Haggis, amerikansk regissör (aktuell i Venedig med I Elahdalen):
I amerikanska medier publiceras bara de krigsnyheter som Pentagon vill se i tryck. Då måste det vara vår och andra konstnärers uppgift att ställa frågor och så tvivel.
Ännu en punkt att sätta upp på listan äver varför kulturen behövs, varför den är så viktig, varför den har ett värde som inte i första hand mäts i pengar. Jag kan för övrigt inte låta bli att dra en liten privat parallell till boken jag läste ut för tio minuter sedan – Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.
- Veckoslutsmagasinet Volt: Singeltema med hejdlöst roliga, hjärtskärande och vansinniga citat ur verkligheten. Lite som Tjuvlyssnat, fast på finlandssvenska.
[...]
”Bli ihop med Jenny då.”
”Det sku va helt perfekt, hon vill det och jag vill det, men jag måste vänta tills jag blir kär i henne.””Oh shit, hör på det här messet: ‘Tänker du undvika mig i dag igen?’ Vad fan ska jag svara!?”
”Ingenting, månne hon inte märker.”Kan vi inte få det här som ett återkommande inslag i Volt i höst, snälla redaktionen?
