Sparat under: mat
Så gör jag det igen. Klockan är midnatt och jag står i köket och gräddar pitabröd. Jag förstår inte min dygnsrytm, inte det här fenomenet som innebär att när midnatt närmar sig inträder dagens mest euforiska och effektiva stund.
Inte heller förstår jag varför jag inte har bakat pitabröd på flera månader när de egenhändigt gräddade är så sanslöst goda. och varför rör jag så sällan ihop hummus när det är så gott och så löjligt enkelt?
Om jag inte kan bättra mig på dygnsrytmsfronten kan jag åtminstone försöka hålla löftet till mig själv om att äta hummus i pitabröd oftare.
(Och mest för min egen skull: 2½ dl vatten, ½ påse torrjäst, en skvätt (oliv)olja, 5 dl mjöl, minst hälften spelt. Blanda väl, jäs 20 minuter, dela i 10 bitar som kavlas på ena sidan och vänds upp och ner på het plåt innan de gräddas i 275 grader drygt fem minuter. Svårare än så var det ju inte, så kom ihåg det nästa gång. Kom också ihåg att den nygräddade doften är ljuvlig och att de ser ut som något ur Ronja Rövardotter när man tar dem ur ugnen.)
Läs även andra bloggares åsikter om dygnsrytm, hummus, pitabröd
Det är vinterkallt när jag slutar jobba, himlen djupnar i blått och näshåren fryser ihop när jag andas. Sedan sitter jag i buss som tar omvägar till centrum, och själv tar jag omvägar hem för att köpa mjölk och bananer. Försöker hoppfullt handla på Sale och K-extra, men får bittert erfara att omväg till ”min” Siwa krävs för att jag ska få de enda tänkbara bananerna (rättvisemärkta) och den enda möjliga mjölken (ekologisk lättmjölk). Man kan ta det som en marknadsundersökning av liten storlek.
Läs även andra bloggares åsikter om vinter, bananer, mjölk, Sale, Siwa, K-extra
Bortsett från att det är lju-hu-uvligt att få en extra timme sådär bara så är återgången till normaltid dessutom bra för en annan sak. Den är ett ypperligt hjälpmedel för nattugglor som jag att styra upp dygnsrytmen en aning.
Bara det att… Jag missade det där lite igår kväll, och var inte i säng före klockan var ett i alla fall. Nu skulle jag ju ha kunnat rädda situationen för resten av veckan om jag lagt manken till idag, men efter ett jobbinhopp med kort varsel till sju ikväll, och jobb 12-19 finns det absolut inget som motiverar mig att lägga mig tidigt och därmed vakna tidigt imorgon. För om jag vaknar tisigt äter jag frukost tidigt och måste alltså inte bara packa med lunch till jobbet, utan dessutom äta lunch innan jag beger mig till jobbet. För krångligt. Avgjort lättare att bejaka mina sanna nattugglelustar och ta sovmorgon imorgon.
I övrigt har jag för tillfället tappat tålamodet med omvärlden. Jag pratar inte om att man blir knäpp på sina medmänniskor för att de gör störande saker (och att denna frustration ökar dramatiskt vid trötthet, hunger och stress), jag pratar om en irritation på ett högre plan. Jag får i nerverna på storköksanställda som inte behärskar ett uns vegetarisk näringslära. På hälsokort för småbarn som finns tillgängliga i ljusblått och ljusrosa. På ställen som serverar te och kaffe i pappersmugg. Jag vet inte riktigt vad det här beror på – att vi på många sätt lever åt skogen borde ju inte vara en nyhet för mig? Och det är ju inte första gången jag möter alla de här småsakerna, som borde vara möjliga att sköta på ett bättre sätt utan att det krävs manglingar på regeringsnivå.
(Det här kanske är ett svagt ögonblick, men i så fall har det varit ett svagt ögonblick ända sedan i lördags: Jag lovar på stående fot att jag kan komma och hålla en föreläsning om protein i vegetarisk mat alldeles gratis för vem som helst som jobbar med att laga mat åt andra och som tror att vegetarianer väljer bort köttet för att de till skillnad från andra inte har behov av proteiner. För alla som tror att den som äter vegetariskt vill komma undan den där jobbiga upplevelsen av att bli mätt av den mat man stoppar i sig.)
Andra bloggar om: dygnsrytm, sommartid, normaltid, näringslära, protein, vegetarianer
Sparat under: mat
Det doftade lite pizzeria-aktigt igår kväll när jag kom in i min lägenhet igen efter att ah vattnat orkidéer åt grannen. Måste ha varit oreganon i linssoppan.
Linssoppan i mitt kök är sig aldrig lik från gång till gång. Under en period i början av hösten blandade jag utr linserna med sojakross. Det fick sin början när nivån i linsburken plötsligt var lägre än väntat, och soppan redan var halvfärdig. De två senaste gångerna har soppan lagats utan sojakross, och igår testade jag för första gången att slänga i en bit finhackad rotselleri – ekolådornas varierande och ofta lite oväntade innehåll kräver ett visst mått av kreativitet. Jag trodde egentligen inte att jag tyckte om rotselleri, men i det här fallet gick det riktigt bra. om det sedan berodde på mängden eller på att mitt smaksinne vuxit till sig vet jag inte. Lite som med jasminteet för ett tag sedan.
(Jag tänkte skriva om ett i-landsproblem, men det bidde inget.)
Oktober inleds och det blev plötsligt så mycket höst med regn och blåst och mörker utanför fönstren. Går på möte och diskuterar ett stort skrivprojekt som jag eventuellt kommer att ta på mig. Fortsätter hem till familjen i höstmörkret, klappar katt och upptäcker en ny musikförtjusning – The Killers Human. Suckade nyss över att det fortfarande bara finns gröna citrusteer i familjens teskåp (plus en del svarta, men svart te gillar jag oftast inte alls). Man – jag – kan ju inte dricka citruste innan man somnar! Citruste är för dagens början eller andra stunder när man behöver en liten energikick. Härav i-landsproblemet alltså. Men det går faktiskt ingen nöd på mig, jag öppnade mammas nyinköpta jasminte i stället, och upptäcker i detta nu att jag faktiskt tycker riktigt bra om jasminte nuförtiden. Antingen har jag vuxit i smaken, eller så är Forsmans rättvisemärkta jasminte särdeles gott.
Läs även andra bloggares åsikter om te, oktober, The Killers
Sparat under: mat
Fråga till den livsmedels- och mikrobiologiskt kunniga allmänheten: Blir naturell yoghurt nånsin ohälsosam på ett smygande sätt? I klartext: Om den ser normal ut och smakar surt på ett trevligt sätt, kan det ändå hända läskigheter under ytan? Man skulle ju inte tro det, men samtidigt blir jag lite fundersam över de sista resterna i en jätteburk 10 %-ig grekisk variant som öppnades för en och en halv vecka sedan. Fast de snälla bakterierna blir kanske bara fler och fler så länge allt ser okej ut?
Om inte annat så kan jag agera försökskanin, eftersom jag ämnar äta upp den sista yoghurten tillsammans med mina klyftpotatisar nu.
Andra bloggar om: yoghurt
Det är en bra idé att baka sista-dagen-på-jobbet-cookies innan man går hemifrån, så att det fortfarande doftar väldigt mycket nybakt när man kommer innanför dörren. Det får det att kännas lite mera som om det här faktiskt är mitt hem, fastän mina möbler saknas.
Sagorock i ruinerna ikväll, med Thoby Loth, gregoriansk kör och häftiga elddansare. Riktigt läckert, riktigt duktiga musiker. Hoppas att det blir en återkommande augustitradition.
Sedan är det en mindre bra idé att tjejsnacka i bilen på gatan utanför tills klockan är midnatt med tanke på att jag ju faktiskt ska jobba den där sista dagen imorgon. (Väldigt motsägelsefullt det här – å ena sidan kommer jag att sakna jobbet väldigt mycket, å andra sidan behöver jag få komma ikapp med mitt liv lite nu, lägga tid och energi på lite andra saker än jobbet. Och soova!)
Andra bloggar om: Thoby Loth, flyttning, baka, cookies
Sparat under: mat
Likt förra lördagen matbloggar jag, och den här gången allra mest för mig själv. För andra gången den här månaden har jag letat reda på ett recept i loggfilen från en msn-konversation med kommandot ctrl+f och idogt bläddrande. Idag insåg jag att det skulle vara enklare att ha receptet på bloggen.
Det här receptet härstammar från en husmor på Husö biologiska station, och jag fick det av en kompis som vistades där en vårvecka för flera år sedan. Rätten heter nästan-ärtsoppa, och innehåller föga överraskande mitt köks stapelvara framom andra – röda linser.
Det är inte svårare än så här: man fräser en hackad lök och ett par finfördelade vitlöksklyftor i en skvätt olja, tillsätter en liter grönsaksbuljong samt tre deciliter röda linser (husmor på Husö tyckte tydligen två deciliter, jag tycker att det blir för blaskigt). låt puttra i en halvtimme, krydda med salt, peppar, timjan och mejram. Ät med bröd. Gott och billigt, och ett snabbare alternativ till vanlig ärtsoppa. Utmärkt mat de dagar när man saknar inspiration till matlagning men vet att man ändå måste äta.
Sparat under: mat
I fredags kväll, medan jag sömnigt satt och tuggade i mig nyligen upptinad och uppvärmd lins- och tomatsås med rester av quinoa slog det mig plötsligt att jag förmodligen ätit röda linser i en eller annan form under hela veckan. Än har det varit linslasagne, än linssås och än nästanärtsoppa (som alltså kokas på röda linser istället för på ärter). Ibland har jag lagat maten från grunden, ibland plockat portionslådor ur frysen. Och jag insåg faktiskt inte förrän på fredag kväll, att jag ätit linser fem dagar i sträck. Utan att det ens kändes tjatigt.
Jag vet att man kan köpa ris säckvis, och tanken slog mig att jag kanske borde börja köpa linser säckvis, eftersom det känns som om det alltid är tomt i linsburken.
Hur som helst – efter denna insikt insåg jag att även om överkonsumtion av röda linser knappast kan anses skadligt är det ändå så att något måste göras för att skapa lite variation, och dessutom hade jag en bit blåmögelost som behövde användas å det snaraste. Projekt baka pizza kändes för omfattande, och jag kände inte för att äta broccolisås. Alltså passade jag på att leta upp ett för mig nytt recept, och fastnade för det här från tasteline. Riktigt lyckat! Nu gjorde jag i vanlig ordning vissa modifieringar – bland annat har jag ingen aning om vad cantadou ädelost egentligen är, men jag kan berätta att Valios Auraost också fungerade alldeles utmärkt. Jag skippade också det här med att skålla och kärna ur tomaterna eftersom jag av princip inte ägnar mig åt dylikt. (Det kan hända att man borde göra så i finare kök, men det är där min gräns går. Ingen har dött av lite tomatskal och dito kärnor, allraminst jag.)
Créme fraiche-mängden (här reserverar jag mig för stavfel och önskar att man även på svenska kunde prata om fransk grädde precis som man gör på finska, för någonstans borde väl vi språkanvändare inse att det bara är pinsamt att låna in ord som vi ändå inte klarar av att stava?) var tilltagen i underkant – även om jag använde en hel burk blev det här mera av en röra än en sås. Det är nämligen mycket grönsaker i den här såsen, och nästa gång kommer jag förmodligen att minska grönsaksmängden en aning för att få bättre plats i stekpannan.
Det här med att tillsätta tomatbitarna i slutet var en ny idé – men smått genial, eftersom man får den där färska och friska tomatsmaken, istället för den syrliga och kokta. Måste absolut experimentera med halvstekta tomater i fler rätter!
Andra bloggar om: linser, matlagning, recept, pastasås
Sparat under: mat
Varje gång jag kokar pasta ställer jag mig frågan varför italienarna inte har kommit på en motsvarighet till kinesernas riskokare. Ris är det minsann ingen konst att koka i en vanlig kastrull (må vara att riskokaranvändarna skryter om dess smakförhöjande effekt), men pasta. Hur kommer det sig att pastavattnet kräver ständig och koncentrerad övervakning för att man ska kunna förhindra att det antingen lämnar det kokande stadiet
eller ger sig iväg långa vägar utanför kastrullen?
Seriöst, det finns en anledning till att jag tycker att det är väldigt bekvämt att äta couscous och nudlar, som kan tillredas i en skål fylld med hett vatten, och därmed inte kan koka över.
(Och till er som tänker kasta er på kommentarslänken och upplysa mig om att pasta med fördel kokas utan lock vill jag säga: Betänk energiförlusterna!)
