Svindlande höjder är vid sidan av Franz Kafkas Processen världens mest analyserade roman.
Så skriver Ulrika Knutson i efterordet till den utgåva av Svindlande höjder som jag lyssnade färdigt på (eller kan man ta sig rätten att skriva lyssnade ut när det handlar om ljudböcker?) medan jag bakade pitabröd häromkvällen.
Jag får nästan en aha-upplevelse av att höra Knutsons formulering, som om den på sätt och vis förklarar varför min läsupplevelse kändes som en tämligen seg vandring. För jag minns hur väldigt illa jag tyckte om att läsa Processen. Seg var den, och handlingen gjorde mig frustrerad. Det är ganska långt samma sak när det gäller Svindlande höjder, och jag får förstås lite litteraturvetenskaplig prestationsångest. Jag borde ju tycka om det här, det är en klassiker. Jag tyckte ju dessutom om systern Charlottes Jane Eyre. Och ändå är det så mycket jag saknar. Jag trodde att det här skulle vara en passionerad om än inte speciellt lycklig kärlekshistoria. Istället var det, i sin mest renodlade form, en berättelse om människor som av någon anledning beter sig illa mot varandra på ett ganska naivt sätt. Det är de här vredesutbrotten, den oresonliga svartsjukan, livsledan och hatet som riktas mot hela tillvaron, det är just den biten jag har svårast med. Jag vill helst ruska om dem och be dem växa upp och sluta bete sig som bortskämda barnungar.
Ja, det är välskrivet, men jag står likafullt inte ut med karaktärerna. Jag lyckas aldrig förstå dem, och därmed irriterar de mig. Sedan må det göra mig till en illa uppfostrad litteraturvetare – tänkte jag i alla fall när sista cd:n snurrat färdigt. Nu var ju boken dessutom utrustad med en bonus-cd med Knutsons kommentarer, och den fann jag ytterst intressant. Så intressant att jag nästan fick för mig att läsa om romanen med nya ögon. Där har vi alltså litteraturvetaren i mig. Vissa klassiker kan vara ack så frustrerande läsning, men texterna om klassikerna däremot, när det riktigt vill sig…
Läs även andra bloggares åsikter om Svindlande höjder, Processen, Emily Bronte, klassiker
Trots att jag suckat över hur o-läsande jag varit i januari hamnade tio titlar på utlästa listan i Book Notes under förra månaden. Det har sin förklaring – hälften är audioböcker, och ytterligare två är serier. Januari var också månaden när jag läste ut första boken om Harry Hole (imponerades inte helt, men har hört att serien blir intressant med tiden), njöt av Åsa Larsson i form av novellen Systrarna Hietala, inte föll i extatisk trans över Markus Zusaks Boktjuven och återupptäckte Selma Lagerlöf. Jag har fortfarande inte hittat något som når upp till Jerusalems höjder, men på vägen dit är både Kejsaren av Portugallien och En herrgårdssägen riktigt sköna läsupplevelser. Särskilt den sista fångade mig – jag fascineras av Lagerlöfs ton när hon berättar om de här människorna som är så märkligt förbundna till varandra och så märkta av sina liv. Skandinavisk magisk realism känns det som.
Nancy Hustons Livslinjer blev utläst under månadens sista dag, efter att ha varit en riktig långkörare. Till en början var jag mest upptagen av att vara besviken på den, eftersom den inte levde upp till mina förväntningar och inte svepte med mig. Istället tragglade jag, mådde illa av den första sexåringen i raden och irriterade mig på att ungarna var så fantastiskt välformulerade. Men det ger sig faktiskt det där, och idén att berätta en släkthistoria genom en sexåring i varje generation är fortfarande genial. I lördags när jag hade läst sista kapitlet och fått hela bilden klar för mig var det nära att jag började om från början. Livslinjer är en sån där bok som jag skulle kunna ta med mig till en öde ö, för det känns som om det finns så mycket att pussla ihop och fundera över att jag skulle kunna bli sittande i en halv evighet med den om jag inte hade andra böcker att läsa. Och det är snyggt gjort det här, men Huston flirtar inte med läsaren i onödan. Därmed krävs det att man är ganska självgående under åtminstone den första hälften. Huston har fått åtminstone två andra romaner översatta till svenska, Ängelns avtryck och Gästabud i vintern. Någon som har läst? Hur upplevde ni dem?
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, Selma Lagerlöf, audioböcker, Nancy Huston, livslinjer
Har varit ledig idag, eftersom jag i misstag jobbade en dag för mycket för ett tag sedan. För min arbetsgivares del var det bra att jag jobbade den där dagen när jag inte borde ha jobbat enligt listan, eftersom jag uträttade mycket som ingen annan hade kunnat uträtta den dagen. Mera dylikt än vad jag sannolikt hade gjort på jobbet i dag. Och för min del har det visat sig vara bättre att vara ledig idag än den där måndagen i juli, i alla fall sett ur effektivitetssynvinkel. Har nämligen ägnat dagen åt att lyssna på Marian Keyes’ Är det någon där? medan jag spacklat alla de fyra väggar som ska målas. Imorgon ska vi slipa, och efter det tror jag att kaoset börjar vända. Sedan kan man dammsuga bort damm, tapet- och murbruksrester, maskera värmeledningsrör och lister och ta fram färg och roller.
Topp tre glädjeämnen i dag:
- En liten dotter blev det av Malins beijemage i morse. Jag blev nästan fånigt leende när jag läste meddelandet, och livet kändes plötsligt sådär stort.
- Mera roligt per telefon: Hon som ska flytta in i min Åbolägenhet så fort jag har tömt den på ägodelar vill köpa mina avlagda möbler. Inte nog med att jag som planerat slipper släpa dem med mig upp till Vasa, jag slipper till och med släpa ut dem till återvinningsrummet! Flyttandet blev ett litet snäpp enklare, och tjejen som ska flytta in efter mig lät glad över att plötsligt ha fixat halva möblemanget.
- Killen på K-järn som blandade färg åt mig överraskade genom att säga att det borde räcka med en strykning vitt på väggarna. Plötsligt började även målningsprojektet kännas ett snäpp lättare.
Läs även andra bloggares åsikter om målande, spacklande, flyttande
På bokens baksida kan man läsa att Mustafa Can är mannen som avsluade sin timme i SR:s Sommar med orden ”Mor, jag älskar dig”, och genom detta fick telefonväxlarna att krascha. Jag kände igen den här anekdoten, tror att jag har läst om händelesn i någon tidning, och i samband med det också läst om den här boken. Cd-versionen fick följa med mig hem från biblioteket, och har gjort mig sällskap i köket i augusti.
Boken har undertiteln Berättelsen om min mor, och förvisso handlar mycket om Mustafas mor Gülly, om hennes sista månader i livet, och om hur hennes son efteråt försöker skapa sig en bild av vem hon var, bortsett från att hon var hans mor. Jag värjer mig ändå lite mot undertiteln eftersom boken rymmer så mycket mer, så många fler. Den handlar också om moderns och faderns uppväxt, om Mustafa Cans farfar och morfar, och om Mustafas egen uppväxt och tiden när familjen kom till Sverige från turkiska Kurdistan.
Kanske är det ändå just modern som utgör den röda tråd som håller samman de olika delarna som utgör Tätt intill dagarna. Det är hon som finns med i bakgrunden, oavsett om det handlar om vakandet invid hennes sjuksäng eller om Mustafas försök att passa in bland sina svenska kompisar.
Det här är en berörande berättelse, inte bara i partierna som handlar om moderns sjukdom och död. Lika engagerad blir jag, fast på ett annat vis, när Mustafa Can skriver om kulturens betydelse för språket. Det tar mig så starkt att jag skulle vilja skriva ett manifest, göra något världsförbättrande, vända upp och ner på folks synsätt, vad som helst som skulle kanalisera min energi i något större än fyllandet av diskmaskinen.
Mustafa Can: Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor. Norstedts Audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Författaruppläsning. ISBN: 9173132446
Himla smidigt med augustvinnare i cd-form, så att jag på ett smidigt sätt kan haka på efterkälken av tyckande. Först när jag skulle börja lyssna noterade jag den finstilta texten om att innehållet var något förkortat. I det skedet fanns ingen återvändo längre, så jag hoppades bara att det inte var allt för mycket jag missade. Jag hade en tillfällig blackout under lånandet av boken också, glömde bort att jag är petig med uppläsarna när det gäller litteratur med finska spår. Jag brukar bli vildögd av frustration när de rikssvenska uppläsarna stakar sig och feluttalar finska ord och egennnamn. Det är faktiskt värre med finska feluttal än med engelska, för de finska är ofta så grova och avslöjar att man inte verkar bry sig så värst mycket, i alla fall inte tillräckligt för att se till att det blir någorlunda rätt. Men Sannamari Patjas fixar det här riktigt bra, och jag drar en lättnadens suck. Däremot är killen som gör entré i början av varje cd för att ge titelinformation riktigt jobbig – dels tål jag inte hans röst och tonläge, och dels är det uttal av Alakoski som han presterar på första cd:n av den typen som närmast får öronen att vrida sig av obehag.
Jamen boken då, bortom inläsning? Tja, det här är ju en augustvinnare och alla verkar höja den till skyarna. Inte alls utan anledning, kan jag inflika nu när jag själv har läst boken. Jag gillar Alakoskis språk och berättande, nedslagen i historien, fokuseringen på detaljerade skildringar av enstaka händelser som samtidigt kopplas ihop till en tydlig helhet. Skildringen av de alkoholiserade föräldrarna är skickligt gjord, berättelsen växer i takt med jagberättaren Leena, precis som misären i hemmet ökar i takt med att alkholmissbruket tilltar. Leenas berättelse engagerar mig verkligen, det känns som om den var på riktigt, som om Leena verkligen finns/fanns, som om hon var en riktig, kämpande flicka. Jag har svårt att låta bli att röras av henne, att beröras av hennes öde. Samtidigt är det hela så väldigt snyggt skildrat. Föräldrarna har inte förminskats till omänskliga monster, och misären är inte konstant. Till en början är allt trots allt gnska bra. Det är ont om pengar, men man har ju fått den nya fina lägenheten, och nu ska allt bli bättre. Pappa fixar möbler och prylar, mamma läser klassiker och har åsikter om politik och om kvinnans ställning. Just detta, att föräldrarna inte äntrar scenen i rollerna som de stora suputerna gör berättelsen ännu starkare och ännu mera smärtsam. Jag kan se och föreställa mig deras egen smärta, likaså förstår jag barnens smärta – varför det blir ohållbart, och att det är mer än bara trygghet som barnen förlorar.
Misärskildring, javisst, men trots detta är läsningen inte bara tung, inte enbart förfärande. Det finns mycket ljus i Alakoskis bok, hon berättar med en ofta närvarande humor (redan första kapitlets skrönelika skildring av katterna Puti och Tipu får mig att fnissa), och lyckas också få med en stor dos nostalgisk skildring av 1970-talets Sverige sett genom barnets ögon.
Vad som inte heller släpper mig är funderingarna på var Alakoski har hämtat sin berättelse, var gränsen för fantasi och verklighet går. Jag vet att det är lite farligt att tro att alla berörande berättelser är självupplevda. Även om Susanna Alakoski likt sin huvudperson är född i Finland (i Vasa dessutom, av alla städer, där även jag är född) och uppvuxen i Sverige är det ju mycket möjligt att hennes uppväxt såg ut på ett helt annat sätt. Samtidigt är hennes berättelse så intensiv, så övertygande, att jag inte kan låta bli att undra om hon inte åtminstone hr sett motsvarande barndom åtminstone med den delvis utomstående betraktarens ögon. Men oavsett eventuell verklighetsbakgrund är det här en mycket läsvärd roman.
Susanna Alakoski: Svinalängorna. Bonnier Audio 2007, 6 cd (ca. 7 timmar). Uppläsare: Sannamari Patjas. ISBN: 9179535941
Det här har hänt mig mer än en gång: Plockar på mig en långlånsdeckare, låter den ligga länge, länge – tills jag hittar en cd-version på biblioteket, lånar hem den och återlämnar boken oläst till det andra biblioteket. Vad lär vi oss av detta? Att jag inte fullt så ofta borde inbilla mig att jag ska läsa alla dessa deckare.
Seanst i raden: Åke Edwardsons Vänaste land. Det var en himla tur att jag lyssnade istället för att läsa, för den hade förmodligen varit seg att ta sig genom pappersvägen. Edwardson har rykte om att vara lite långsam och invecklad. Jag har inte velat ta det där till mig tidigare, tyckte till exempel att Himlen är en plats på jorden var riktigt bra. Fast det här, det rör sig bara i ultrarapid.
Och ja, Erik Winter är rätt sympatisk, och hans ungar är så gulliga att det syns genom texten som evige favoriten Torsten Wahlund läser. Mordfallet är särdeles rått och visar sig vara mycket gåtfullt. Winter och kollegorna traskar runt i invandrartäta förorter och försöker förstå invånarna, samt förstå varför ingen vill prata med dem. Det kunde ha varit så bra. Språkligt klarar Edwardsson sig med bravur, och Winter är som sagt en trevlig typ. Mycket musik lyssnar han på också, jag tror att jag aldrig har stött på en annan deckarförfattare som är så förtjust i att droppa artistnamn och citera låttexter som Åke Edwardsson. Inte mig emot, dock, jag är tillräckligt mycket musiknörd själv för att kunna uppskatta det. Det slår mig att det här är lite som det ständiga tedrickandet i Katarina Kieris Ingen grekisk gud, precis – små detaljer som får mig vänligt ställd till huvudpersonen på grund av dennes trevliga vanor. (Det är minst tre år sedan jag läste Kieris fina bok, och jag kommer fortfarande ihåg den som boken där huvudpersonen drack te och lyssnade på The Smiths.)
Intrigen är angelägen och allt det där – men måste det vara så… långsamt? Alla dessa lovande ingredienser, och så blir det ändå inte mer engagerande än så här. Jag menar, när det finns så många deckarförfattare som får driv i sina texter men som inte alltid har så mycket därutöver att komma med när man granskar texterna lite närmare. Och så har vi en författare som kan skriva, och som i princip har något vettigt att komma med, men som inte lyckas berätta det så att jag suktar efter att få höra mer.
Åke edwardson: Vänaste land. Norstedts audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Uppläsare: Torsten Wahlund. ISBN: 9789173131766
Det är några år sedan jag avlade kursen Litteraturens historia, så jag antar att ett och annat börjar vara preskriberat vid det här laget. Alltså: Det finns fortfarande en massa texter från den där listan i 26 punkter som jag inte har läst (än). Röda rummet var en av dem, ända tills jag tog mig i kragen och lånade hem ljudboksversionen för att råda bot på min obildning, denna obildning som känns mycket otillåten då jag ju faktiskt förväntas ha läst nämnda bok.
Okej, så nu har jag tagit mig genom den. Det var tufft, men det gick, mycket tack vare att Per Myrberg gjorde en så bra uppläsning. Vete sjutton om jag någonsin tagit mig till sista sidan om jag varit tvungen att läsa själv. Mustigt och raljerande språk i all ära, fast sedan fanns det inte så mycket mer. Jag har en känsla av att det är meningen att man som läsare ska se Röda rummet som en slags studie i fattigdomens elände och martyrskapet i att vara konstnär. Dessutom vet jag att romanen är berömd för att driva med sin samtid i inte speciellt förtäckta former. Tyvärr är jag inte tillräckligt bevandrad i det sena 1800-talets Stockholm för att kunna avkoda de här bitarna.
Mestadels ägnade jag mig åt att tycka illa om personerna i boken, för de var verkligen väldigt mycket av alla negativa adjektiv jag kan räkna upp. Strindberg har förvisso sagt att det är synd om människorna, och undra på att han tycker det om personerna i Röda rummet är representativa för hans människosyn.
Fast tja, boken tog slut, och det var skönt. Nu är den avklarad och avprickad från den mentala läslistan, och jag kan än en gång konstatera att även om många klassiker är goda läsupplevelser betyder det inte att alla läsare måste eller ens kan älska alla klassiker. Jag brukade gilla Strindberg, lite i alla fall – okej, det var under kursen Introduktion till litteraturvetenskapen när det efter allt läsande av svårbegripliga teoritexter var underbart att få läsa Hemsöborna för att det var skönlitterarur – men inte längre.
Och då orkar jag inte ens gå in på hans kvinnoskildringar. (Fast Fröken Julie har jag läst två gånger, och den var riktigt intressant.)
August Strindberg: Röda rummet. Bonnier Audio 2004, 9 cd-skivor (speltid ca. 11 timmar). Uppläsare: Per Myrberg. ISBN: 9179532055
