Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.
Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.
I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet
Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:
Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.
Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)
Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten
Hemkommen efter att tämligen oplanerat ha sett Offer i Trefaldighetskyrkan. Skickligt genomförd av orkester, dansare och skådespelare. Ställvis var den rent genialisk – Judas kläder och användandet av dem, hur de går från att gömma honom till att döda honom, och det att en människa får gestalta det kors som Jesus bär – och jag satt och tänkte att nu behöver jag inte nödvändigtvis någon fler predikan över påskens evangelietexter det här året. Detta ordlösa var redan så givande att eventuella ord kring det kanske bara förstör upplevelsen.
Det enda som på allvar irriterar mig är det platta slutet. Här har vi suttit och engagerats av alltsammans, och så kommer en grandios musikalisk avslutning – men skådespelare och dansare framför en tämligen menlös scen, en scen som jag inte alls tycker passar in. Sedan tystnar allt i några sekunder innan applådåskorna brakar löst för att vara i en evighet. En kvinna i raden bakom mig reser sig upp, och jag önskar att jag kunde ha gjort henne sällskap, men jag är fortfarande för förvirrad av slutscenen.
Visst var det mäktigt – på väldigt många plan. Därmed också så mycket mera synd att slutet kändes som ett sådant antiklimax.
Läs även andra bloggares åsikter om passionsdrama, Stravinskij, påsk
Igår sprang jag på en gammal lärare som jag inte har sett på säkert 14 år. Vi pratade i några minuter, och jag var alldeles fascinerad och fundersam efteråt. Ibland tror jag att jag är så annorlunda nuförtiden jämfört med hur jag var för några år sedan, och sedan händer sånt här och jag inser att jag kanske var mig själv när jag var tolv år, också, och att det kanske finns ganska mycket kvar av den där tolvåringen i mig fortfarande. Inte bara som minnen, detta att fortfarande veta hur det såg ut och luktade i tamburen hemma hos bästisen, inte bara som gamla avlagringar. Utan att den där tolvåringen hade ett gryende men ganska omedvetet teaterintresse som den här läraren såg och fångade upp och att samma lärare inte blir förvånad när jag berättar om mina litteraturstudier. Att tolvåriga jag var samma person, om än yngre och med mindre erfarenheter.
Sedan funderar jag hela kvällen efteråt. Tänker på de där små detaljerna, filmen vi såg i bussen på väg till lägerskolan, hur jag hade feber men spelade tre föreställningar Anne Frank ändå, och hur vi alldeles i början av läsåret sjöng Sommaren är kort, och jag och bästisen stannade kvar efter lektionen för att skriva av texten. Jag undrar om hon också har blivit utled på den vid det här laget?
Det är helt klart ett nytt men numera befäst beteende hos mig. Jag ser en teaterpjäs och eftersom den är så sjukt bra, upplevelsen så enorm, så känns applåderna för platta. Så jag ser till att få mitt sällskap med mig och reser mig upp. För att skådespelarna i sanning är värda det, och lite för att det skulle vara så häftigt om alla andra följde efter. (Det gör de inte. Man måste kanske sitta på första raden då. Men många som sitter bakom brukar följa mitt exempel!)
Egentligen är det ju jag som är osannolikt bortskämd på teaterfronten i år. Två pjäser på tre månader, och båda två visade sig vara riktigt fantastiskt stora teaterupplevelser, sådär så att jag vill gå hem och skriva en kolumn som dryper av kärlek till teatern och livet och kulturen efteråt. I somras Min yttersta vilja, igår kväll Jag ångrar ingenting. Den senare går fortfarande på Wasa Teater. Pallra er iväg och se den.
Andra bloggar om: teater, publik, Wasa Teater
Igår besökte jag ÅST för tredje gången på ett halvår. Tillsammans med föreningsbekanta såg jag David Farrs FN-inspektören, en pjäs som baserar sig på Gogols Revisorn. Dessvärre var jag inte så förberedd som jag hade önskat, och hade alltså inte läst Revisorn före teaterbesöket. Annars brukar det ju vara en höjdare att jämföra dramatiskt olika versioner av samma berättelse.
ÅST har en grymt stilig salong med röd sammet, målade keruber i taket och gulddekorationer lite varstans. Det här är teater som institution, sådär påtagligt finkulturellt vad gäller den yttre inramningen. Lite samma känsla fick jag under mitt besök på Svenska teatern i Helsingfors för några år sedan, den är faktiskt ännu pampigare. Själv är jag inte så van vid den röda sammeten och gulddekorationerna, eftersom teater under min uppväxt antingen var amatörteater eller också pjäser man såg på Wasa Teater. Wasa Teater hör till en helt annan stilepok vad gäller arkitektur och inredning. Det är stramare, men mycket funktionellt. Inte tråkigt, men inte heller guldornamenterat. Och ändå är det på Wasa Teater jag har fått de flesta av mina största teaterupplevelser. Det är där jag har sett teater när den fungerar som bäst, när den griper tag i en så att man glömmer tid och rum och eventuella gulddekorationer, när den inte lämnar en ens efteråt utan lever kvar i medvetandet. Om jag skulle få dela ut utmärkelser till de bästa finlandssvenska teaterhusen skulle Wasa Teater vinna proffsklassen och Närpes Teater amatörklassen, tveklöst. (Och Oravais Teater skulle få ett hedersomnämnande i amatörklassen för att de lärde mitt tonåriga jag vad fars och komedi kan vara när den har skapats av Molière.)
Men gårdagens pjäs grep aldrig tag i mig så att jag glömde mig själv och världen utanför. Tyvärr. Det kan ju inte lyckas jämt, men jag irriterar mig lite över att man som publik måste sitta och hitta saker i genomförandet av pjäsen som inte känns bra. Framför allt handlade det om att skådespelarna, i synnerhet i första akten, levererade sina ordrika repliker i mycket speedat tempo. Jag vet inte på vilket sätt det bidrar till publikens teaterupplevelse att skådespelarna pratar så snabbt att man både har svårt att urskilja det de säger och ta in det man faktiskt hinner urskilja. Dessutom var det ett evigt rusande av och an, mer hysteriskt än vad som kändes motiverat.
Pjäsens tema lyckades inte heller engagera mig, utan stärkte snarast fördomarna om hur det går till i de forna sovjetstaterna. Att makthavarna är djupt korrumperade och hänsynslösa, att levnadsstandarden är usel, att åsiktsfriheten knappt ens finns på papper. Helsingfors däremot, det är städernas stad, dit längtar man när man som pjäsens affärsman på grund av ekonomiskt lättsinne blir strandad i just en av de numera självständiga delarna av Sovjetunionen. En sån tur för den utfattige skrävlaren att landets ledning får för sig att han är den väntade FN-inspektören. En sån otur för presidenten och hans ministrar att affärsmannen spelar med och tacksamt inkasserar de mutor som delas ut. Hela den här biten känns lite unken. Dels är förväxlingstemat aningen tjatigt, och omdanas inte direkt i den här pjäsen. Dels har jag lite svårt för denna uppvisning av hur en korrumperad stat kan fungera. Jaha, så de ger mutor. Jaha, så de missköter sina åtaganden. Jaha, så de skär tungan av kritiska journalister. Jaha, men så ge oss något nytt. Berätta något nytt, berätta det på ett nytt sätt, få oss att uppleva att vi fått ögonen öpppnade och kan se något vi inte tidigare har sett. Ge oss lite nya insikter!
Jag väntar fortfarande på att ÅST ska ge mig en teaterupplevelse som skimrar lika mycket som salongen, men jag tycks få fortsätta min väntan. Det är guld och röd sammet, det är kändisar i salongen, det är ett anrikt teaterhus med sagolikt bra läge invid salutorget – men det räcker inte. Jag vill inte ha finkultur, jag vill beröras.
Jag ska sova nu, egentligen, ska bara dricka upp kvällschokladen först. Har sett vad som troligen är mitt livs första mexikanska film, Amores Perros. Intressant och välgjord, gillar filmer där olika historier har en massa stora och små beröringspunkter med varandra. Före filmskådandet hann jag med både körövning (inkluderande läskig premiär för solosång i mikrofon) och FN-inspektören på Åbo Svenska Teater. ÅST var ankdammarnas ankdamm, fast inte på det där österbottniska släktträffsviset, utan mera med en air av kändisskådande. Såg ett bekant ansikte från en blogg jag har läst stundvis (Åbos finlandssvenska kretsar är tillräckligt små för att man ska kunna vara säker på att springa på fellow bloggare förr eller senare), två före detta kurskamrater samt en klasskompis från gymnasiet var i personalen, och hela raden framför oss upptogs av vad som verkade vara SFP:s åboavdelning, komplett med minst två av tre riksdagskandidater. Naturligtvis utbröt det viss munterhet i den här raden när det visar sig att i publiken närvarande Stefan Wallin nämns i en replik på scen. Och tja, ÅST:s salong var lika tjusig som alltid, men nog har jag sett bättre och mer engagerande teater i mina dagar.
