Sparat under: allmänt, audioböcker, barn-/ungdomslitteratur, litteratur, skapande
… i tyngden av novembermörkret:
- Åt enkel middag med fina vänner.
- Använde papper, pennor och penslar för att uttrycka mig i bild. Det blir sällan, sällan numera – men jag älskar det där nästan meditativa i skapandet, när jag för stunden kan fokusera på det jag gör och inte så mycket på att det inte blir som jag vill. För det blir det inte när jag ska skapa bilder på det här sättet, i synnerhet inte med tanke på att jag nästan aldrig håller i penna och pensel på det sättet numera.
- Lyssnade färdigt på The Tales of Beedle the Bard igår kväll. Sagorna var kanske inte så speciella, men det fina med boken är hur Rowling ytterligare fördjupar den värld hon skapat genom att ge den en kulturhistorisk sagoskatt med närmast vetenskapliga kommentarer av självaste Albus Dumbledore. Läsvärd för alla som fascineras av Rowlings trollkarlsvärld – men se till att ha Fantastic Beasts and Where to Find them till hands för ytterligare fördjupning.
Läs även andra bloggares åsikter om skapande, kreativitet, mörker, The Tales of Beedle the Bard, J.K. Rowling, Harry Potter
Med två recensioner i huvudet varav en halvvägs utspilld i textform inser jag att oktobers läsning hade ett tema som jag inte ser förrän jag ska skriva om läsningen bok för bok – sökandet efter en pappa. Det är Åsa Anderberg Strollos ungdomsbok Blod med Ida som chockerat får ställa sig den oväntade frågan om vem som egentligen är hennes pappa, och det är Monica Vikström-Jokelas barnbok Morris, Leia och papporna där Morris smygintervjuar tre pappakandidater för att ta reda på vem av dem som kan vara hans pappa på riktigt. En med mera ångest, en med mindre.
Det skulle vara fint om jag hade underlag för att säga att jag anar en trend – men jag tror att den svenska ungdomsboken och den finlandssvenska barnboken ligger lite för långt från varandra för det. Fast vem vet… Sedan kommer jag ideligen att tänka på Christine Nöstlingers En pappa sökes, som jag vet att jag läste någon gång runt elva års ålder, och som jag inte minns ett dyft av, bortsett från pärmbilden.
Läs även andra bloggares åsikter om barnböcker, ungdomsböcker, Åsa Anderberg Strollo, Monica Vikström-Jokela, Christine Nöstlinger, pappor
Jag har hållit på med en omläsning av Michelle Magorians Plats på scen de senaste veckorna. När jag gick i högstadiet blev den en läsupplevelse av den där sorten som lyser i minnet länge efteråt. Ända till den här sommaren har den lyst, men nu inser jag att strålglansen kanske hör mer ihop med vad boken betydde för mitt ungefär femtonåriga jag än med hur bra den egentligen är.
Det är ju inte det att den inte skulle vara bra alls, men den får mig inte att gå i spinn. Alltså har det tagit lite tid att läsa ut den, i synnerhet som sommaren är den tid året när jag jobbar som intensivast och läser som minst. (Nej, jag jobbar inte dygnet runt, men att jobba med text hela dagarna gör tydligen att läsning inte är så högprioriterat på fritiden).
Och visst, jag kan identifiera mig ganska mycket med Ralph och hans envisa kamp för att få ägna sig åt det han verkligen vill ägna sig åt, och teatermiljön är ganska charmig, och så är det dessutom engelskt 40-tal – men det räcker inte. Tyvärr. Det är alltid lite sorgligt att bli tvungen att plocka ner böcker från den mentala favorithyllan, och efter den här omläsningen blir jag lite rädd för att också En liten kärlekssång kommer att gå samma väg nästa gång jag läser om den.
Läs även andra bloggares åsikter om omläsning, Michelle Magorian, Plats på scen, En liten kärlekssång
Jag minns att jag läste Susan Coopers Ovan hav, under sten någon gång när jag var barn, och att jag inte var helt imponerad av den då. Men så var jag också ganska skeptisk till fantasy när jag var barn, och många av de fantasyböcker som jag inte gillade så mycket då (t.ex. C.S. Lewis Narnia-serie och Alan Garners De tre fördömda) har jag uppskattat mer i vuxen ålder.
För ett drygt år sedan, lagom till det stora mörker som faller över den här delen av världen och över min själ veckorna före jul, läste jag Coopers En ring av järn och fascinerades – av hur hon laborerar med historienärvaron i det engelska landskapet, av den suggestiva stämningen och kanske framför allt av hur hon använder midvintermörkret som en arena för kampen mellan gott och ont. Efter den sortens läsupplevelse kan man inte annat att bli nyfiken på författarens övriga produktion, och jag började snegla mot övriga böcker i samma serie.
Nu har jag alltså läst om Över hav, under sten, och är faktiskt lite besviken. Jag tycker inte alls att den har samma suggestiva stämning. Snarare känns det här som om man bakat ihop ett Fem-äventyr med Häxan och lejonet och utvecklat språket lite. Vi har fyra barn och en hund på sommarlov vid kusten i Cornwall, vi har ett gammalt hus med dolda utrymmen, bland annat en vind som ligger dold bakom ett klädskåp – det här fnissade jag faktiskt åt, för det är den övertydligaste blinkningen till Narnia som jag har sett på länge. De här grundläggande ingredienserna är så tydligt inlånade från Lewis och Blyton att det måste röra sig om medveten intertextualitet. Sånt är ju roligt, men resten av berättelsen griper inte alls tag i mig på samma sätt som En ring av järn. Den känns både barnsligare och mera trevande. Så är den också seriens första bok – åtminstone om man ser till utgivningsår. Förvirrande nog listas En ring av järn ofta som seriens första bok, åtminstone i svenska sammanhang.
Någon som har läst hela serien och kan berätta i vilken riktning de övriga böckerna går jämfört med de båda första? Ska jag läsa vidare och vänta mig att trivas bättre i Coopers skildringar av kampen mellan gott och ont, eller ska jag nöja mig med att En ring av järn verkligen är en bok i min smak och se till att läsa om den när året är som mörkast?
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Cooper, fantasy, Ovan hav under sten, Alan Garner, C. S. Lewis, The Dark is Rising
Likt bokhoran Helena är jag svag för den här sortens fylla-i-uppgifter, så jag plockar med mig den hon fyllde i igår.
Senaste…
Utlästa boken: Full Fart, Lotta! av Merri Vik
Påbörjade boken: Arma Lotta!, och strax innan dess Arnaldur Indridasons Änglarösten i ljudform.
Höjdaren: Jeanette Wintersons Fyrväktaren.
Besvikelsen: Johanna Nilssons Janis den magnifika. Jag brukar verkligen tycka om hennes böcker, men den här levde inte på långa vägar upp till förväntningarna.
Lånade bibloboken: En liten chock av Johanna Lindbäck. Har länge velat läsa den, och nu har jag även fått biblioteket att inse att de har ett behov av den här boken i samlingarna.
Inköpta boken: Måste ha varit loppisfyndade Camilla får upp ett spår av Ester Ringnér-Lundgren.
Bokcravingen: Lottaböckerna, absolut. Började så försiktigt med en enkel omläsning av Se dig för, Lotta! när den passerade mitt hem för snart två veckor sedan, och sedan var suget ett faktum. Återstår att se hur länge det kommer att hålla i sig den här gången.
Lästa meningen: Där har jag en del att lära. (Det är Lotta, som har en del att lära av Mick i frågan om att äta, eller snarare inte äta, kokosbollar på öppen gata.)
Läs även andra bloggares åsikter om utmaningar, enkäter, läsning, flickböcker, Lotta, Merri Vik, Ester Ringnér-Lundgren
Jag har läst också, under de här dagarna när jag mestadels vistats i lantlig miljö. Innan jag hamnade mitt i lantlivet läste jag passande nog Annika Thors senaste ungdomsbok Vad skulle du ha valt?. Att den utspelar sig på landsbygden är bara en av de saker som får mig att verkligen gilla boken och att forsa genom den mer eller mindre i en sittning. Jag tycker om att personerna samlas vid kiosken mitt i byn och att Jesper, som är bokens huvudperson och berättare, har flera kilometer till kiosken. Att de åker skolbuss till högstadieskolan. När läste jag egentligen senast en ungdomsbok där huvudpersonerna åker skolbuss?
Sedan är Thor alltid Thor, och jag verkar stormgilla henne oavsett om hon skriver för tonåringar eller för vuxna. Här berättar hon en historia om vänskap som sätts på prov, om den första kärleken, om mod och moraliska konflikter. Visst, det är typiska ungdomsboksingredienser, men Thor lyckas ändå göra något annat av dem än ett beställningsjobb.
En vecka efter att jag läst ut boken inträffar ännu en skolskjutning, och under de diskussioner som omedelbart följer om bakomliggande orsaker och utanförskap tänker jag på personerna i Vad skulle du ha valt?, trots att inte ett enda skott avlossas.
Flickbokssuget stillades sedan med en nyligen loppisfyndad Ester Ringnér-Lundgren-bok – Camilla får upp ett spår. Jag vet av erfarenhet att författarinnan inte riktigt kommer till sin rätt när hon skriver detektivhistorier och att hennes böcker från slutskedet av flrfattarkarriären inte riktigt håller samma nivå som de tidigare. Camilla är i alla fall så mycket Lotta att jag till en början väntar mig att hon ska råka ut för lika många misstag – men se, det gör hon inte. Däremot sommarjobbar hon i början på en minimal tidningsredaktion – högintressant, tycker jag, men intresset svalnar betänkligt när vanligt sommarlovsfirande kombinerat med ofrivilligt bovjagande tar vid. Jag skulle avråda från läsning av boken, men å andra sidan vet jag att det sannolikt bara är andra Ester-fantaster som kommer på tanken – och då kan man ju ändå inte hålla sig.
Storm över Frankrike av Irène Némirovsky har jag också lyssnat mig genom. Redan bokens tillkomsthistoria, som utförligt berättas i förordet, är i allra högsta grad spännande och fascinernade. Romanen är inte sämre. Jag blir imponerad av bredden i berättelsen – att Némirovsky väldigt ofta lyckad koppla ett helhetsgrepp på det krigshärjade Frankrike trots att romanen skrevs under pågående krig – inte efteråt, när man kunde sätta sig med facit på hand. Det här är egentligen inte en berättelse, utan många, som löper in och ut ur varandra. Jag vill kalla den myllrande, men när det handlar om myller i skönlitteraturen tänker jag numera omedelbart på Hundra år av ensamhet, och den boken fyllde mig med innerlig avsmak för det myllrande. Kanske är jag botad nu, eller också är Némirovskys myller av den snällare och mera hanterliga sorten.
Hur som helst – fin och engagerande läsning om krigets vansinne. Det råkar vara Frankrike under andra världskriget, men det hade, trots alla tids- och platsmarkörer, kunnat vara var som helst när som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om Annika Thor, Vad skulle du ha valt, Ester Ringnér-Lundgren, flickböcker, ungdomsböcker, skolbussar, Irène Némirovsky, Storm över Frankrike, krigsskildringar, ljudböcker
Förrförra helgen låg jag på soffan hos föräldrarna och läste ut Johanna Lindbäcks (ni vet Bokhoras JohannaL) Min typ brorsa. Jag har varit väldigt nyfiken på hennes böcker, men haft osedvanligt svårt att få tag på dem. Det här i kombination har säkert bidragit till att skruva upp förväntningarna rejält. Jag tänkte mig att det skulle vara ganska exakt som att läsa Katarina Kieris ungdomsromaner – fast varför vet jag inte riktigt. För att båda utspelar sig i norra Sverige?
Utgångsläget var med andra ord lite vingligt med smått orimliga förväntningar. Första sidorna gillade jag skarpt för deras intensitet, men sedan när allt ska rekapituleras och berättas från början tycker jag att det blir lite svårt att engagera sig i berättelsen. Det känns så väldigt mycket Ungdomsbok med stort U, lite för konstruerat. Mamma-dotterkonflikter, nyfamiljer, frukostkonversationer och skolstart och allt det där. Men småningom tar det sig och blir sådär intensivt igen, och efter sista sidan sitter jag nästan och kippar efter andan. Fint helhetsintryck efter avslutad läsning, men jag hade gärna tagit mig till det fina lite snabbare.
Ni som har läst – hur uppfattade ni inledningen i kombination med resten av berättelsen? Jag syftar alltså på att vi får veta hur det kommer att gå om nästan ett år innan berättelsen kommer igång på allvar. Hela tiden har man de där första sidorna som spökar i minnet och påverkar resten av boken. Jag är ganska kluven till det här – å ena sidan tycker jag att inledningen är alldeles grymt bra, å andra sidan tycker jag att jag blir för styrd i min läsning, att jag vet saker som jag kanske inte skulle vilja veta.
Detaljer:
1. Var är alla romantitlar som ska droppas i Lindbäcks böcker? De läser ju bara en massa anonyma romaner!
2. Fina små ord i dialogernas frågor. det är fascinerande vad man kan göra med ett utdraget ord och ett frågetecken för att fånga autenticiteten, och det är alldeles extra intressant att frågan ”Ids du?” ställs. Jag visste inte att man använde det här verbet på andra sidan vattnet också.
Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Lindbäck, Min typ brorsa, ungdomsböcker
Veckans sista timmar jobbade (jag tappade räkningen, men borde ha jobbat fler än 55, färre än 60). Sedan cyklar jag hem och läser ut Lene Kaaberbøls senaste ungdomsfantasy Skuggporten. Inte lika bra och fascinerande som Skämmarserien förstås, och den greppade mig inte heller lika mycket som Katriona Trivallia-serien. Läsvärd ändå, mycket Narnia-vibbar (tänk fantasyvärld som man når från ett hus i vår egen värld, och en ond drottning som förslavat ett helt land) och faktiskt riktigt… äcklig. jag skulle vilja kalla det här skräckfantasy för hu så obehaglig den var på sina ställen. Jag vet inte om den egentliga målgruppen finner den lika otäck, vissa saker sitter ju mer i ens vuxna hjärna som är kapabel att se så mycket mer än det som står tryckt i boken. Det här med mor-dotter-förhållandet i boken… Kaaberbøl är ju lite specialiserad på knepiga familjeförhållanden, och här har vi ett till – med råge. Lite Potterskt tycker jag att det är också, speciellt med tanke på frågan om var arvet slutar och miljön och de egna valen tar vid.
Men just den här mor-dotter-grejen, och det Anna ställs inför i den Andra Världen, det tycker jag är otäckt på riktigt när jag börjar fundera närmare på det. Det finns så många symboliska läsningar man kan göra av den här boken, och de är inte vackra. Det är väl också en evig fråga, den som handlar om var gränsen går mellan att skydda de unga från mörkret, eller ge dem redskap att hantera det mörker de ändå möter utanför fiktionen.
Men sedan finns ju ljuset också, och Kaaberbøl gör det där fina än en gång, den där kopplingen mellan de kulturella skönhetsvärdena och bekämpandet av världens mörker och ondska. (fast jag tycker ändå att hon gör det med mera tyngd och bredd i Skämmarserien).
Någon som har hunnit läsa (förutom ka på Flaskposten)?
Andra bloggar om: Skuggporten, Lene Kaaberböl, fantasy
Sista sidan i det Chamberska mastodontverket Det här är allt – Cordelia Kenns kuddbok är utläst, och det känns smått overkligt. Med avbrott för mer brådskande recensionslitteratur har den följt mig sedan september. Under 840 sidor och flera veckor har jag i det närmaste vuxit ihop med boken och dess berättelse. I sanning en läsupplevelse som jag lär bära med mig länge.
Och vad jag tyckte om boken, och varför? Jag ska samla mig till en recension så småningom, när det sjunkit in att jag faktiskt läst allt om (nästan av) Cordelia Kenn, och sedan kan det hända att lite löst tyckande spiller över i bloggform också. Till dess: Läs själva. Boken är lite av ett fenomen redan genom omfång och upplägg.
Andra bloggar om: Aidan Chambers, Cordelia Kenn, Det här är allt
Efter en paus på några år följer jag än en gång med svt:s julkalender. Ja, när de nu är så snälla och lägger ut den på webben – fast snälla svt, kan ni inte få kalenderavsnitten att hacka och hoppa mindre? Även om jag buffrar hela avsnittet innan jag börjar titta brukar det hacka till i något skede – igår försvann typ en minut handling. Det tyckte jag var lite grovt.
Nå, det var inte den tekniska biten i julkalendern jag skulle blogga om. Det var snarare något annat jag retat mig på. Är det fler än jag som har noterat att det alltid är dagsljus utomhus när Mila vaknar på morgonen? Jag menar, dagsljus på morgonen, i december? Jag köper inte det här. Eller är det så att ansvariga för årets julkalender lever ett märkligt priviligierat liv någonstans där december inte är en vidare mörk månad, vilket den är för oss vanliga dödliga här i Norden.
Annars är ju En riktig jul söt och småtrevlig. Jag anar influenser från såväl Harry Potter som Karlsson på taket. Ni vet, en helt egen värld, lite magisk sådär, som fungerar vid sidan om vår vanliga. Man kan resa till högkvarteret med tåg, till och med. Och har inte Elfride vissa likheter med en viss vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år? I synnerhet nu när hon jagas av tv-mannen kan jag inte låta bli att tänka ”Karlsson!” hela tiden.
Andra bloggar om: En riktig jul, svt, julkalender, Harry Potter, Karlsson på taket
