Jag läser om mina gamla dagböcker, återgår till samma datum exakt ett, två, fem år tidigare. Jag känner igen och känner inte igen, ler och får hugg i hjärtat, fascineras – och framför allt lär jag mig väldigt mycket om vem jag är och om vägen till den jag är idag. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer att sluta – på sin höjd kan jag föreställa mig att jag kanske inte kommer att göra det varje kväll i framtiden, eller att jag kanske inte kommer att gå tillbaka till alla år om dagboksåren börjar bli 15 eller 20.
Via Flaskposten hittade jag den här på alla vis charmerande sidan där man kan skriva ett brev, eller en dagbokstext, till sitt framtida jag. Även om jag skriver dagbokstexter till mitt framtida jag flera gånger i veckan kunde jag inte låta bli att skriva en i elektronisk form. För att göra det lite annorlunda än i vanliga fall ställde jag in återsändningsdatumet exakt ett halvt år framåt. Tillräckligt länge för att jag inte ska komma ihåg allt, tillräckligt länge för att jag ska hinna förändras – men tillräckligt nära i framtiden för att jag inte ska ha hunnit läsa om just den här tiden i min dagbok.
Och till alla er som när ni läste min text antingen inte begrep varför i all världen man ägnar sig åt den här typen av historiskt navelskåderi eller för den delen bittert sörjde att ni själva inte har skrivit dagbok i flera år och därmed inte har dylik läsning att gå tillbaka till: Testa! Skriv till er själva! Inse hur fel, eller hur rätt, jag har.
Läs även andra bloggares åsikter om dagböcker, utveckling, framtiden, skrivande
Det har känts så oförklarligt konstigt i bakgrunden av mitt huvud de senaste dagarna. Idag fattade jag varför. För första gången på flera veckor (måste det vara) har jag ingen påbörjad text som borde skrivas färdigt så fort som möjligt. Bara påbörjade och icke-påbörjade texter som det kunde vara bra att skriva, men inte på det där nackflåsaraktiga sättet.
Men det är ganska skönt, just nu och än så länge. Tids nog skulle jag förvisso börja känna mig obehövd och bortglömd, men jag tror inte att frånvaron av egna och andras deadlines kommer att hålla i sig så värst länge.
Igår hämtade jag ett färskt exemplar av Kaj Korkea-ahos Se till mig som liten är, den finlandssvenska roman jag sett mest fram emot under innevarande bokhöst*. Storheter som Monika Fagerholm och Kjell Westö har kommit med nytt, men det gör mig föga exalterad. Den här däremot – som jag har väntat. Just nu är drygt 30 sidor lästa och jag känner mig lite ängslig för om den kommer att leva upp till förväntningarna, grundade dels på Korkea-ahos novell Bastukväll som vann Arvid Mörne-tävlingen härom året, dels på de på förhand omtalade österbottniska bibelbälteskopplingarna.
*Annat nytt i bokväg som jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa: Åsa Anderberg Strollos Blod och Curtis Sittenfelds Presidentens hustru. Även om ingen av dem lär leva upp till sina föregångare, även om jag sannolikt lär bli besviken när det inte blir en återupplevelse av vare sig Bryta om eller I en klass för sig. Men i den rådande lästorkan orkar jag inte bekymra mig om sånt, jag är bara glad att det fortfarande finns böcker som fyller mig med så kittlande förväntningar.
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, boknyheter, Kaj Korkea-aho, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Åsa Anderberg Strollo, Curtis Sittenfeld
Idag är en sån där dag när jag än en gång suckar över min oförmåga att vara aktiv på dagtid och min fallenhet för att vara kvällsaktiv. Var jag trött när jag lade mig strax efter midnatt? nej. Kunde jag därmed sova, uppvarvad som jag var av alla intressanta aktiviteter och nya utmaningar? Nej. Vad gör en Ika när hon inte kan sova? Tänker på ogjorda saker och blir stressad över dem och över att klockan går.
Är jag trött idag? Ja, men lyckligtvis inte så utmattad som jag befarade.
Allt här i livet måste nötas in genom försök och misstag, inget vet man av sig själv, oprövat. Den kombination som utgör mitt liv den här hösten är ny och oprövad, och ibland blir jag matt av allt som måste funderas ut, alla erfarenheter jag måste ta mig genom för att förstå hur just den här tillvaron fungerar. En av de färskaste är den konkreta erfarenhet som leder till att jag i fortsättningen kommer att vara – måste vara – bättre på att säga nej till obetalda skrivjobb. Därför att de obetalda skrivjobben utan exakt deadline kommer att hänga över mig, bortprioriterade av projekt med exakt deadline och utlovad avlöning. För att det är så världen fungerar, och framför allt för att det är så jag fungerar. En halv natt av osovande är förvisso inte det högsta pris man kan betala, men tillräckligt högt för att det borde vara nödvändigt att låta det bli en läxa man minns.
Två håltimmar efter lunch, jag går hem och ringer nödvändiga samtal, samlar ihop en maskin tvätt och häver ur mig 1600 tecken som jag borde ha skrivit för en månad sedan. Efteråt känns det lite bättre, som om jag röjt mig lite arbetsyta inför den text som ska skrivas under morgondagen.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, prioriteringar, sömnlöshet
Det är en vecka utan tider att passa. Att planera in och passa en yogalektion känns plötsligt som ett enormt åtagande. Vilket det kanske är, för träningsvärken i dag som är dagen efter är på intet vis nådig, den omfamnar hela kroppen och hotar med att stanna länge. Den är en souvenir från gårdagen som skvallrar om att jag har slarvat, men att jag fortfarande vet hur man gör.
Simma orkar jag ändå, i ett stillsamt duggregn och sedan kvällshimlen mörknat. Havet vältrar sig lojt, jag känner hur det gungar under mig och omkring mig men vågorna kommer aldrig i vägen för mitt simmande som blir närmast meditativt. Om jag blundar kan jag välja att inte se stadens ljus. Om jag vänder mig om kan jag fortfarande se den närmaste ön avteckna sig något mörkare än himmel och hav. I duggregnet och havet kommer en ny början på min text till mig, och jag simmar vidare trygg i vetskapen om att det finns en tråd att nysta i.
Just den här tiden på sommaren kan varje simtur vara sommarens sista, och jag sörjer redan att sommaren inte varar för evigt, att havet kommer att svalna och frysa till så småningom, om än inte imorgon.
Vissa simmar för motionen, eller för vattnets svalka. Jag simmar för att jag inte kan låta bli, för att havet utgör en oemotståndlig lockelse som inte kan stillas med mindre än att jag får vara i det.
Efteråt går jag hem, klär på mig igen och njuter av att texten slutat vrenskas och börjar veckla ut sig. 2000 tecken, och redan vet jag att den kommer att lägga sig på plats, om än inte i kväll.
Ljuva sensommarledighet, med nätter som mörknat, med stilla regn under fönstren, med frånvaron av tider att passa som gör att jag kan vara senkvällsaktiv, precis sådär som jag egentligen alltid vill vara.
Läs även andra bloggares åsikter om sensommar, kvällsdopp, hav, skrivande
En sån där seg dag, när huvudet lider av att man med våld försökt pressa dygnsrytmen rätt och kroppen lider av att man haft en månads paus från yogan före förrgårdagens pass. Första arbetsdagen den här veckan kunde ha börjat bättre, och dessutom känns den väldigt mycket som en måndag trots att det är torsdag.
Sedan kommer den ändå, när jag letar fram fokus och hittar in i min egen text. Vågen kommer, den där inspirationen man kan rida på just när man inser vad poängen med alltsammans är. Och sedan känns arbetsdagen inte längre lika lång.
Sparat under: skrivande
Sitter uppe i det sena kvällsljuset och skriver ett brev. För hand. Med penna, på papper. Utan redigeringsmöjligheter. Det går förvånansvärt bra (sannolikt tack vare de senaste årens dagboksskrivande), men jag märker att texten blir annorlunda än om jag skrivit den på datorn. Mindre filad, mindre eftertänksam. Mindre strukturerad. Samtidigt: Mera kreativ, för om inledningen på en mening blev annorlunda än jag tänkt mig kan jag inte gå tillbaka och ändra, utan får helt enkelt anpassa mig och göra det bästa av situationen. (Nu minns jag att mormor brukade skriva brevutkast som hon sedan renskrev, för hand. Jag tror att det är för sent att lära sig den metoden efter de senaste årens tangentbordknattrande och hoppande fram och tillbaka i texten. Eller så saknar jag både tålamodet och framförhållningen…)
Det värsta är att nu när jag skrivit brevet och hittat ett kuvert så slår det mig att jag inte kommer att ha tillgång till det när jag väl skickat iväg det. Det finns inget annat än originalet, ingen kopia som ligger kvar i utkorgen om jag vill läsa och kolla vad det egentligen var jag skrev.
Den här digitala tidsåldern är inte bra för mitt besatta dokumenterande av mitt eget liv.
Tvättade färdigt det sista fönstret igår kväll, och var vid det laget rejält trött på allt vad fönstertvättande heter. Fast själva rengörandet av glasytorna är egentligen helt okej. Det är allt kringarbete som gör mig uppgiven och utled – flytta möbler, rensa bort alla mängder gatudamm, flugskit och döda insekter som hopas i drivor mellan fönstren. Lirka upp fönster som inte vill bli öppnade, slåss med persienner som hänger i vägen…
Tack och lov att alla fönster är tvättade. Och tack och lov att jag åtminstone belönas för min arbetsinsats med fönster som är så klara att de känns alldeles nya. Lite som om man flyttat till en ny lägenhet. (Och i relation till allt jobb som flyttandet brukar innebära har jag kanske kommit ganska smidigt undan med att bara tvätta fönster.)
Våren är för övrigt ingen bloggandets årstid. Skriver gör jag förvisso, men fortsättningsvis inte för andra ögon än mina egna. Det måste vara så, åtminstone så länge som jag utforskar de här nya sidorna av mig själv, det här som jag hittar i mig själv i mötet med andra. Det är inte ett ensamt forskningsprojekt, men de yttersta resultaten är fortsättningsvis förbehållna endast mina egna ögon. Inte för att jag är mer annorlunda än någon annan människa. Det jag upplever, det jag vrider och vänder på, det som bosätter sig i mina tankar, det kan nog många känna igen sig i. Men den igenkänningen är jag inte beredd att bjuda på när jag själv är mitt uppe i alltihop.
Läs även andra bloggares åsikter om fönstertvättande, dagboksskrivande
Nu är jag sån där att jag skulle vilja skaffa en anonym blogg igen. Och den här gången handlar det inte ens om några stora känslostormar och saker som gör ont ont ont, utan bara om en släng av intensiv medvetenhet om var mina texter läses. Om att folk kan koppla dem till mitt namn. Plötsligt blir jag nästan stum av självcensur, och kan bara skriva om sånt som att:
- När det gäller att packa upp gamla flyttlådor* har jag gjort ytterligare ett litet framsteg sedan återfinnandet av de oskrivna dagböckerna för någon vecka sedan – idag lyckades jag mirakulöst nog hitta en av mina två buntar post-it-lappar.
- Jag köpte en ny vinterjacka på JC till 20 % av ursprungspriset, och kände mig, som alltid vid liknande tillfällen, som om jag överlistat butiken på något sätt. (Även om det väl kanske är de som har överlistat mig, för även om jag lär använda den kan man inte direkt säga att jag inte hade kunnat klara mig utan den.)
- Jag avverkar fortfarande Lottaböcker på löpande band, och när jag försöker klämma in annan läsning parallellt blir jag nästan huvudyr. Man kan inte gå från familjen Månssons klämkäcka kärnfamilj till Cannie Möllers vinddrivna ungdomar i Gömmarna utan att hisna över bråddjupet dem emellan.
* Vi ska nog inte prata högt om hur gamla en del av de där flyttlådorna egentligen är. Och om att sanningen antagligen är att de mestadels innehåller ägodelar som jag klarar mig fruktansvärt bra utan. Lärdom: även om man (jag!) flyttar till en större bostad är det bra att rensa och kasta och göra sig av med innan flyttlasset går. Ja, i synnerhet då, eftersom man har så oförskämt gott om plats för de sista flyttlådorna, och inte behöver packa upp dem i ren frustration över att man jämt snavar över dem.
Läs även andra bloggares åsikter om självcensur, läsning, flyttlådor, prylar
Minsann, en bokenkät som kan spåras till sitt ursprung!
1. Varför läser du?
För att jag inte kan låta bli, är väl det enklaste svaret. Om man ska precisera lite så är det nog för att jag älskar formuleringar och berättelser.
2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?
Det är väl inte mycket som är direkt förbjudet? Något jag däremot önskar vore förbjudet är böcker som getts ut utan ordentlig genomgång. Jag tycker att det är oförlåtligt att skicka en bok till tryckeriet innan man har putsat den från de värsta stavfelen och sett över språk och faktabitar. (Är det inte lite roligt, på tal om faktamissar, att en av personerna i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes som fotar med en digitalkamera och sedan säljer filmrullen?)
3. Vad är ett måste?
Korrekturläsning, som sagt. Och när det gäller min egen läsning och min egen smak vill jag ha en berättelse som bär, om vi talar om prosa. Jag vill också ha ett språk som är läsbart utan att bjuda onödigt motstånd.
4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?
Att en bok är populär är inte i sig en anledning att läsa den – däremot blir populära böcker omtalade och omskrivna, och det betyder att sannolikheten är stor att jag känner till den och har möjlighet att välja att läsa den. Böcker med status fungerar på ett liknande sätt, men kastar sig oftast inte över en från alla upptänkliga håll. Sedan kommer det knepiga: En populär bok är inte alltid en bok i min smak, men en bok med status behöver inte heller vara det. Kultursnobben i mig kan rynka på näsan åt det populära, medan lustläsaren i mig kan skrämmas bort av verk som omges av allt för mycket status och tyngd. Det är svårt att jämföra de här båda varianterna, snarast är det väl så att de ger mig olika förväntningar på läsupplevelsen. I båda fallen drivs jag av nyfikenhet – jag vill veta varför så många läser en viss bok, alternativt varför en annan bok anses så betydelsefull.
5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?
Svår fråga! En som har hängt med under nästan hela mitt liv är Tove Jansson. Speciellt när jag var barn påverkades jag väldigt mycket av hennes sätt att skriva, och även om influenserna kanske inte är lika övertydliga längre tror jag att de fortfarande finn där, i utblandad form. Mycket tror jag att det handlar om att hennes böcker ofta har rejält med tillväxtmån. Vissa av dem har jag läst som sjuåring, återfunnit i tonåren och läst på nya sätt i vuxen ålder.
6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?
Jag brukar inte tänka så när det gäller böcker. Det handlar snarare om att jag ibland läser så eländiga böcker att jg argt tänker att det här hade jag banne mig kunnat göra bättre själv, eller att jag läser så underbart bra böcker att jag både blir exalterad över deras fantastiskhet och frustrerad vid tanken på hur mycket bra texter det redan finns i världen och hur min egen förmåg inte räcker till i jämförelse med dem.
7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?
Inte så konkret att jag satt mig ner och skrivit fanfiction, men ibland har jag väldigt mycket åsikter om hur saker och ting hade kunnat göras bättre.
8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?
Nej. Fast ibland delar jag ut lite varningar, t.ex. när jag lånade ut Sarah Waters Ficktjuven till en bibliotekskund och rådde henne att inte ge upp även om den verkar lite långsam i början, eftersom det kommer intressanta vändningar längre fram.
9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?
Jag skulle gärna se att Margaret Atwood fick det, även om jag egentligen är lite dåligt inläst på henne. Men det jag har läst har pendlat mellan att vara bra och fantastiskt, och borrar sig dessutom in i själen och minnet på ett väldigt bestående sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om enkäter, böcker, läsning, litteratur
Sparat under: skrivande
Orden kommer till mig vid fel tid på dagen, så för andra dagen i rad skriver jag på första bästa papper på jobbet och tänker att jag ju åtminstone inte bloggar på arbetstid – men det är kanske egentligen bara för att orden ändå inte lämpar sig för bloggen.
Jag funderar på det där ibland, att hålla mig med en anonym blogg där jag kan skriva om saker som gör ont, formulera mig om det som är jobbigt men för privat för att skyltas med i ett sammanhang där jag är alldeles för känd. Sedan inser jag att det är det jag har min dagbok på papper till. Ändå kommer jag på mig själv med att sakna en mellanform, ett utrymme för skrift som blir läst, som är ärlig i betydelsen tämligen ocensurerad och som inte skrivs när jag egentligen ska sova och ofta är så trött att min handstil blir tämligen oläslig.
Här återkommer en tanke jag har bollat med förr: Kan man skriva utkast till blogginlägg som man omarbetar långt senare, när det jobbiga är lagom preskriberat och när det inte är lika uppenbart för omgivningen exakt vad, vem och vilka det handlar om? Borde man sätta det i system?
(Eller borde jag bara ge mig, skriva min pappersdagbok och sluta ha ett sånt behov av att bli läst hela tiden…)
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, blogg, dagbok
