Sparat under: morr
– eller: varför jag borde ha förstånd att sluta handla på Clas Ohlson.
Alla känner till Clas Ohlson, den där svenska butiken som oftast finns centralt belägen och som har ungefär det mesta i teknisk-praktisk väg i sitt sortiment. Det låter så mycket bättre än det fungerar.
Förra helgen hade jag ärende till centrum och tänkte passa på att skaffa en en timer till valfri julbelysning, så att jag utan att slösa energi kan vakna till mysig julbelysning om morgnarna. Travade alltså in på nämnda butik, letade utan resultat, frågade personal och vandrade sedan koncentrerat i rätt riktning medan jag muttrade hyllbeteckningen för mig själv för att memorera den. Hittade ett tvåpack timers, köpte dem, betalade och gick ut.
Sedan pratade jag med brodern, som hade intresse av den andra timern, men som ställde sig frågande till mitt val. Han undrade varför i all världen jag köpt ett tvåpack digitala när Clas Ohlson även har ett trepack analoga. ”För att det var de här jag hittade”, svarade jag, och påminde honom om att på Clas Ohlson finns personalen bara till för att vinka iväg kunderna i ungefärlig riktning, inte för att ge handfasta råd och förevisa produktsortimentet på allvar. Sedan konstaterade jag att jag blivit som min kära mor som vägrar handla på Clas Ohslon eftersom servicen är så obefintlig.
Nåväl. Fingrade lite på timern, men blev inte riktigt klok på den, och konstaterade att man kanske måste ladda upp batteriet först. Fingrade återigen, blev fortfarande inte klok och kom till att jag kanske måste sätta mig ner och inte bara ögna igenom bruksanvisningen utan verkligen studera den noggrant, ett steg åt gången. Vilket jag gjorde, under simultant petande på timern. Tio minuter, och jag har fortfarande inte lyckats komma längre än till att ställa in klockan korrekt. Har gjort vissa försök att ställa in när timern ska sättas igång och när den ska stängas av, och potentiellt kan jag ha lyckats ställa in en igångsättningstid. Dock inte avstängningsdito.
Ringde brodern för att kolla om han begrep sig på förpackningens andra timer, som han tog med sig hem. ”Nä, men J har köpt en likadan och han bannades över hur svåranvänd den var”. Och så undrade han än en gång varför jag köpt de digitala.
Underbart. Undrar om jag får byta in mitt tvåpack med motiveringen att de är för svåra att ställa in? Eller tror ni att personalen ger mig lite handledning utöver den snåriga och opedagogiska bruksanvisningen? Det tror inte jag. Jag har trots allt större tilltro till att J kanske slutligen kom på gåtans lösning, och att han är beredd att dela med sig av den.
Kan vara att jag är förstörd och bortskämd efter att ha blivit (varit) iPod-användare och vant mig med elektronik som är överskådlig och lättanvänd. Kan hända att Clas Ohslons underleverantörer inte lyckades så bra med produktdesignen, men då kunde väl Clas och kompani åtminstone ha bemödat sig om att lotsa användarna genom knappdjungeln i en användbar bruksanvisning?
Må vara att butiken är lättåtkomlig och har låga priser. Jag borde ändå vänja mig av vid att handla där, för det skulle kunna vara värt ett par extra euro att faktiskt få en timer som jag begriper mig på och som passar mina behov.
Läs även andra bloggares åsikter om timer, Clas Ohlson, teknikstrul
Sparat under: morr
Häromdagen bjöd naturen på lågt stående sol, frost och vackert, vackert decemberljus. Jag gick en promenad längs stranden i sällskap med min kamera och fångade en del av decemberskönheten, absorberad av densamma. Så absorberad att min fina, fortfarande nya, iPod obemärkt föll ur min jackficka längs vägen. Jag noterade inte förlusten innan jag hunnit hem igen, och då var det för sent. Trots att jag gick tillbaka och försökte följa mina egna fotspår var allt jag hittade den sammetspåse som skyddat iPoden för repor när jag burit den med mig i fickor med blandat innehåll.
Nu är jag utan den iPod som var i dyraste laget när jag köpte den, som jag hunnit bli så förtjust i och som jag tydligen använt mer än jag trott – för hålet efter den är irriterande stort. Jag kommer på mig med att sakna den rent handgripligt flera gånger om dagen. Jag saknar möjligheten att ta med mig min musik och mina spellistor, jag saknar inspelningsfunktionen och jag saknar smidigheten i att lyssna på ljudböcker via iPoden.
Nu vet jag att min vackert julröda och metalliskt glänsande iPod med det omsorgsfullt valda låtcitatet ingraverat på baksidan, den är bara en pryl och den kan rent tekniskt ersättas. Jag kan beställa en ny (för pengar som jag egentligen hellre skulle spara till annat än att köpa ännu en mp3-spelare), och jag kan till och med beställa en ny i samma färg och med samma text ingraverad. Det finns så mycket här i livet som man kan förlora på ett betydligt mera smärtsamt och slutgiltigt sätt, så mycket större förluster att göra. Ändå – det här är en pryl som landar bland de saker jag använder mer eller mindre dagligen – oftare än kameran, men inte lika ofta som datorn. Jag blir dessutom av med den just vid övergången till den tid när jag börjar ta mig fram allt mera till fots och därmed allt oftare vill kunna lyssna på musik utanför hemmet.
Igår gjorde jag ett besök på polisens hittegodsavdelning tillsammans med min bror. Utdelningen för min del var noll och intet, men brodern fick hämta ut den kamerablixt som han lämnade in i somras. Den blixt som han hittade någon kilometer längre fram längs samma strand. För att ytterligare spä på ödets ironi har kamerablixten ett värde i euro som ligger snäppet över min förlorade iPods monetära värde. Därmed passade jag på att ge brodern ett skämtsamt julklappsförslag, när han nu så helt utan kostnad kommit över en blixt till sin kamera.
Fast allra helst vill jag ringa till hittegodsavdelningen om några dagar och få beskedet att jag kan kvittera ut både min förlorade iPod och en förstärkt tro på det goda i människan.
Läs även andra bloggares åsikter om iPod, borttappat, hittegods
Sparat under: morr
Varje söndagskväll känns det som om det absolut värsta med mitt folkhögskoleår är matteläxorna. Nu är jag ju så pass mycket amatörpsykolog att jag fattar att det säkraste sättet att få matteläxorna att bli så obehagliga som möjligt är att spara dem till söndagskvällen, där de lämpligt nog kan blandas ut med allmän angst över veckan som gått och vad man inte uträttat under denna vecka.
Ändå förstår jag mig själv så bra, för matteboken vill jag inte ta i med tång om det inte är absolut nödvändigt, och när det sedan inte går att skjuta på saker och ting längre så gör jag en mental tidsresa till mitt tonårsjag. För varje gång jag sitter där, i allmänhet redan under första uppgiften, vaknar den där 17-18-åriga Ika till liv och hojtar och gapar om att det här är då det onödigaste hon någonsin har sett och varför i all världen ska hon behöva sätta sin dyrbara tid på det här tramset som inte har någon som helst relevans för hennes liv?
Plötsligt minns jag så väldigt väl hur det var att gå i gymnasiet och käbbla med matteläraren om vikten av / onyttan med att skriva studentprov i matte, och sedan av samma mattelärare bli uppmanad att antingen sluta prata med bänkgrannen eller också fortsätta samtalet i korridoren.
Jäkla matte. Den tar fortfarande fram mina absolut värsta sidor så fort vi ska ägna oss åt något annat än huvudräkning. Om jag inte vore så upptagen med att vara våldsamt irriterad på allt vad matte heter skulle jag antagligen vara fascinerad av att jag kan hysa sådana aversioner mot ett simpelt skolämne. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Aversioner i hög grad kan jag hysa mot människor som beter sig illa, mot fördomar, mot kortsiktigt tänkande hos politiker – matte verkar så futtigt i jämförelse.
Ändå: Jag ångrar lite att jag aldrig gjorde det där rituella bålet av mina matteböcker när jag avslutat den sista obligatoriska mattekursen i gymnasiet. Det hade på intet sätt gjort något åt mitt nuvarande taggiga förhållande till den mattebok jag måste umgås med det här året, men symboliken i bålet hade kunnat utgöra en liten tröst, ett varmt minne.
Jag blir nästan rabiat på alla som tjatar om nu när sommaren är slut och nu när hösten har börjat. Försök förstå att det finns något som heter sensommar, och att det vanligtvis är dit vi når när skolorna börjar. Sedan finns det brittsomrar och indiansomrar, men de kommer inte på beställning varje år. Sensommaren gör det dock, och om det så tänker snöa kommer jag att hävda att augusti är en sommarmånad.
Men snöar gör det ju inte. Jag går ner till stranden i mörkret, första simturen på exakt en vecka. Vattnet har stigit och svalnat, och även om jag håller mig hyfsat varm av simmandet känner jag kylan krypa utifrån in. När jag kommer upp ur vattnet känns strandstenarna behagligt varma under fötterna, och känslan av att vara ytkall men varm inifrån är nygammal – det är veckor sedan havsvattnet var tillräckligt kallt för att ge den effekten.
Läs även andra bloggares åsikter om kvällsdopp, sommar, sensommar
Jag får någon sorts ålderskris av det här.
För min reaktion är inte i första hand att sucka över att någon kan tycka att de där sexistiska och klantigt skrivna böckerna (och naturligtvis den efterföljande filmen, som jag i ärlighetens namn inte har sett och därmed inte kan ha så mycket åsikt om – bortsett från att jag tycker att själva grundstoryn är riktigt, riktigt obehaglig) är värda en hyllning i den här formen. Nej, jag blir sådär mammigt upprörd. ”Men lilla vän, tänk efter”, skulle jag vilja säga. ”Men snälla någon, ska du ha en så där stor tatuering på ett så där synligt ställe, i resten av ditt liv?”
Fast jo, det är ju klart att just ämnet för tatueringarna spökar i den här historien. Det var ju inte direkt igår som jag noterade att jag blivit så vuxen att det där med tatueringar inte alls lockar längre (skulle vara en mycket liten och diskret placerad i så fall) och att i synnerhet stora, synliga sådana sällan uppfattas som klädsamma av mig. I vanliga fall brukar jag dock tycka att det är andras problem och inte mitt hur de väljer att pryda sin hud. Ändå är det något med det här dyrkandet av Edward Cullen och hans mespropp till flickvän som får mig att vilja omyndigförklara fansen.
Nu känns det nästan skönt att jag blev sådär rabiat och obalanserat det-är-naturligtvis-bara-min-åsikt-som-är-den-rätta-upprörd. Plötsligt känner jag mig inte längre som om jag är i den där åldern när man har tonårsbarn.
Läs även andra bloggares åsikter om Twilight, tatueringar, ålderskriser
Sparat under: morr
Nu vet jag faktiskt inte vart den här dagen har tagit vägen, och det måste ju i nuvarande läge anses som ett mycket gott tecken. Gårdagen kändes mest som en lång transportsträcka mot en förhoppningsvis friskare morgondag.
Jag minns inte att jag brukar tycka att det är fullt så här frustrerande att vara förkyld. Det kan ju finnas flera orsaker till nuvarande frustration, men jag tror att årstiden är ett grundläggande problem. Att bli sjuk på vintern är okej, när min innersta önskan under större delen av tiden ändå är att få gå i ide under varmt täcke med stillsam underhållning i form av bok eller film, varmt te och inga konfrontationer med den hårda och mörka världen utanför fönstret. Men sommartid, när det aldrig blir mörkt om nätterna och när den mentala energin går på högvarv även om kroppen matt hävdar att det där med konsert i kyrkan – jobbigt, tungt, orkar inte. Gå ner tre trappor efter dagens tidning? Om det nu ska vara nödvändigt, men räkna med långvarig utmattning efteråt.
Idag har jag släpat min förkylningsslöa kropp med mig på biblioteksbesök, mathandlande och snabbärende på arbetsplatsen där jag inte jobbar just nu men snart ska jobba igen.
Fick förvisso gå ut från biblioteket nästan omedelbart för att få hosta ifred, men är inte just det där envisa kliandet i halsen tillsammans med rinnande ögon ofta ett tecken på att slemhinnorna håller på att göra sig av med infektionen på allvar?
Hemkommen har jag dessutom lyckats åstadkomma mat, som säkert var hyfsat näringsrik. Hur den smakade har jag en ganska vag uppfattning om, men jag försöker minnas hur den här rätten brukar smaka i vanliga fall. Surkålen luktade mer än den smakade, men pastasåsen var lika anonym i både smak och lukt. Lever fortfarande bakom en hinna som stänger ute det mesta av världens dofter och smaker, vilket förstås gör mig än mer frustrerad.
Det känns som om jag till och med orkar diska de senaste dagarnas disk nu, till och med. Men om jag får stegring igen ikväll för n:te dagen i följd, då blir jag snart vansinnig. Släpp taget någon gång, förkylning!
(Det är alltså femte dagen jag är förkyld. Två av dagarna har jag dessutom jobbat och därmed fått tiden att gå mycket effektivt. Jag tror att det här säger allt om min oförmåga att handskas med hämmande förkylningar just nu. Egentligen är jag av den övertygelsen att förkylningar ska vilas bort. Åtminstone på vintern…)
Läs även andra bloggares åsikter om förkylningar, frustration, rastlöshet
En av de musikaliska upptäckter jag gjort sedan jag började använda Spotify är Edith Söderström. Spotify har hennes debutalbum Timmar på taket, och jag har lyssnat många gånger på det under de senaste månaderna. Tyvärr är ju Spotify-musiken ganska bunden till datorn, och låter sig inte överföras till mp3-spelaren. Eftersom jag blev så flrtjust i Edith Söderströms musik kom jag fram till att det kunde vara värt att ha henne i skivsamlingen – för att jag gillar att äga de skivor som jag tycker bra om och för att äntligen kunna få in musiken i mp3-spelaren.
Idag anlände skivan, och jag noterar att den har en illavarslande Copy Control-dekal på framsidan. Och naturligtvis klarar iTunes inte av att importera låtarna. Tack, EMI. Verkligen. Jag har just betalat nio euro för att kunna lyssna på den här musiken var och när jag vill, och så är jag fortfarande kvar på ruta ett.
Jag vet inte vilket ljushuvud det är som har kommit på att man ska öka skivförsäljningen genom att förse de legalt inköpta skivorna med teknik som hindrar köparen från att lyssna på musiken…
Någon som har lyckats bättre än jag med att hitta en torrent med Timmar på taket? Eller som vet var jag annars kan komma över mp3-varianten av musiken? Eller hur jag kringgår kopieringsskyddet?
Läs även andra bloggares åsikter om kopieringsskydd, EMI, Edith Söderström
Sparat under: morr
Jag när en hatkärlek till bussarna, i synnerhet till de som trafikerar i min nygamla hemstad.
I förmiddags var jag rent harmonisk när jag skulle hemifrån (det var nog för att det var förmiddag och för att solen sken). jag var till och med ute i hyfsat god tid när jag skulle gå till bussen. Det här innebär i klartext att klockan var 17 minuter över elva när jag gick nerför trapporna, på väg till den busshållplats fyra hållplatser från torget där buss 3, som startar 11:18 passerar. Sedan väntade jag. Och väntade. 11:23 började jag ha onda aningar, men slog bort dem eftersom jag faktiskt varit ute i tid och inte ens sett bussen passera på avstånd. 11:26 insåg jag mig slagen av lokaltrafiken än en gång, och började i rask takt marschera riktning jobbet. Det var förvisso solsken, men kombinationen iskall vind och vått hår gjorde ändå inte promenaden överdrivet njutbar. Och ska jag gå ute i vått hår och dra på mig förkylningar är tisdag fel dag i veckan, för det innebär att jag med allra största sannolikhet är feberfri igen om en vecka. (Ska jag vara hemma i feber får det gärna inträffa just en tisdag, eftersom tisdagarna för tillfället är jobbdagarna som Gud verkar ha glömt. Det är inte meningen att man ska ha såna jobbtisdagar egentligen, men något gick säkert fel någonstans.)
Väl framme vid jobbet blir jag arg på riktigt när tillfälliga kollegan berättar att jamen trean går ju ganska ofta för tidigt från torget, hon har varit med om att den gått sexton minuter över. Det var lite av en aha-upplevelse i klubbslagsformat – här har jag gått och trott att mina ständigt missade morgonbussar sedan jag bytte arbetsplats senast har haft att göra med min minskade motivation. Sedan visar det sig att det inte är jag som har issues, utan treans buss.
Nu försöker jag bestämma mig för vad som har störst effekt på lokaltrafikbolaget – att jag ringer upp och skäller på dem personligen, att jag övertalar forna arbetskamrater på tidningen att göra en utredning av brister i lokaltrafikens verksamhet med fokus på tidtabeller som inte hålls, eller att jag själv författar en kolumn med underliggande aggressioner. Det är väl inte konstigt om folk inte tar bussen när den går lite som chauffören vill och inte som det står i tidtabellen? Det är väl inte så konstigt om bussarna har för få passagerare om bolaget inte kan se till att grundläggande rutiner följs? Och om jag betalar avgift för ett månadskort för att ta mig till och från jobbet ska det inte behöva sluta med att jag väntar förgäves vid en hållplats för att sedan gå hela vägen minst en gång i veckan. Det fattar väl vem som helst att folk hellre tar bilen till jobbet. Det skulle minsann jag göra också, om inte vägen till att Ika tar bilen till jobbet är så lång att det ändå inte skulle komma att ske på den här sidan sommaren.
(Jag vet att jag låter som nidbilden av en upprörd pensionär här ovanför – men det här är egentligen ett större problem än att jag oplanerat får gå till jobbet minst en gång i veckan. Det går inte att tro att befolkningen kommer att göra miljövänligare val om de miljövänligare valen på alla andra sätt är ofördelaktiga för individen. Man lever inte av gott samvete allena.)
Läs även andra bloggares åsikter om bussar, tidtabeller
Ikväll började årets version av Ungdomens Kyrkodagar på Lärkkulla, och det har smärtat mig hela veckan att jag inte är där, inte kommer att vara där, inte får uppleva UK i år. I stället ska jag vara kvar här hemma och gå till jobbet som vanligt och allt känns väldigt väldigt vardagsgrått och oinspirerande.
Jag trodde inte att det här med att missa UK efter tre års närvaro skulle vara en så stor grej – hade jag insett det lite tidigare hade jag sett till att göra mitt yttersta för att få vara delegat i år också. Det är bara den här senaste veckan som saknaden har slagit mig i huvudet som en slägga, när jag insåg vilken tid på året det är och vad jag kommer att gå miste om i år. Njut, ni som är där … fast ni läser ju inte det här förrän efteråt förstås, ni har ju fullt upp med att göra allt det där som jag också vill göra – träffa nya och gamla bekanta, umgås med folk, börja dagen med färdigdukad frukostbuffé och sing in, gå på fin kvällsmässa och fin festmässa, roas kungligt under programeftermiddagen, debattera i plenum och uppleva en av årets intensivaste helger. För det är det där som UK har varit för mig de tre senaste åren. En extremt intensiv men samtidigt vilsam helg. En förlängd helg som man återvänder från under söndagskvällen och då är man både tom och fylld, och det tar någon dag innan vardagen börjar kännas acceptabel igen. (Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde klanta bort det här genom att inte ens försöka komma med. Hur dum får man vara? Eller snarare: Varför kommer vissa insikter till en alldeles för sent?)
Jag tror att jag hade behövt UK det här året. (Jag tror att jag har behövt UK alla andra år också, även om jag inte alltid insett det på förhand.) Jag hade behövt den här ljuspunkten i det som fortfarande är ganska mörk vinter och framför allt väldigt gråtrist vardag, en räcka dagar som går in i varandra där jag gör samma saker om och om igen utan att komma någonvart. Ibland känns det som om det bara är tiden som går och absolut ingenting annat.
Ändå: Mitt i den här långvariga känslan av att sitta fast och inte komma ur fläcken kommer kvällens yogalektion där mina tår plötsligt når mattan i en halasana, och jag förstår precis Annos eufori i november. Jag fånlog hela vägen hem efteråt – både för att det är så häftigt att jag slutat vara rädd för att närma mig positionen och dessutom klarat av den, och för att det är så skönt att se att mitt i segtillvaron som kryper på kroppen så finns det faktiskt saker som utvecklas i rätt riktning. Om det inte sker några enorma framsteg i livet får man banne mig se noga till att ta vara på de mindre när de kommer i ens väg.
Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomens kyrkodagar, vardag, tristess, yoga, halasana
Sparat under: morr
(Efter närmare två veckors tystnad borde jag säkert ha något att skriva om alla dessa tysta dagar som kommit och gått, denna skrämmande period av ordlöshet och icke-skapande. I stället bryter jag skrivtystnaden med en klagovisa. Det må det vara värt om det kan fungera som uppvärmningsövning.)
Jag har förvisso bara haft tre tidiga morgnar den här veckan, men å andra sidan har de varit osedvanligt svårhanterliga. Det har sannerligen känts som om mitt morgonhandikapp borde berättiga mig till en personlig assistent som tar hand om mig före klockan nio, för jag är uppenbarligen inte kapabel till att ta hand om mig själv.
Igår: Missad buss, hetsig halvtimmespromenad till jobbet där jag för en gångs skull var energisk de första femton minuterna innan adrenalinkicken klingade av och jag blev mitt vanliga trötta, oinspirerade och frusna före-lunch-jag igen.
Idag: hann med bussen men begrep inte innan jag kom till jobbet att kassen med min lunch fanns kvar hemma i köket. Hittade den när jag kom hem, så jag hade alltså inte glömt den på bussen. I morse, nyanländ till jobbet kunde jag inte ens komma ihåg om jag hade den med mig till bussen och funderade över hur länge min chili con soya och mitt kokta ris eventuellt kommer att snurra runt stadens busslinjer innan någon slänger bort dem. Och väl hemma hittar jag också kastrullen med överblivet ris (som jag hade en plan för) stående väldigt mycket utanför kylskåpet.
Och parat med de här missödena finns naturligtvis allt annat som är jag på morgnarna, allt det där som jag har så svårt att förlika mig med – överkänslighet när det gäller mat (att äta smörgås under lite extra tidsbrist ger mig kväljningar, likaså att konfronteras med gräddlagret på morgonens fil), bristande koordinationsförmåga (jag tappar och går in i saker), allmän långsamhet och våldsamma humörkast (allt från tårögdhet över extremt banala saker i morgontidningen till frustrerade vrål när jag får för bråttom). Frustrerande är bara förnamnet, i synnerhet när jag är så medveten om att jag ju inte är så här under resten av dygnet. Jag brukar inte känna mig klumpig eller långsam, och jag brukar kunna läsa morgontidningen utan att bli tjock i halsen. Jag inser ju själv att jag inte är gjord för morgnar – när ska resten av samhället inse att sådana som jag existerar, och att det när det är som värst är funktionsnedsättande att göra våld på sin dygnsrytm? Låt mig vakna upp till mig själv innan jag måste inta frukost och störta hemifrån!
Läs även andra bloggares åsikter om morgnar, morgonhumör, dygnsrytm, kvällsmänniskor
