Igår drog jag upp ett antal varv på min strumpstickning, och sedan orkade jag inte vända maskorna rätt när jag plockade upp dem igen eftersom jag bittert tänkte att det spelar ju ingen roll, för jag kommer ju ändå att få göra om det här igen. Sedan konstaterade jag i ett ögonblick av klarsyn att det inte är så bra att ta sig an krävande projekt den här tiden på året. Även om hösten är den tid när det känns som mest inspirerande att sticka skulle det här med att lära sig att sticka något så extremt tredimensionellt som hälar knappast vara så enormt mycket lättare att ta till sig i midsommartid – men jag skulle ha lite roligare medan jag försökte och inte bara förbittrat vilja kasta stickningen ifrån mig och yla mot månen.
Det är liksom det som är grejen med mörkertiden. Inte det att saker och ting inte går, man inser bara att det just nu kanske inte är värt att ta sig genom allt. Att vissa saker måste läggas åt sidan och vänta på bättre tider, att vissa saker kostar mer än de smakar just nu. Att viljestyrkan behövs till annat. (I en gammal dagbok hittade jag en anteckning om att jag tar mig genom vintrarna på en blandning av envishet och choklad. Idag skulle jag göra tillägget musik också, i synnerhet Mozart.)
Men lite envis ska jag fortsättningsvis vara när det gäller strumpan, i synnerhet sedan min tålmodiga textillärare (med en framtidstro gällande mitt strumpstickande som jag inte riktigt besitter själv just nu) orkade vända på mina maskor.
Läs även andra bloggares åsikter om novmeber, mörker, stickning
Nu när jag närmast på automatik fotograferar medelst egna kamerainställningar minns jag ändå frustrationen och den tankemöda som krävdes den där första gången jag var ute med kameran i manuellt läge.
Men en kamera är trots allt ganska simpel, om inte annat bevisas det av att inställandet går ganska automatiskt redan efter en månad.
Annat är det med det piano som jag trevande börjat umgås med. Visst är känslan likartad – när jag kämpar med att få fingrarna att lyda tvingas jag inse att det där med rytm är en mycket underordnad faktor när man har fullt upp med att försöka förmedla en melodi. Precis som bildkomposition blir en underordnad faktor när man försöker lära sig att ställa in kameran. Det handlar om stor frustration – melodin som jag känner och smidigt kan återge med min röst ska nu ta omvägen via mina fingrar, och det är stundvis obegripligt hur svårt det kan vara att få fingrarna att lyda. Och ändå – idag när jag klarar av att omsätta kursbokens avsnitt om inledande två-fingrar-samtidigt-övningar i praktiken och samklang uppstår, då ryser jag av välbehag.
Och jag är ledsen kameran och hela den fotokonst du representerar, men du vet och jag har alltid vetat att någon äkta passion kommer det aldrig att uppstå mellan oss. Visst kan jag ha roligt i ditt sällskap, visst kan jag inspireras att skapa bilder. Men vi två lär aldrig uppleva stunder som känns som livets mening tillsammans.
Ibland inbillar jag mig att mitt något ljumma förhållande till fotograferandet har att göra med att jag är väl medveten om att jag inte har vad som krävs för att nå över trädtopparna. Ändå vore det sannolikt lättare för mig att bli proffsfotograf än konsertpianist.
Likväl dras jag till det där pianot och uppslukas för närvarande mer av dess tangenter än av min kamera.
Läs även andra bloggares åsikter om foto, fotograferande, kamera, piano, musik
Den här veckans torsdagskunskaper:
Har lärt mig använda sickel. Värmepistolen förra veckan var intressant, men det här var trots arbetsmängden en slags njutning att hålla på med – att känna hur handen lär sig verktyget, blir ett med det. Ljuvligt. Kanske inte lika ljuvligt att jag är stel i vänsterarmen, kanske inte lika ljuvligt om ett par veckor när jag börjar inse på allvar hur många oskrapade ytor som fortfarande återstår – men ändå: just nu är det ljuvligt att få ägna sig åt den här sortens arbete med händerna.
Har också lärt mig vad upptakt egentligen innebär*. Om körövningarna ska fortsätta på det här viset kommer min förståelse av musikaliska begrepp att vara alldeles fenomenal innan läsåret är slut.
*Vilket är lite lustigt med tanke på att jag använder ordet ideligen när det gäller fiktion. Men fiktion och musik är två olika saker, och som Phil Collins lär ha sagt: Att prata om musik är som att dansa arkitektur.
Läs även andra bloggares åsikter om folkhögskolor, sickel, upptakt
Igår avlade jag ett hetsigt löfte till mig själv att inte fota i kamerans automatlägen inom överskådlig framtid. För nu ska banne mig fotandet läras in från grunden! Beslutet fattades redan efter eftermiddagens fotolektion där hjärnan hade så fullt upp med att ställa in kameran att det inte blev några resurser över till bildkomposition. Det här måste det bli ett slut på! Från och med nu ska jag ställa in bländaröppning och slutartid själv istället för att av bekvämlighet använda P-läget och på sin höjd välja att över- eller underexponera bilden lite. Hädanefter ska här fotas manuellt!
Varför det ska fotas manuellt blev dessutom ännu mera uppenbart när jag väl dragit över bilderna till datorn.
Men eftersom beslutsamhetens friska rodnad lätt övergår i eftertankens kranka blekhet har jag gett mig själv lov att använda något halvautomatiskt läge, lämpligtvis för att ställa in slutartiden själv, om jag fotar snabba motiv som riskerar att försvinna innan jag pillat färdigt på kameran.
Läs även andra bloggares åsikter om fotograferande, foto
Beskådar folkgraffiti i Finlands banks före detta lokaler i centrum av Vasa, och konstaterar att min egen tes stämmer – om man ser tillräckligt många bilder vill man till slut skapa sin egen. Tänk vilken tur att man får det, att det finns färdigt grundade fanerskivor, färg, penslar och härligt kladdiga oljepastellkritor. Seriös behöver man inte vara, för oavsett hur oseriöst man går till väga lägrar sig ett stort lugn och en lika stor koncentration när man börjar arbeta.
Jag borde måla oftare, uppenbarligen. Effekten var närmast terapeutisk. (Och som ett litet tips: Folkgraffiti-utställningen pågår till och med den 14 augusti. Kom, se, inspireras och måla!)
Läs även andra bloggares åsikter om folkgraffiti, konst, målande
I drygt två veckors tid har jag burit med mig Juha Itkonens Låt mig älska mer. Det har varit en läsning som har tagit tid, och jag har ibland funderat över orsaken. jag tycker nämligen väldigt mycket om den här boken, men ändå är det något hos den som inte lockar till långa läspass. Det blir några sidor här, några där – och boken tycks klara det fint.
Låt mig älska mer är en berättelse om en försvunnen popstjärna, finländska Summer Maple (född Suvi Vaahtera), och framför allt om två personer som berörs av hennes försvinnande: modern och expojkvännen. Turvis berättar de om hur de upplevde Suvi under hennes uppväxt och under åren när hon började klättra mot stjänrstatusen. Lika mycket berättar de om sig själv, grubblar över sina egna liv. Varför befinner de sig där de är, hur blev det som det blev? Och i den mån boken handlar om saknad är det egentligen inte den nu försvunna Summer man saknar – utan framför allt den Suvi som redan tidigare gick förlorad, på ett eller annat sätt. Och så är det här förstås en roman om pop- och rockmusik, så till den grad att jag många gånger kommer på mig själv med att tänka att den här och den här Summer Maple-låten måste jag leta upp, den låter så intressant. Min personliga saknad under läsningen är nog alla de här låtarna som Itkonen beskriver så levande och som inte finns på riktigt. Redan det är snyggt gjort, men allt det andra också. Itkonen har ett språk som är tätt utan att vara tillkrånglat, och översättaren Camilla Frostell har gjort ett bra jobb – det är ganska sällan jag hajar till, och då utgår jag ändå från att Itkonens språk måste vara knepigt att översätta. I synnerhet från finska.
Och förutom musik och saknad handlar den här boken om skapande, om varför vi skapar (nej, det ges inga svar) och om det plågsamma i skapandet. Vad skapandet gör med oss, och hur vi utnyttjar det för våra egna dunkla syften.
Itkonens bok är en liten pärla. Läs den, när den nu en gång blivit översatt till svenska. Det är inte ofta finsk skönlitteratur som jag vill läsa får svensk språkdräkt. Jag drömmer fortfarande om att någon godhjärtad förläggare ska översätta Sirpa Kähkönens böcker om krigstida Kuopio, i synnerhet Lakanasiivet, men jag inser att jag drömmer förgäves och att jag bara borde sparka mig själv i baken och kämpa mig genom originalet. Tack Bonniers för att jag slapp läsa Låt mig älska mer på finska, för så pass knepigt är Itkonens språk att jag knappast hade orkat ta mig genom hela boken i det fallet.
Läs även andra bloggares åsikter om romaner, Juha Itkonen, Låt mig älska mer, finska, översättningar
Det nyttigaste jag har lärt mig i sommar handlar om de där texterna som inte vill bli. De där som man inte får ur sig, som bara fyller en med ovilja och frustration.
Och vad jag har lärt mig? Att de aldrig kommer att komma fram frivilligt, efter lock eller pock. Att de inte kan förhalas, inte kan väntas ut. Att man måste ge sig rätt in i skrivprocessen, hala ut dem med våld, trotsa sin egen motvilja för att sedan närmast flämtande, men mycket nöjd med sin insats, sätta sig på sitt färdiga verk för att hindra det från att slinka iväg. För de där motvilliga, de mognar inte fram med tiden, de mognar genom att man tar itu med dem.
Andra bloggar om: skrivande
Sparat under: skapande
Fyndade ju ett trevligt 70-taligt påslakan för i princip inga pengar alls igår, och tanken var att sy minst en omlottkjol av den. Sedan gjorde jag misstaget att visa den åt mamma i förmiddags, och hon började genast tala om för mig att det där borde jag ju behålla som en helhet, antingen som påslakan eller som gardiner. Och nu när någon har sagt det så får jag ju inte ur huvudet hur oåterkalleligt det är att stta saxen i det här tyget, hur jag kanske ångrar mig och hur chansen att få tag på ett till likadant är minimal.
Så nu sitter jag här med ännu ett tyg som jag inte vet vad jag ska göra med. Det var precis samma sak förra sommaren när jag fyndade ett Marimekkotyg designat av Maija Isola för en ynka liten euro. Det skulle också bli en kjol, ända tills mamma fick syn på det. Sedan fick jag plötsligt en förlamande respekt för det designhistoriska värdet…
Sparat under: skapande
Tygtryckarmusorna är sannerligen inte med mig idag. Trots att jag förberett mig med tryck designat och sparat i form av pdf lyckades jag på grund av tekniskt strul inte skriva ut det i eftermiddags när jag var i närheten av printer. Elände.
Och nu när jag tar fram mappen med min begynnande sortering av existerande schabloner kan jag konstatera att uggleschablonen som jag gjorde i somras inte finns där. Och var den då finns? Säg det. I någon av alla mina högar, kanske? Och oavsett var den finns kvarstår ju faktum att jag inte har den i min hand nu, och alltså inte kan packa ner den tillsammans med färg och babybody.
Andra bloggar om: tygtryck, schabloner
