Sparat under: musik
Lucia är något man måste ha respekt för. Sånt hinner man glömma när man inte har gått i seriöst luciatåg sedan man var tio år gammal. Sedan går man och blir folkhögskoleelev, och som sådan kan man göra många nya upptäckter, eller uppdatera de gamla.
Lucia, som sagt. Först kommer man på sig själv med att vilja bli vald, och bara det är ju på sätt och vis en resa tillbaka till lågstadietiden när alla fick rösta och hon som hade längst hår vann. Nu tycks lite annorlunda kriterier gälla, och eftersom vår röstning var så jämn slutade det med lottning. I morse när vi försökte säkra ljusen i luciakronan och samtidigt centrera den fuktade duk som skulle skydda lucians hår från onödiga stearinmassor kände jag mig trots allt mycket nöjd med att bara ha ett enda handhållet ljus att hålla reda på.
Jag har sjungit inför publik i oräkneliga körsammanhang och jag har sjungit solo inför publik ett antal gånger. Likväl finns det få saker som kan mäta sig med ett luciatåg inför två mindre skolor samlade i samma matsal. Exakt varför just luciatåg framkallar en så näst intill förlamande nervositet vet jag inte, men jag vet att jag sjöng med nervöst vibrato och att vi var samfällt uppsluppna när allt var över. All respekt åt Lucia.
Jo, lite vet jag väl ändå. Det är stort det här med lucia när man varit borta från skolvärlden i närmare ett decennium och under alla de åren fruktlöst längtat efter en luciamorgon i mörkervardagen. Att vi var en dag försenade spelade mindre roll, i synnerhet när morgonen grydde med lågt stående sol och vinterns första riktigt bitande minusgrader. Dagen steg verkligen åter ny ur rosig sky, och om en vecka vänder det. Jag kan knappt vänta.
Läs även andra bloggares åsikter om lucia, folkhögskolor, luciatåg, nervositet, sång
Sparat under: musik
Idag, efter missad håltimme (den användes till hedersamt planerande), passade jag på att använda min rast till en kort men fin promenad i solnedgångsljus och frostkall luft. December kunde gärna få fortsätta lika soligt och kallt som månaden började. På väg ut mot ljuset startade jag iPoden och lät den blanda favoritlåtarna. Det råkade bli It’s Contagious med The Crash som mötte mina öron, och jag log brett och spontant när jag hörde de inledande syntackorden. Ibland önskar jag att jag kunde dansa, och att jag hade tillräckligt lite självmedvetenhet för att göra det bland folk.
Sedan: slapp tröttkväll i grannlägenheten hos brorsan, med chokladsås och youtube-surfande. Hur mycket gammal C64-musik har hjärnan plats för i musikminnet? I och för sig mindes jag inte musiken till cybernoid, men återseendets glädje var stor, mycket stor. Och faktiskt, årtusendet efter att jag spelade cybernoid senast minns jag fortfarande hur fascinerad jag var av både ljud och grafik.
Det här borde inte ha varit möjligt på en C64, men det var det.
(Nu skulle jag kunna skriva något om dagens kultur av att allt kan göras så enkelt på en dator och att man därmed inte behöver anstränga sig för att göra det bra, kontra dåtidens begränsningar… men klockan är för mycket.)
Läs även andra bloggares åsikter om musik, The Crash, c64, cybernoid, nostalgi
Utomhusluften luktade vinter när jag cyklade till biblioteket ikväll.
Väl hemma flyttade jag läsfåtöljen till dess egentliga plats invid läslampan – eftersom det är länge sedan man kunde sitta i soffan, som saknar extrabelysning, och läsa kvällstid. Och för att riktigt poängtera för mig själv hur mycket höst det har blivit bryggde jag höstens första mugg svart te i mitt eget kök och lyssnade på Bach. Det är uppenbarligen något med hösten och vintern som får mig att konsumera svart te och klassisk musik. Jag minns en hel vinter i Åbo när den mobila cd-samlingen alltid innehöll minst en skiva blandade körverk. vissa partier ur Händels Messias påminner mig för alltid om mörkret utanför bussfönstret och vandringen hem den sista halvkilometern.
Läs även andra bloggares åsikter om höst, te, musik, Bach, Händel
Jag lärde mig läsa vid fem års ålder, och kommer därmed inte riktigt ihåg hur det var att inte kunna läsa, eller hur det var att lära sig läsa. Lite minns jag. Jag minns hur förvirrad jag blev av ordet och – det dök upp ideligen och jag begrep verkligen inte vad de där tre bokstäverna betydde. (Kanske inte så konstigt om man lär sig läsa mer eller mindre på egen hand och ditintills rört sig i talspråkets värld, i ett talspråk där ordet och inte uttalades med någon konsonant på slutet.) Jag minns också den där morgonen med höstmörkret utanför fönstret, lampskenet i mitt rum och det stora som hände när jag plötsligt insåg att jag kunde läsa på riktigt – att jag inte bara kunde avkoda boksidorna deras meddelande bokstav för bokstav på ett mödosamt och långsamt sätt, utan att jag kunde läsa med flyt och hastighet.
Men allt det där som hände före, det minns jag inte. Jag föreställer mig att jag trots allt inte kunde ha upplevt det som speciellt svårt att lära mig läsa, eftersom jag framhärdade istället för att ge upp. Det var mitt eget beslut att lära mig och min egen vilja och nyfikenhet som drev mig. Någon gång måste det ändå ha varit frustrerande att se tecknen på pappret och inte förstå dem.
Nu fyller jag ut den här luckan i mitt känslominne. I dag igen – åtta takter enkel melodi som jag redan efter första genomlyssningen kan återge med min röst. Efter ytterligare ett antal genomlyssningar har jag fortfarande inte lyckats återge den ens i närheten av korrekt på notlinjerna jag har framför mig. Frustration, frustration, frustration. Samma frustration som när mina fingrar inte gör det jag vid pianot, samma frustration när jag försöker att ge noterna ljudspråk vid pianot.
Jag förstår melodin, men kan ändå inte skriva ned den – därför att jag inte förstår den med den skrivande delen av hjärnan.
När det gäller musik är jag fortfarande analfabet. Dessutom har jag börjat misstänka att genombrottet inte kommer att kännas som den nya tiden som plötsligt uppenbarar sig när man väl passerat en viss punkt på inlärningsskalan. Jag tror att det här snarare blir en långsamt, allt för långsamt insipprande förståelse utan plötsliga ögonblick av kodknäckande.
Läs även andra bloggares åsikter om inlärning, lästräning, noter, musik
Nu när jag närmast på automatik fotograferar medelst egna kamerainställningar minns jag ändå frustrationen och den tankemöda som krävdes den där första gången jag var ute med kameran i manuellt läge.
Men en kamera är trots allt ganska simpel, om inte annat bevisas det av att inställandet går ganska automatiskt redan efter en månad.
Annat är det med det piano som jag trevande börjat umgås med. Visst är känslan likartad – när jag kämpar med att få fingrarna att lyda tvingas jag inse att det där med rytm är en mycket underordnad faktor när man har fullt upp med att försöka förmedla en melodi. Precis som bildkomposition blir en underordnad faktor när man försöker lära sig att ställa in kameran. Det handlar om stor frustration – melodin som jag känner och smidigt kan återge med min röst ska nu ta omvägen via mina fingrar, och det är stundvis obegripligt hur svårt det kan vara att få fingrarna att lyda. Och ändå – idag när jag klarar av att omsätta kursbokens avsnitt om inledande två-fingrar-samtidigt-övningar i praktiken och samklang uppstår, då ryser jag av välbehag.
Och jag är ledsen kameran och hela den fotokonst du representerar, men du vet och jag har alltid vetat att någon äkta passion kommer det aldrig att uppstå mellan oss. Visst kan jag ha roligt i ditt sällskap, visst kan jag inspireras att skapa bilder. Men vi två lär aldrig uppleva stunder som känns som livets mening tillsammans.
Ibland inbillar jag mig att mitt något ljumma förhållande till fotograferandet har att göra med att jag är väl medveten om att jag inte har vad som krävs för att nå över trädtopparna. Ändå vore det sannolikt lättare för mig att bli proffsfotograf än konsertpianist.
Likväl dras jag till det där pianot och uppslukas för närvarande mer av dess tangenter än av min kamera.
Läs även andra bloggares åsikter om foto, fotograferande, kamera, piano, musik
Sparat under: musik
En söndag i musikens tecken, med både formidabelt fantastisk konsert på Ritz och eget körsjungande.
Abbey Road – live in concert var alldeles underbart fantastisk. Vi satt på andra rad, och om någon i bandet läser det här och undrar vem den där fånlyckligt leende och ständigt sjungande människan var, så var det jag. Jag kan ärligt säga att jag sjöng med i precis varenda låt – det har aldrig hänt förr. (Marit Bergman på After Eights innergård för två somrar sedan kom nära, men hon hade trots allt två låtar som jag inte hade hört förr…) Så underbart skickligt genomfört, så medryckande. Så fint helt enkelt. Jag säger som Fia Lotta Jansson – de ska ut på turné, så passa på att gå och se dem!
Det enda jag saknade var en blåssektion. Jag kan min Abbey Road, och jag vet var jag hade velat ha kvar blåset. Men klaga ska jag egentligen inte efter en konsert som får mig så här underbart endorfinstinn. Det behövdes sannerligen.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, konsertupplevelser, Abbey Road
Den här veckans torsdagskunskaper:
Har lärt mig använda sickel. Värmepistolen förra veckan var intressant, men det här var trots arbetsmängden en slags njutning att hålla på med – att känna hur handen lär sig verktyget, blir ett med det. Ljuvligt. Kanske inte lika ljuvligt att jag är stel i vänsterarmen, kanske inte lika ljuvligt om ett par veckor när jag börjar inse på allvar hur många oskrapade ytor som fortfarande återstår – men ändå: just nu är det ljuvligt att få ägna sig åt den här sortens arbete med händerna.
Har också lärt mig vad upptakt egentligen innebär*. Om körövningarna ska fortsätta på det här viset kommer min förståelse av musikaliska begrepp att vara alldeles fenomenal innan läsåret är slut.
*Vilket är lite lustigt med tanke på att jag använder ordet ideligen när det gäller fiktion. Men fiktion och musik är två olika saker, och som Phil Collins lär ha sagt: Att prata om musik är som att dansa arkitektur.
Läs även andra bloggares åsikter om folkhögskolor, sickel, upptakt
Ebba och Didrik genomtittad för vem vet hur mångte gången. Fascinerade varje gång, och just den här gången har jag sett den i grupp och kunnat bolla funderingar med mina vänner.
Nu är den slut, än en gång, allt har rett upp sig någorlunda och kvar sitter jag med den vemodiga men ack så vackra pianovalsen ljudande i huvudet. Ni vet den där som Yrla vill spela fyrhändigt med Didrik, den som hennes släkting dansade till när hon mötte ”det där lilla u:et” och som leder Didrik till Yrlas stadslägenhet i näst sista avsnittet.
Måste hitta, måste lyssna mera – så vacker! Google vet säkert vad den heter och vem som komponerat den.
Men se där gick jag bet. Och vart ska man som nutidsmänniska vända sig när inte ens google vet? Det kan ju omöjligt vara enbart jag som fascineras av den här valsmelodin.
Läs även andra bloggares åsikter om Ebba och Didrik, musik, google
Projekt fota manuellt framskrider riktigt bra. Jag håller mig borta från allt vad automatiska inställningar heter, och oftast blir det riktigt acceptabla bilder.
Idag har jag upplevt min första normala skoltorsdag efter de senaste två veckornas specialtorsdagar med lägerskolor och andra utmaningar. Till just den här torsdagen hörde istället oplanerat nostalgiskt lyssnande till en gammal tonårsfavorit medan jag tråcklade, och en medföljande förvåning över att jag kan så mycket av texten till If That’s What It Takes fortfarande, fast jag egentligen inte har någon nytta av den längre nu när jag inte lyssnat på Celine Dion sedan – åtminstone känns det så – jag var 15.
Nya kunskaper idag: ordet konsonans och insikt i hur man använder en varmluftspistol. Samt två alldeles nya sånger, som motvikt till femtonårsfavoriterna.
Läs även andra bloggares åsikter om nostalgimusik, Celine Dion, folkhögskolor, fotografering
Jag anar en liten trend för körsången i bekantskapskretsen, efter att igår ha läst om Mias förflyttning från sopran- till altstämma och idag själv ha genomfört motsvarande rörelse.
Mitt livs första körövning i altstämman har klarats av, detta i en kör där jag egentligen inte sjunger som stadigvarande medlem, och dessutom i den situationen att jag inte sjungit seriöst på ett år och under den tiden helt tappat mina en gång inledande kunskaper i konsten att läsa noter. Det är tur att mitt gehör tydligen inte är av den sorten som man tappar bort på ett år, men likväl var det ganska utmattande att för första gången sjunga annat än melodistämman.
Dessutom fick jag öva i ett osedvanligt vackert prästgårdsrum, med ett fönster öppet mot den vackert mörknande septemberhimlen. Inte konstigt att det kändes som något ur Så som i himmelen.
Och bara för att jag inte simmat på flera kvällar, och för att jag lever i den förhoppningen att man eventuellt kan skrämma iväg gryende förkylningar genom lite lagom kalla havsbad var jag tvungen att gå ner till stranden och simma i det nu märkbart kalla havet efteråt. Det har hänt något med vattnet sedan i fredags, helt klart.
Läs även andra bloggares åsikter om körsång, altstämma, höst, havsbad
