Jag lärde mig läsa vid fem års ålder, och kommer därmed inte riktigt ihåg hur det var att inte kunna läsa, eller hur det var att lära sig läsa. Lite minns jag. Jag minns hur förvirrad jag blev av ordet och – det dök upp ideligen och jag begrep verkligen inte vad de där tre bokstäverna betydde. (Kanske inte så konstigt om man lär sig läsa mer eller mindre på egen hand och ditintills rört sig i talspråkets värld, i ett talspråk där ordet och inte uttalades med någon konsonant på slutet.) Jag minns också den där morgonen med höstmörkret utanför fönstret, lampskenet i mitt rum och det stora som hände när jag plötsligt insåg att jag kunde läsa på riktigt – att jag inte bara kunde avkoda boksidorna deras meddelande bokstav för bokstav på ett mödosamt och långsamt sätt, utan att jag kunde läsa med flyt och hastighet.
Men allt det där som hände före, det minns jag inte. Jag föreställer mig att jag trots allt inte kunde ha upplevt det som speciellt svårt att lära mig läsa, eftersom jag framhärdade istället för att ge upp. Det var mitt eget beslut att lära mig och min egen vilja och nyfikenhet som drev mig. Någon gång måste det ändå ha varit frustrerande att se tecknen på pappret och inte förstå dem.
Nu fyller jag ut den här luckan i mitt känslominne. I dag igen – åtta takter enkel melodi som jag redan efter första genomlyssningen kan återge med min röst. Efter ytterligare ett antal genomlyssningar har jag fortfarande inte lyckats återge den ens i närheten av korrekt på notlinjerna jag har framför mig. Frustration, frustration, frustration. Samma frustration som när mina fingrar inte gör det jag vid pianot, samma frustration när jag försöker att ge noterna ljudspråk vid pianot.
Jag förstår melodin, men kan ändå inte skriva ned den – därför att jag inte förstår den med den skrivande delen av hjärnan.
När det gäller musik är jag fortfarande analfabet. Dessutom har jag börjat misstänka att genombrottet inte kommer att kännas som den nya tiden som plötsligt uppenbarar sig när man väl passerat en viss punkt på inlärningsskalan. Jag tror att det här snarare blir en långsamt, allt för långsamt insipprande förståelse utan plötsliga ögonblick av kodknäckande.
Läs även andra bloggares åsikter om inlärning, lästräning, noter, musik
Hur jag bemöter cityigelkottar: Bjuder dem på äppelskruttar och pratar sydösterbottniska med dem.
I alla fall igår kväll när jag mötte en dylik i parken. Äppelskrutt för att jag just ätit ett äpple och behövde göra något av resterna – och det mest meningsfulla man kan göra med en äppelskrutt måste ju nästan vara att ge den åt en igelkott. Sydösterbottniska för att det är det språk jag talar med mamma, och för att just det språket än en gång har visat sig vara det språk jag spontant använder även när jag pratar med djur och mycket små barn.
Sydösterbottniskan intresserade inte igelkotten, men det gjorde däremot äppelskrutten.
Läs även andra bloggares åsikter om igelkottar
Sparat under: språk
Saknad. Överväldigande känsla som följer på insikten om att det inte längre finns någon i ens omgivning som ser ett nyhetsvärde på just det rätta sättet i det man vill dela med sig av.
Ibland ser jag att jag får inkommande länkar från folks bokbloggar, och att jag i deras länklistor kategoriseras som bokbloggare. Det kan ge mig dåligt samvete, med tanke på att mitt bokbloggande är ganska sporadiskt numera. Jag har någon gång haft ambitionen att skriva något om varje bok jag läst ut, men det känns som om det var länge sedan jag ens rörde mig i närheten av den målsättningen.
Efter gårdagens regnande återkom solen idag, och jag hann sitta på en närbelägen brygga med temugg och bok en stund innan jag gick in för att ta itu med dagens skrivjobb. Det var sannerligen bryggläsning i rättan tid, för nu faller ett fint duggregn utanför fönstren igen.
Läser som bäst Terese Christianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby. Knutbymordet fascinerar och förfärar mig, precis som det fascinerar och förfärar många andra. Religion som språrar ur är alltid både intressant och skrämmande att läsa om, och ju närmare det kommer desto mera skrämmande. Jag har själv haft mina kontakter med den frikyrkliga sfären, och även om jag inte har stött på osunda sammanhang känner jag ändå igen språkbruket, och ser hur skrämmande lätt den där glidningen mot det riskabla kan få en början.
Så Helena Christianssons bok fascinerar mig – men samtidigt irriterar jag mig ganska ofta på hennes sätt att skriva. Ofta upplever jag att gränsen mellan dokumenterad sanning och hennes egen utfyllnad för att göra skildringen mera levande är alldeles för otydlig. Ibland känns det som om hon uttalar sig alldeles för mycket om verkliga personers tankar vid olika tillfällen. Hela frikyrkligheten är henne också ganska främmande, och det märks stundvis lite för bra.
Jag har nyligen läst färdigt den första delen som handlar om mordet och de händelser som ledde fram till det, och har ännu framför mig den senare delen av boken där Christiansson ska beskriva de kontakter hon haft med övriga församlingsmedlemmar och den tid hon tillbringade som deltagare i församlingens träningsskola. Själv skulle jag sannolikt aldrig våga utsätta mig för den typen av projekt – mina reaktioner på det karismatiska är av det slaget att jag håller mig på betydligt mera än armlängds avstånd för min personliga sinnesfrids skull – men jag märker att jag redan nu inte riktigt litar på att Christiansson kommer att kunna ge en hyfsat objektiv bild av det hon kommer att möta.
Christiansson är kvällstidningsjournalist, och hittills har läsningen av boken bekräftat obehagligt mycket av mina fördomar mot just den yrkeskåren. Det blir lite sensationslystnad över det hela, lite för mycket av personligt tyckande som slinker genom. Dessutom har jag svårt för hennes sätt att skriva – ofta känns språket pratigt och hon har återkommande problem med språktekniska detaljer, bland annat användningen av reflexiva pronomen. Det stör läsningen att min inre korrekturläsare ganska ofta vill blanda sig i och skriker efter en rödpenna.
Läs även andra bloggares åsikter om Himmel och helvete, Terese Christiansson, Knutby
Det här är uppenbarligen månaden när jag gör återbesök i barndomens (mikro)landskap. Jag har tillbringat ett dygn i morföräldrarnas hus, sett hur billyktorna lyser upp snöig väg utan vägbelysning utanför fönstret, hört välbekanta ljud av dörrar som öppnas och fått ögonen på tidningsurklipp som har suttit länge, länge på väggen i köket.
Mycket i byn har krympt sedan jag var barn, husen har blivit mindre och vägsträckorna kortare. Ändå inte – hela gårdagen var jag förundrat fascinerad av hur foten steg fel varje gång jag passerade den dörröppning där jag förut klivit på eller över en tröskel. Hur jag hamnade i otakt därför att foten sökte det som inte längre fanns. (Mamma fascinerades också, av att hennes barndomshem satt så tydliga spår i mina fötter. Sedan är det fint att tänka på att huset också är min mormors barndomshem, och min mormors fars. Hur långt tillbaka kedjan går vet jag inte, men den svindlar redan. Och där har jag också sovit, både som barn och senaste natt. Nattljuden är desamma, likaså morgonljuden.)
Jag borde mer aktivt ha burit papper och penna med mig i umgänget med alla de här släktingarna på mammas sida som pratar både välbekant och exotiskt på samma gång. Många gånger glimtade fascinerande ord till, men det är bara ett som stannade kvar i minnet: verbet halgnar. Det som halgnar blir halt, och ordet får mig att le förtjust – för tänk att man kan uttrycka det med bara ett ord, och tänk att man kan bilda det på det här sättet.
Finns det fler som känner igen ordet?
Läs även andra bloggares åsikter om barndomsminnen, barndomshem, dialekter
För en stund sedan ramlade jag över ett kort litet program i Kunskapskanalen där man fick lära sig hur det går till att byta järnvägsräls. Sjukt intressant. Visste ni att rälsbytarekipaget är en halv kilometer långt, att det framtill rullar på den gamla rälsen och baktill på den nya, och att det samlar upp existerande makadam (makadam är tydligen rätt benämning på det där grova gruset som syllarna vilar på) och putsar den från jord för att sedan lägga tillbaka nyputsad makadam? Tåg är fascinerande, och allt det här omkring dem är likaså fascinerande. Det som kanske är allra mest fascinerande är tanken på att någon har suttit och konstruerat hela det här långa ekipaget. hur kommer man på allt, hur får man in alla funktioner, hur lyckas man bygga något i den här storleksklassen som sköter så här många uppgifter smidigt? Nu är ju inte rälsbytarekipaget självgående, utan kräver ett stort arbetslag människor i och omkring sig – men ändå.
Och det är inte bara tågnörd jag är. Igår startade pappa tröskverket, och det var så många år sedan jag senast råkade vara på plats och se det i användning att jag var tvungen att ta mig en extra inspektionsrunda. Det här tröskverket är från 1930-talet, räddades undan ett öde som ved och försågs med en tillkopplad elmotor. Numera gör det regelbunden tjänst som spannmålssorterare. Spannmål fylls i, tröskverket skakar och rasslar, och sedan kommer innehållet ut i olika öppningar, prydligt sorterat. Ärter ur en öppning, skräp (eller maldär som det egentligen heter hemma hos oss, men inte nödvändigtvis i resten av Österbotten) ur en annan, och havre, alternativt korn, ur en tredje. Man kan till och med få ut ogräsfröna prydligt åtskilda. Och jag står bredvid, lägger nästan huvudet på sned som en intresserad katt och undrar hur de där olika skakande delarna i tröskverket håller ihop år efter år, och hur dessa skakningar kan sortera upp allt så prydligt.
Sedan sa brodern idag, när jag uttryckt min fascination, att moderna tröskor faktiskt också sorterar (och underförstått också vore förtjänta av lite fascination från min sida), men jag replikerade att det inte är samma sak och att deras sortering är mycket grövre – det är ju innehållet i tröskornas tankar som sedan får passera genom tröskverket för att finsorteras.
De här dagarna, när jag har servat kor med städning och mat tills musklerna ömmar, har jag hunnit låta tankarna vandra på nygamla ställen. Jag har gått i barndomens rum och landskap, även om ladugården är en annan än den som korna bodde i under hela min barndom. Hela den där barndomsupplevelsen finns ändå kvar i hjärnans vindlingar, och rasar över mig i små bitar – den där gången när jag var fem år och en ungtjur i gamla stallsbyggnaden åt upp min vante, den där gången drygt tio år senare när en annan ungtjur klämde fast mig mot en vägg i samma stallsbyggnad och jag blev betydligt mera överrumplat skrämd än skadad, bänken i gamla ladugården där katterna vintertdid klämde in sig invid det tvådelade karet för varmvatten och juvertrasor, vattenkranen i hörnet av mjölkkammaren och det släta cementgolvet kallt under mina fotsulor sommartid – i mjölkkammaren kunde man gå barnfota, i själva ladugården var det förbjudet – för mycket vassa grepar och trampande kor för små oskyddade barnafötter, och sannolikt också alldeles för smutsigt golv…
(När jag läser texten ser det ut som om jag hade en väldigt farofylld uppväxt. Det hade jag inte. Det var ytterst få gånger jag hade orsak att vara rädd för djuren, och jag tillhör dessutom den första generationen i grannskapet som inte åtminstone en gång under barndomen behövt fiskas upp ur utfallsdiket.)
Sedan kommer alla ord som jag inte har tänkt på i mitt nuvarande vardagsliv, men som ändå finns där. Dröftar, det gör man när man sorterar säd (till exempel med det ovan nämnda tröskverket), och jag vrider på ordet och undrar om det hör ihop med dryfta, precis som man i Österbotten också löftar istället för att lyfta. Nu slår jag upp dryfta i SAOB och får bekräftat att jag har mer än rätt i mina gissningar. SAOB upplyser mig också om att det ingalunda bara är min farmor och stundtals min pappa som använde och använder det i mina öron lite ålderdomliga verbet stilla i betydelsen utfodra. Men det hade kunnat vara, för de här områdena av mitt språk är isolerade öar som används inom familjen men sällan utom den. Redan om man gick så långt som till morföräldrarna fanns det tillräckligt med geografiskt avstånd för att de skulle använda ett ord för ladugård som länge klingade exotiskt i mina öron (de pratar om nötse när vi pratar om föise), trots att jag annars från tidig ålder var van med närpesiskan.
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, rälsbyten, mjölkkor, ladugårdar, barndomsminnen, tröskverk, dialekter
Jag är egentligen skamlöst dålig på att lyssna på finsk musik, men Ultra Bra lärde jag mig att tycka om under mitt finnbetesår efter gymnasiet, och i slutet av sommaren återupptäckte jag dem. Loppisfyndade Kalifornia från 1999, och insåg att Ilmiöitä är en ytterst charmig låt.
Jossain kaupungissa
on maailma näytteillä
mitä täällä on?
aina samoja pieniä ilmiöitä
eikä vieläkään tuulivoimaa
Och det där med avsaknaden av vindkraft bidrog naturligtvis till charmoffensiven. Sent om sider lärde jag mig via en veckotidning att det är Anni Sinnemäki, potentiell blivande ordförande i Gröna förbundet, som har skrivit en stor del av Ultra Bras texter, och så även denna.
Nu sitter jag här mellan två språk och blir väldigt läsarmedveten. Jag har sannolikt en hel del läsare som inte begriper en stavelse av citatet ovan. Jag borde översätta, men det är något med finska språket som gör att när jag ska säga samma sak på svenska låter det väldigt platt och fånigt. Det är som när man översätter Viivi och Wagner till svenska och minst hälften av humorn faller bort. Därför blir jag så imponerad av boken jag läser just nu – Juha Itkonens Låt mig älska mer – eftersom jag nästan hela tiden är med på noterna rent språkligt sett. Camilla Frostell har gjort ett så bra jobb att jag nästan är beredd att förlåta henne att hon kallar det tidigare nämnda bandet Ultra Bran i en roman som handlar om popmusik.
Eller: det är som alla de här genialiska orden och uttrycken som finska språket svänger sig med. I torsdags mötte jag verbet fanittaa och blev alldeles fascinerad. Jag har hört det förr, jag har förstått det förr, men plötsligt upptäckte jag vilket innehållsrikt verb det egentligen är. Fanittaa handlar om att vara fan till ett band eller liknande. Varför kan vi inte säga samma sak i ett enda ord på svenska? Och uttrycket viedä jalat alta, hur sjutton översätter man det så att det blir lika mitt i prick? Att någon far iväg med fötterna under en, det låter inte bara väldigt mycket finska-på-finlandssvenska, utan dessutom tämligen obegripligt.
Det stör mig ibland, det här. Jag är för språkligt handikappad på finska för att kunna föra en intressant intellektuell diskussion om de här orden på deras eget språk, och om jag ska göra det på mitt språk är det väldigt få som begriper vad jag skriver om. Det är synd att finskan inte är fullt så mycket världsspråk som många av mina landsmän av tradition har tyckt om att inbilla sig, för ibland skulle det vara skönt med lite fler svenskspråkiga människor som förstår den finska jag umgås med och som oftare väcker min fascination än exempelvis engelskan. Jag tycker fortfarande inte att finska är ett överdrivet vackert språk, men det är sannerligen fascinerande i överkant.
Läs även andra bloggares åsikter om finska, språk, Ultra Bra, Juha Itkonen, Viivi och Wagner
Log mycket brett ner i kragen på min jacka idag på bussen in till stan. På andra sidan gången satt ett gäng tjejer i gymnasieålder och pratade närpesiska. Uppenbarligen var de på visit i stan, uppenbarligen var bussresan in till centrum lite av ett äventyr. Leendet blev ett dämpat fnitter när bussen stannar vid en hållplats och jag hör en av tjejerna säga ”Tre dörrar! Jag har aldrig sett en buss med tre dörrar förr!”
Det var dagens lyckopiller, jag lovar. Och tro nu inte att jag gör narr av lantisar i stan, för det är inte min mening. För det första var deras närpesiska charmig. (Närpesiska är alltid småcharmigt i mina öron, sådär så att jag vill gå fram och prata med dem för jag kan ju också och vi kanske är släkt, och även om jag sällan börjar prata med vilt främmande närpesbor så kvarstår ändå faktum att det livar upp mig att lyssna på dem. Modersarvet och allt det där.) Deras sätt att fascineras av resor i stadsmiljö påminner dessutom om min egen flrtjusta fascination över Stockholms tunnelbanor. I stockholmarnas ögon är jag lika mycket lantis som närpestjejerna. Och det orkar jag inte ens fundera på att skämmas över. Det fina med att våga vara lite lantis är nämligen att man får ut så mycket mer av att röra sig på nya ställen. Om man bejakar sin inre lantis slipper man resa över halva jordklotet för att få nya intryck.
(Om man är stadsbo i själ och ryggmärg kan man göra tvärtom istället. T.ex. ta färjorna ut till Houtskär.)
Andra bloggar om: dialekter, lantisar, bussar, Närpes, Houtskär
Märta Tikkanen under dagens paneldebatt på Vasa LittFest, när hon av misstag pratat finska:
Det är underbart med den här tvåspråkigheten när man inte ens märker vilket språk man pratar… Nå, jag märker det sen när jag börjar göra alltför mycket objektsfel.
En ljuvlig beskrivning av den där tvåspråkigheten som inte är medfödd! Och så den där gemenskapen kring de där objekten. Ibland blundar jag bara med öronen för att jag inte hinner och inte orkar tänka över om objekten blev rätt eller inte. Vardagliga filosofiska tankeexperiment i mitt liv kan t.ex. bestå i att sekundsnabbt behöva komma på om handlingen jag pratar om på finska ska räknas som avslutad eller inte. Eller så gör jag det där blunda med öronen-tricket. (Faktum är att jag fick höra att jag var tvåspråkig av en ny jobbkollega i början av veckan. Men jag är ju fortfarande miljöskadad av att vara finlandssvensk och fattar därmed inte automatiskt att man rent tekniskt måste kunna vara tvåspråkig utan att båda språken lärts in under tidigaste barndom, så jag tar det inte riktigt till mig.)
Idag har jag sett och hört Märta Tikkanen. Jag hade kunnat gå fram och prata med henne efteråt, men det är först nu jag inser vad jag borde ha sagt – att hennes uppenbarelse inte alls förstörde fantastiskheten i hennes böcker. Inte hade jag med mitt antikvariatsfyndade och superantecknade exemplar av Århundradets kärlekssaga för signering heller.
Få betalt för att gå på litteraturfestival är inte alls dumt, inte ens fast det innebär att jag efter sex avklarade arbetsdagar fortfarande har lika många kvar tills jag får ta helg. Vissa skulle kanske invända att det räcker ju inte att gå på litteraturfestivalen, man måste skriva om den också. Men det är väl just det som är det fina i kråksången, när man annars jobbar med så mycket som inte är lika givande som skrivandet.
Andra bloggar om: Märta Tikkanen, tvåspråkighet, Vasa LittFest
