Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.
Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.
I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet
Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:
Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.
Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)
Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten
I drygt två veckors tid har jag burit med mig Juha Itkonens Låt mig älska mer. Det har varit en läsning som har tagit tid, och jag har ibland funderat över orsaken. jag tycker nämligen väldigt mycket om den här boken, men ändå är det något hos den som inte lockar till långa läspass. Det blir några sidor här, några där – och boken tycks klara det fint.
Låt mig älska mer är en berättelse om en försvunnen popstjärna, finländska Summer Maple (född Suvi Vaahtera), och framför allt om två personer som berörs av hennes försvinnande: modern och expojkvännen. Turvis berättar de om hur de upplevde Suvi under hennes uppväxt och under åren när hon började klättra mot stjänrstatusen. Lika mycket berättar de om sig själv, grubblar över sina egna liv. Varför befinner de sig där de är, hur blev det som det blev? Och i den mån boken handlar om saknad är det egentligen inte den nu försvunna Summer man saknar – utan framför allt den Suvi som redan tidigare gick förlorad, på ett eller annat sätt. Och så är det här förstås en roman om pop- och rockmusik, så till den grad att jag många gånger kommer på mig själv med att tänka att den här och den här Summer Maple-låten måste jag leta upp, den låter så intressant. Min personliga saknad under läsningen är nog alla de här låtarna som Itkonen beskriver så levande och som inte finns på riktigt. Redan det är snyggt gjort, men allt det andra också. Itkonen har ett språk som är tätt utan att vara tillkrånglat, och översättaren Camilla Frostell har gjort ett bra jobb – det är ganska sällan jag hajar till, och då utgår jag ändå från att Itkonens språk måste vara knepigt att översätta. I synnerhet från finska.
Och förutom musik och saknad handlar den här boken om skapande, om varför vi skapar (nej, det ges inga svar) och om det plågsamma i skapandet. Vad skapandet gör med oss, och hur vi utnyttjar det för våra egna dunkla syften.
Itkonens bok är en liten pärla. Läs den, när den nu en gång blivit översatt till svenska. Det är inte ofta finsk skönlitteratur som jag vill läsa får svensk språkdräkt. Jag drömmer fortfarande om att någon godhjärtad förläggare ska översätta Sirpa Kähkönens böcker om krigstida Kuopio, i synnerhet Lakanasiivet, men jag inser att jag drömmer förgäves och att jag bara borde sparka mig själv i baken och kämpa mig genom originalet. Tack Bonniers för att jag slapp läsa Låt mig älska mer på finska, för så pass knepigt är Itkonens språk att jag knappast hade orkat ta mig genom hela boken i det fallet.
Läs även andra bloggares åsikter om romaner, Juha Itkonen, Låt mig älska mer, finska, översättningar
På bokens baksida kan man läsa att Mustafa Can är mannen som avsluade sin timme i SR:s Sommar med orden ”Mor, jag älskar dig”, och genom detta fick telefonväxlarna att krascha. Jag kände igen den här anekdoten, tror att jag har läst om händelesn i någon tidning, och i samband med det också läst om den här boken. Cd-versionen fick följa med mig hem från biblioteket, och har gjort mig sällskap i köket i augusti.
Boken har undertiteln Berättelsen om min mor, och förvisso handlar mycket om Mustafas mor Gülly, om hennes sista månader i livet, och om hur hennes son efteråt försöker skapa sig en bild av vem hon var, bortsett från att hon var hans mor. Jag värjer mig ändå lite mot undertiteln eftersom boken rymmer så mycket mer, så många fler. Den handlar också om moderns och faderns uppväxt, om Mustafa Cans farfar och morfar, och om Mustafas egen uppväxt och tiden när familjen kom till Sverige från turkiska Kurdistan.
Kanske är det ändå just modern som utgör den röda tråd som håller samman de olika delarna som utgör Tätt intill dagarna. Det är hon som finns med i bakgrunden, oavsett om det handlar om vakandet invid hennes sjuksäng eller om Mustafas försök att passa in bland sina svenska kompisar.
Det här är en berörande berättelse, inte bara i partierna som handlar om moderns sjukdom och död. Lika engagerad blir jag, fast på ett annat vis, när Mustafa Can skriver om kulturens betydelse för språket. Det tar mig så starkt att jag skulle vilja skriva ett manifest, göra något världsförbättrande, vända upp och ner på folks synsätt, vad som helst som skulle kanalisera min energi i något större än fyllandet av diskmaskinen.
Mustafa Can: Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor. Norstedts Audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Författaruppläsning. ISBN: 9173132446
Jag har varit sparsam med de uttalade läsprojekten i sommar. Ett enda har jag haft, nämligen de två återstående delarna i Selma Lagerlöfs Löwensköld-trilogi. Jag ska opponera en gradu som behandlar trilogin i höst, och ville gärna läsa böckerna före. Löwensköldska ringen läste jag redan i vintras, inspirerad av graduskribenten. Nu är Charlotte Löwensköld utläst, återstår att se hur det går med Anna Svärd.
Jag älskar Selma Lagerlöfs Jerusalem, och varje gång jag läser något av henne hoppas jag att det ska bli en läsupplevelse i klass med Jerusalem. Det har det hittills aldrig blivit. Charlotte Löwensköld höll jag dessutom på med bra länge innan jag kom till sista sidan. Jag kan inte direkt påstå att det skulle vara för att den var dålig, tråkig eller ointressant, snarare var det väl så att den inte var det mest passande för min sinnesstämning och för min snuttläsning. Jag hade svårt att dras med av historien, trots att den i princip var intressant, och trots att Selma Lagerlöf även här ger prov på sin människokännedom.
Charlotte Löwensköld själv är en ganska intressant karaktär, en av Lagerströms starka och driftiga kvinnor. Det är om henne romanen handlar, men också om hennes fästman Karl-Artur, som Charlotte till nästan vilket pris som helst vill ta hand om och värna. Hon har stora planer för honom, till viss del i lönndom, men Karl-Artur själv vill leva ett liv i enkelhet och tjäna Gud. Det hela leder till väldiga förvecklingar, som vad gäller graden av snårighet och komplikationer inte står dagens såpoperor efter. Det är faktiskt först när det har blivit ungefär så invecklat och tilltrasslat som det bara kan bli som jag verkligen börjar engageras i min läsning. Det är nämligen då jag börjar drivas av en nyfikenhet på hur Lagerlöf ska reda upp allt detta som hon har låtit sina romanpersoner ställa till med.
Selma Lagerlöf: Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Bonnierpocket 1998, 355 sidor. ISBN: 9100557919
