Ännu en bokstav från Lilla O.
Bokstaven B:
1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?
Inte egentligen. Däremot får jag en hel del recensionsexemplar, och så har jag naturligtvis svårt att motstå billiga, intressanta böcker. Köper mycket sällan nytt inbundet till fullpris, och faktiskt ganska sällan pocket till fullpris. Begagnat är mera min melodi, och bokreornas priser tycker jag ofta är i överkant. Biblioteket är platsen dit jag går för att bli hög på boksamlandets glädje, och om boken jag lånat visat sig vara alldeles fantastiskt bra kommer jag antagligen att vilja köpa den också.
2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.
Den av alla andra kvinnor så hyllade Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. i mina ögon var den verkligen usel – torftigt språk (detta evinnerliga skrockande!) och en kärleksskildring unknare än unknast. Bortsett från att den ofta gjorde mig arg på grund av sin uselhet lämnade den mig i övrigt kall.
3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.
Det är klart att det finns mer och mindre fin litteratur. Vissa böcker är ett måste på kultursidorna, medan andra har betydligt svårare att ta sig in. Sedan finns det ytterligare kategorin böcker som bara kan ta sig in om någon gör en studie av fenomenet. Jämför: Man kan skriva om Margit Sandemos Sagan om Isfolket, men då bara som en studie av fenomenet, och ofta behandlade som en enda klump. Men om Kjell Westö släpper ny roman är det åtminstone här i Svenskfinland självklart att romanen ska recenseras och författaren intervjuas, stort uppslaget. Sedan kan folk som eventuellt väljer att kalla sig ”vanliga läsare” hävda att de struntar blankt i vad som är fin och mindre fin litteratur, men det hindrar inte att vi har en litterär kanon. Och en musikalisk. Och en filmisk, och så vidare.
4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?
Inte direkt. En favorit var dock Boel Westins Tove Jansson – ord, bild, liv – underbar läsning för den som är bekant med åtminstone en del av Tove Janssons skapelser.
Biografier jag brukar klara mig utmärkt utan är de som hör hemma i kategorin ”Sann historia, därmed läsvärd trots språkbrister”.
När det gäller litteratur som blandar fakta och fiktion ser jag ingen egentlig anledning att vara generellt för eller emot. Det går att göra så mycket med den här typen av utgångsläge, det kan bli både fantastiskt och fasansfullt, både motiverat och överdrivet. Under den gångna hösten har jag ju läst Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, löst baserad på Laura Bush och hennes liv. Nu kan man förstås göra många olika läsningar av en och samma bok, men jag upplevde inte att det intressanta med boken var (den många gånger ganska luddiga) kopplingen till en känd och omtalad person. Den var intressant för att den var en välskriven skildring av huvudpersonens liv, av hennes självreflektioner och hennes förhållningssätt till det som hände henne.
Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, Presidentens hustru, Stephenie Meyer, Om jag kunde drömma, finkultur, kanon, bokutmaningar, Bokfrågornas ABC
Lilla O har startat en utmaningsserie med alfabetstema. Den utlovade saliga blandningen frågor låter lockande, och jag hänger på en aning försenat (på Lilla Os blogg har man redan nått bokstaven C).
Bokstaven A:
1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.
Den första som dyker upp i huvudet är Ann M Brashares’ Systrar i jeans-serie, där en av tjejerna tillbringar sommarlovet hos farföräldrarna i Grekland. Systrar i jeans är min godislitteratur, snabbläst och söt men trots allt tillräckligt engagerande.
2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.
För att komma enkelt undan kan man här nämna Första Mosebok… En annan litterär Adam är tjuren som finns i bilderboken När Adam Engelbrekt blev tvärarg. Åh, att kalla en tjur Adam Engelbrekt – det får mig att tänka på en av föräldrarnas första gemensamma katter som hette Abel Theobald och fortfarande omtalas.
3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?
Sampo Lappelill och Pomperipossa. Tyvärr har båda böckerna försvunnit, och jag har inte ens någon klar minnesbild av hur de såg ut, bara att pappa läst dem för mig och att jag tyckte mycket om dem. Pomperipossa var i alla fall en häxa med en näsa som växte, och Sampo lappelill en samepojke som Zacharias Topelius berättade om.
4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.
Chimamanda Ngoze Adichies En halv gul sol som fortfarande står oläst i min bokhylla. De senaste åren har jag utvecklat lite nojor för böcker av den här tjockleken – jag vill gärna läsa dem, men fasar för att fastna på obestämd framtid. Därför har den här boken väntat i snart ett och ett halvt år, och jag är tillräckligt mycket realist för att inte komma med några ogrundade löften om att läsa den under jullovet.
Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, bokutmaningar, böcker, Systrar i jeans, Sampo Lappelill, Pomperipossa
Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.
Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.
I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet
Magix ber oss att beskriva livet just nu med en boktitel, och jag har omedelbart svaret i fingertopparna: Nu är mörkrets tid, titeln på en av böckerna i John Marsdens Imorgon när kriget kom-serie.
Det är en titel som har seglat genom mitt huvud många gånger den senaste tiden.
Jag har haft en dag av tyngd i huvudet trots duktiga åtta timmar sömn i natt, en dag när jag tvingat mig ur sängen trots min inre femåring som skriker NEEEJ!, tänkt på hur onaturligt det är att vakna innan det ljusnar. Tappat delar av frukosten, snubblat över tangentbordet, snavat i trappan. Tackat nej till en konsert som sannolikt var bra, tyngden i huvudet igen. Sett mörkret falla igen utanför fönstret innan jag avslutat dagens sista lektion. Tänkt att jag innerligen hoppas att jag har blivit nästa mål för broderns febervirus, för så här trött vill jag sannerligen inte vara bara av novembermörkret. Jag vill ha något annat att skylla på, något som jag kan bli av med före ljuset återvänder. Måtte det här ha varit bottennoteringen.
Men jag skulle ju inte vara jag om jag inte piggnade till bortåt halvtiosnåret, klarnade upp i huvudet och kände energin rinna till. Det är tydligen bara om kvällarna jag inte ligger i vinterdvala.
Läs även andra bloggares åsikter om boktitlar, november, mörker, trötthet, mörkerdepression
Sparat under: litteratur
Med tandborste i hand inledde jag igår kväll läsningen av Curtis Sittenfelds senaste roman Presidentens hustru. Jag ser ett långt läsprojekt framför mig, och tror att den här boken kommer att bli något av det som Aidan Chambers Det här är allt blev förra hösten. Ett långläseprojekt som fascinerar, men som bryts upp av mera brådskande recensionsböcker. Det här är förvisso också en recensionsbok, men hemmahörande i kategorin inte så högprioriterade, där vi inte slaviskt anpassar oss till recensionsdatumen.
Med föraningen om att den här läsningen kommer att ta sin tid, och med vetskapen om att jag helst ska komma ihåg början när jag nått slutet och ska skriva recension för jag för första gången medveten läsdagbok över läsningen av en recensionsbok. Jag borde ha gjort det förr, men det är Sittenfeld som får mig till det redan efter 25 sidor, när jag känner igen mig i hennes sätt att arbeta, hennes sätt att ge huvudpersonen liv genom att låta henne kritiskt och detaljskarpt granska sitt eget förflutna. Jag tror det här kan bli en bra resa.
Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, Presidentens hustru, långläsning, läsdagbok
Sparat under: litteratur
För ett par dagar läste jag, veckor efter att jag påbörjat läsningen, ut Jón Kalman Stefánssons Sommarljus och sen kommer natten. Nu har jag grav separationsångest och vill inte lämna tillbaka boken till biblioteket.
I normala fall tycker jag inte om att läsa samma roman under så här lång tid, men den här är ett unikum. Jag skulle helst av allt börja en omläsning omedelbart, läsa en sida nu, en sida då, och när jag nått slutet börja om från början ännu en gång. Jón Kalman Stefánssons språk är underbart, hans karaktärer och berättelser av den där sorten som får mig att fascinerat lägga huvudet på sned. Om livet rymdes i en bok hade boken kanske kunnat vara Sommarljus och sen kommer natten.
Inbundna romaner till nypris köper jag i princip aldrig, men med den här känns det nästan som om jag vill göra ett undantag. Pocketutgåvan kommer i november, men den inbundna har ett mycket vackrare omslag, vackert som texten det omsluter.
Läs även andra bloggares åsikter om Jón Kalman Stefánsson, Sommarljus och sen kommer natten, bokomslag, läsning, romaner
Sparat under: litteratur
Årets nobelpristagare i litteratur har inte bara ett namn som jag känner igen – jag har till och med läst en av hennes böcker, Resande på ett ben, och minns den som en ganska positiv läsupplevelse. Det här har inte hänt sedan… Doris Lessing fick priset för två år sedan. (Det ska tydligen vara en kvinnlig, europeisk författare som får priset för att jag ska vara förhandsbekant med författaren och hennes verk – och det säger antagligen en del om mina läsvanor.)
Egentligen tycker jag att just det här att jag känner till årets pristagare är lite oförtjänt för min egen del. Jag har ju inte ens varit hemma och tittat på det direktsända tillkännagivandet, än mindre kollat upp resultatet när jag mellanlandade mellan museibesök och körövning – det hade jag nämligen inte en tanke på. Så oengagerad har jag varit. Och ja, det är något av en tävling i litterär kreddighet det här priset. Självklart när det gäller pristagarna själva, nästan lika självklart (om än inte alltid lika öppet erkänt) när det gäller vanliga läsare som tävlar om att vara inlästa redan när priset tillkännages.
Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, litteratur, Herta Müller, Doris Lessing
Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:
Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.
Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)
Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten
