Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:
Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.
Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)
Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten
Ibland ser jag att jag får inkommande länkar från folks bokbloggar, och att jag i deras länklistor kategoriseras som bokbloggare. Det kan ge mig dåligt samvete, med tanke på att mitt bokbloggande är ganska sporadiskt numera. Jag har någon gång haft ambitionen att skriva något om varje bok jag läst ut, men det känns som om det var länge sedan jag ens rörde mig i närheten av den målsättningen.
Efter gårdagens regnande återkom solen idag, och jag hann sitta på en närbelägen brygga med temugg och bok en stund innan jag gick in för att ta itu med dagens skrivjobb. Det var sannerligen bryggläsning i rättan tid, för nu faller ett fint duggregn utanför fönstren igen.
Läser som bäst Terese Christianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby. Knutbymordet fascinerar och förfärar mig, precis som det fascinerar och förfärar många andra. Religion som språrar ur är alltid både intressant och skrämmande att läsa om, och ju närmare det kommer desto mera skrämmande. Jag har själv haft mina kontakter med den frikyrkliga sfären, och även om jag inte har stött på osunda sammanhang känner jag ändå igen språkbruket, och ser hur skrämmande lätt den där glidningen mot det riskabla kan få en början.
Så Helena Christianssons bok fascinerar mig – men samtidigt irriterar jag mig ganska ofta på hennes sätt att skriva. Ofta upplever jag att gränsen mellan dokumenterad sanning och hennes egen utfyllnad för att göra skildringen mera levande är alldeles för otydlig. Ibland känns det som om hon uttalar sig alldeles för mycket om verkliga personers tankar vid olika tillfällen. Hela frikyrkligheten är henne också ganska främmande, och det märks stundvis lite för bra.
Jag har nyligen läst färdigt den första delen som handlar om mordet och de händelser som ledde fram till det, och har ännu framför mig den senare delen av boken där Christiansson ska beskriva de kontakter hon haft med övriga församlingsmedlemmar och den tid hon tillbringade som deltagare i församlingens träningsskola. Själv skulle jag sannolikt aldrig våga utsätta mig för den typen av projekt – mina reaktioner på det karismatiska är av det slaget att jag håller mig på betydligt mera än armlängds avstånd för min personliga sinnesfrids skull – men jag märker att jag redan nu inte riktigt litar på att Christiansson kommer att kunna ge en hyfsat objektiv bild av det hon kommer att möta.
Christiansson är kvällstidningsjournalist, och hittills har läsningen av boken bekräftat obehagligt mycket av mina fördomar mot just den yrkeskåren. Det blir lite sensationslystnad över det hela, lite för mycket av personligt tyckande som slinker genom. Dessutom har jag svårt för hennes sätt att skriva – ofta känns språket pratigt och hon har återkommande problem med språktekniska detaljer, bland annat användningen av reflexiva pronomen. Det stör läsningen att min inre korrekturläsare ganska ofta vill blanda sig i och skriker efter en rödpenna.
Läs även andra bloggares åsikter om Himmel och helvete, Terese Christiansson, Knutby
Hemkommen efter att tämligen oplanerat ha sett Offer i Trefaldighetskyrkan. Skickligt genomförd av orkester, dansare och skådespelare. Ställvis var den rent genialisk – Judas kläder och användandet av dem, hur de går från att gömma honom till att döda honom, och det att en människa får gestalta det kors som Jesus bär – och jag satt och tänkte att nu behöver jag inte nödvändigtvis någon fler predikan över påskens evangelietexter det här året. Detta ordlösa var redan så givande att eventuella ord kring det kanske bara förstör upplevelsen.
Det enda som på allvar irriterar mig är det platta slutet. Här har vi suttit och engagerats av alltsammans, och så kommer en grandios musikalisk avslutning – men skådespelare och dansare framför en tämligen menlös scen, en scen som jag inte alls tycker passar in. Sedan tystnar allt i några sekunder innan applådåskorna brakar löst för att vara i en evighet. En kvinna i raden bakom mig reser sig upp, och jag önskar att jag kunde ha gjort henne sällskap, men jag är fortfarande för förvirrad av slutscenen.
Visst var det mäktigt – på väldigt många plan. Därmed också så mycket mera synd att slutet kändes som ett sådant antiklimax.
Läs även andra bloggares åsikter om passionsdrama, Stravinskij, påsk
Jag hör också till dem som nästan måste ha kniven mot strupen för att erkänna att man blivit väckt av telefonen. (Ärligt – kan vi sluta ställa frågan? Så slipper personen i andra ändan ljuga. Be om ursäkt om ni känner på er att ni ringer i tidigaste laget, men låt bli att dra den där lögnen ur folk. Med hänvisning till min dygnsrytm är det sällan jag som ringer och väcker och betydligt oftare jag som blir uppringd och uppväckt, men jag kan ändå solidariskt lova att försöka låta bli att fråga rent ut.)
I morse väcktes jag alltså av telefonen och erbjöds ett endagsvikariat under eftermiddagen och kvällen, men tackade nej för att jag hade bioplaner. I vanliga fall hade jag sannolikt varit snäll och sagt ja i alla fall, men när man erbjuds gratis bio och medföljande eftersnack med regissören, en regissör vars filmer man tidigare sett och gillat, så tackar man inte nej i första taget.
Och det var verkligen värt att prioritera Post till pastor Jakob framom jobbet – och det säger jag inte bara för att filmen var gratis och för att min lön inte hade varit den bästa. Post till pastor Jakob är sannolikt den långsammaste film jag någonsin har sett. Den är långsam på ett sätt som får hela biosalongen att sitta alldeles tyst, i kollektiv förundran vill jag gärna inbilla mig. Det är också en av de tystaste filmer jag har sett – i den mening att man plötsligt hör ljud som man inte alltid lägger märke till i film – klafsande, vattendropp och knarrande i ett gammalt hus, men också med tanke på att dialogerna och replikerna hade kokats ner till Kaurismäki-nivå.
Nu låter det här gäspigt och segt – men det är det inte alls. Det är ett fascinerande kammarspel som Klaus Härö har åstadkommit, sparsmakat men med desto större utrymme för eftertanke. Dessutom är det oerhört vilsamt och befriande att se en film om en kristen människa där filmen inte slår knut på sig i sina energiska strävanden att vara undervisande och upplysande. (Skräckexempel: The Passion of the Christ, därför att jag fann den både äcklig och övertydlig.) Så här: Vi får följa skeendena, men ingen skriver oss något på näsan. Se, berörs eller låt bli att beröras, men framför allt: tänk själv.
Inte underligt att man kände sig som en bättre människa efteråt – inte på det där självgoda sättet, utan snarare som om själen fått både näring och vila och som om medmänniskorna hade ett svagt skimmer omkring sig när man tittade närmare.
Jag vet att Heikki Nousiainen redan har fått en massa i och för sig välflrtjänt beröm för sin insats, men jag fascinerades fasktist ännu mera av Kaarina Hazard. Hennes tolkning av Leila är lysande. Det finns något nästan tonårstrotsigt över hennes motvilja mot situationen, och om jag får välja en höjdpunkt för hennes del i filmen är det när hon strax efter ankomsten ska dricka te tillsammans med pastorn och envist flyttar sig till den andra bordsändan, istället för att sitta där pastorn placerat henne, invid honom. En annan höjdpunkt är en scen som saknas. Leila genomgår aldrig någon dramatisk förändring. Vi slipper se hennes ansikte lysa upp i ett förklarat sken, vi slipper få se en ångerfull Leila som sedan blir en Ny och Bättre Leila.
Tack till Härö och filmteamet för en mycket intressant filmupplevelse som besparade oss väldigt många schablonbilder. Tack till skådespelarna, tack till Dani Strömbäck för fin filmmusik (när får vi tillgång till soundtracket från filmen, förresten?). Och tack till arrangörerna som bjöd på förhandsvisningen!
Läs även andra bloggares åsikter om film, Klaus Härö, Post till pastor Jakob, Kaarina Hazard
Ikväll började årets version av Ungdomens Kyrkodagar på Lärkkulla, och det har smärtat mig hela veckan att jag inte är där, inte kommer att vara där, inte får uppleva UK i år. I stället ska jag vara kvar här hemma och gå till jobbet som vanligt och allt känns väldigt väldigt vardagsgrått och oinspirerande.
Jag trodde inte att det här med att missa UK efter tre års närvaro skulle vara en så stor grej – hade jag insett det lite tidigare hade jag sett till att göra mitt yttersta för att få vara delegat i år också. Det är bara den här senaste veckan som saknaden har slagit mig i huvudet som en slägga, när jag insåg vilken tid på året det är och vad jag kommer att gå miste om i år. Njut, ni som är där … fast ni läser ju inte det här förrän efteråt förstås, ni har ju fullt upp med att göra allt det där som jag också vill göra – träffa nya och gamla bekanta, umgås med folk, börja dagen med färdigdukad frukostbuffé och sing in, gå på fin kvällsmässa och fin festmässa, roas kungligt under programeftermiddagen, debattera i plenum och uppleva en av årets intensivaste helger. För det är det där som UK har varit för mig de tre senaste åren. En extremt intensiv men samtidigt vilsam helg. En förlängd helg som man återvänder från under söndagskvällen och då är man både tom och fylld, och det tar någon dag innan vardagen börjar kännas acceptabel igen. (Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde klanta bort det här genom att inte ens försöka komma med. Hur dum får man vara? Eller snarare: Varför kommer vissa insikter till en alldeles för sent?)
Jag tror att jag hade behövt UK det här året. (Jag tror att jag har behövt UK alla andra år också, även om jag inte alltid insett det på förhand.) Jag hade behövt den här ljuspunkten i det som fortfarande är ganska mörk vinter och framför allt väldigt gråtrist vardag, en räcka dagar som går in i varandra där jag gör samma saker om och om igen utan att komma någonvart. Ibland känns det som om det bara är tiden som går och absolut ingenting annat.
Ändå: Mitt i den här långvariga känslan av att sitta fast och inte komma ur fläcken kommer kvällens yogalektion där mina tår plötsligt når mattan i en halasana, och jag förstår precis Annos eufori i november. Jag fånlog hela vägen hem efteråt – både för att det är så häftigt att jag slutat vara rädd för att närma mig positionen och dessutom klarat av den, och för att det är så skönt att se att mitt i segtillvaron som kryper på kroppen så finns det faktiskt saker som utvecklas i rätt riktning. Om det inte sker några enorma framsteg i livet får man banne mig se noga till att ta vara på de mindre när de kommer i ens väg.
Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomens kyrkodagar, vardag, tristess, yoga, halasana
Luciahelgen kom och försvann. Det är skönt att ha slapphelg, men onekligen bidrar den till söndagsångesten när den når sitt slutskede. Jag har sovit till långt in på förmiddagarna, umgåtts med folk under avslappnade former, ätit tortillas med lagom mogen avokado, bevistat nigeriansk fest, De vackraste julsångerna och årets vackraste livemusik (Doo-Bops singer/songwriter night igår kväll). Idag har jag besökt julmarknad och inte alls vare sig skrivit recension eller bakat lussekatter.
Det skulle faktiskt inte skada med lite fler dagar utan jobb, för det är inte klokt hur mycket man kan uträtta när man slipper gå till jobbet.
Jag fick till och med se luciatåg i kyrkan igår. Fast i vanlig ordning var det med viss besvikelse. Med allt för mycket exalterade åskådare på plats finns inget utrymme kvar åt den egna stilla andakten. Det gör mig lite harmsen, för jag vet att ett luciatåg under lite stillsammare former sannolikt skulle få mig rörd till tårar.
Och det handlar inte bara om nostalgi från skoltiden, det är något större. Den där manifestationen av ljus mitt i mörkret. Sedan kan man ha åsikter om luciahysteri, och om luciaomröstningar som moralbefläckade misstävlingar, men ändå tar det mig, det här med dagen som åter skall gry. För den ska ju det, även om man knappt vågar tro det just nu, när vi har knappt fem timmar dagsljus och när man oftast inte ens befinner sig utomhus under dessa fem timmar. När solen är en sällsynthet och när mörkret har omgivningen i ett järngrepp.
Jag läste i en bok om jultraditioner att man förr i världen trodde att lucianatten var årets mörkaste och farligaste natt, en natt när allsköns ondskefullt oknytt var i farten, och att det är i det här som luciatraditionerna tar sitt avstamp. (Sedan är det väl fortfarande lite dunkelt för mig hur det där italienska helgonet kom in i den här bilden.) För varje vinter som går får jag allt mer förståelse för de mest uråldriga dragen i julfirandet. Det här med en fest vid den tiden när mörkret tar över som mest – och ljuset sedan segrar, i vändningen som vi möter så sakteliga efter vintersolståndet. Inte konstigt att man firade midvinter och midsommar redan för så många generationer sedan. Hur moderniserade vi än blir, hur mycket vi än lever i tron att vardagen, livet och prestationerna fortgår i en jämn takt under året så kvarstår faktum – i vårt hörn av världen lever vi med dramatiska ljusförhållanden. En ständig färd mellan två extrema motpoler – den tid på året när vi lever nästan helt i mörker, och den tid på året när inget mörker finns. Klart att det där med att mörkret ska flykta snart slår an en ton just nu. (I slutet av förra året läste jag Susan Coopers The Dark Is Rising, som kommer allra mest till sin rätt i midvintertiden. Jag tycker fortfarande att hennes sätt att använda sig av vintermörkret för att berätta om en uråldrig kamp mellan onda och goda makter är snudd på genial.)
Symboliskt passar firandet av Jesu födelse egentligen oerhört bra in just den här tiden på året. Jag vet att det i kyrkliga sammanhang emellanåt suckas över hur folk firar jul som den största högtiden när det ju egentligen borde vara på påsken man lägger sin energi. Men symboliken, hörni! Jag är kanske naiv, men jag tror att det hos ganska många människor finns något bortom köphetsen och julstressen också. Hos mig finns exempelvis förundran över den här historiskt sett ganska nya berättelsen om Gud som föds till jorden i ett spädbarns gestalt. Att herdarna ligger ute med sina får i mörkret, och att en stjärna tänder sitt ljus för dem att följa. Mig bekommer det inte om Jesus egentligen föddes vid någon annan tid på året. Mig bekommer det inte att det inte faller så enormt mycket snö i Betlehem. Vissa berättelser blir inte mindre sanna även om en och annan detalj är anpassad till vårt behov av symboler.
… Och med tanke på att den här tiden förr ansågs vara årets farligaste är kanske detta att jag klarat av helgen med sinnesro och förstånd i behåll en alldeles tillräcklig prestation.
Läs även andra bloggares åsikter om lucia, helg, traditioner, jul, ljus, mörker
Ungdomens kyrkodagar är över, och det känns sådär konstigt som det alltid känns efter intensiv lägertillvaro. Må vara att jag sov hemma i år eftersom UK hölls i Åbo, må vara att jag tog bussen in till stan och jobbade fem timmar i fredags – men intensivt har det lika fullt varit. Dagarna har varit av en helt annan kaliber än i vanliga fall. Det är som att stiga in i en främmande tidszon – det handlar inte om en förskjutning av dygnets timmar, snarare om den där lätt absurda känslan av att dagarna är oerhört långa utan att kännas långsamma. Kom hem strax efter ett i natt, och insåg till min förvåning att det faktiskt inte ens har gått mer än ett dygn sedan dagen startade – detta trots att den där simturen imorse känns så avlägsen att den rimligtvis borde ha inträffat redan för ett par dagar sedan. Kanske är det här en sorts jetlag i hjärnan, en reaktion på att det händer så mycket att man inte hinner sortera alla nya intryck som samlas under en enda dag?
Tröttheten efter att ha levt på högvarv de senaste dagarna börjar sakteliga sätta sig i kroppen.Trots att det alltid är vemodigt att lämna intensiteten och se alla packa i bussarna och resa hemåt inser jag att slutet förmodligen kommer alldeles lämpligt. Det finns en gräns för den här intensiteten, och det börjar bli dags att sova hela nätter igen, dra ner på antalet nya intryck en aning och ägna sig åt något som kallas vardagsrutiner.
Andra bloggar om: Ungdomens kyrkodagar, läger, kyrka
Min blogg speglas via rss-flödet även till Kyrkpressens sidor. Häromdagen fick jag lite kommentarer från det hållet, och när jag loggade in för att besvara dem passade jag samtidigt på att surfa runt och se vad som diskuterades. Igår blev jag ledsen, och lite mörkrädd. Idag blir jag arg.
På tio-i-topp-listan dominerar mer eller mindre hetsiga diskussioner kring lärofrågor, och väljer man att studera blogginläggen med kommentarer närmare kan man bli sittande länge, allt mer illa berörd. Det hela påminner starkt om tidningens insändarsidor, med den skillnaden att det hela blir ännu grövre på nätet.
Finns det faktiskt inte viktigare saker att prata om än de till synes eviga detaljdiskussionerna? Kunde inte dessa debattörer ägna sig åt att fundera över Finlands utlänningsverk, för att åtminstone visa lite god vilja när det gäller att se människorna som far illa, inte bara på pappret eller i teorin, utan här och nu? Skulle det inte vara på sin plats att Mikaels församling i Åbo fick lite positiva omnämnanden för att de skyddat utvisningshotade Naze Agai, och för att de fortsätter att kämpa för hennes fall? Jag tycker åtminstone att det är hoppingivande att det finns en församling som har haft civilkurage nog att ta tag i situationen. Det ger mig hopp om kristenhetens framtid!
Hbl skriver i sin nätupplaga att biskop Gustav Björkstrand stöder den kamp Mikales församling har satt igång. Det hedrar honom. Men inte ens en biskop får till stånd underverk på egen hand. Hur är det med stiftets övriga kyrkligt aktiva, exempelvis de som hörs och syns mest? Är det kanske dags att vakna upp och kliva ut ur lärodebattens instängda garderob en stund?
Det är andra gången på inte allt för många månader som Utlänningsverket fattar beslut som i allmänhetens ögon ter sig upprörande och obegripliga. Kanske det inte längre handlar om olycksfall i arbetet, kanske vi behöver lite höjda röster kring de här frågorna? Kanske Borgå stifts kyrkligt aktiva skulle kunna gräva ner de sedvanliga krigsyxorna en stund och ägna sig åt det här istället? Så att det inte bara blir tomma ord det här med att kyrkan ska engagera sig mer i samhällsfrågorna.
Fast vad vet jag. Jag är väl en sån där förfärlig liberal människa utan vett att inse faran med att se bortom bibeltolkningarna. Nu har jag sagt mitt, varsågod och kasta era stenar.
Humlefestival de två senaste dagarna. Mycket trevligt – musik, vänner, fin stämning som alltid, och däremellan sova i Jakobstad. Det har varit mycket de två senaste dygnen, och idag känner jag mig tämligen urvriden – trött men nöjd.
Festivalen var lika sympatisk som ifjol, även om jag persoligen kände att jag inte hittade några musikaliska kickar av samma rang som förra året. Kanske det här mest handlar om att jag inte fick uppleva den wow-känsla som bara ett band man har noll förväntningar på kan ge när de sedan visar sig vara underbara. I fjol gav Loney, dear mig den kicken, och sedan toppades ju fjolårets festival också av Salt-bandet som var lika bra som jag väntat mig, och Koju som var lika bra som alla sade att de skulle vara.
Musikfavoriter i år var Sofie Björkgren-Näse, Maria Cederholm och Mikael Svarvar med band. Mikael Svarvar har jag hört någon gång under mina tidiga tonår och inte alls gillat – fast det har uppenbarligen hänt en del med min musiksmak sedan dess. Dessutom får han guldstjärna i min bok för att han spelade en tonsatt dikt av Edith Södergran, den med fina, fina textraden Det är där min längtan vilar innan den flyger hem. Strofen var en av två som jag skrev upp på väggen (med blyerts!) när jag läste Södergrans samlade dikter för fem och ett halvt år sedan, och jag var alldeles salig när Mikael Svarvar började prata om den från scenen i fredags.
Fredagens avslutande Bruce Almighty spelade springsteencovers och kändes väldigt mycket amerikansk rock (trots att de var från Pargas). Inget jag skulle lyssna på i vanliga fall, men live funkade de riktigt bra, i synnerhet spexiga Riddo Ridberg som tycktes ha oändlig energi och uppfinningsrikedom på scenen.
Om musiken inte stod för så markanta positiva överraskningar fick dansteatern Hållplats 23 göra det istället. Snyggt och tankeväckande, så till den grad att jag rös av förtjusning under det avslutande videoklippet som gav mig material till en egen tolkning. (Den som är i Nykarleby 16 augusti lär för övrigt kunna se föreställningen på kulturhuset Scala klockan 20. Klart sevärd!)
Det är uppenbarligen mitt öde att aldrig se Conny Runesson live. Förra året spelade han också på humlefestivalen, och av någon anledning missade jag spelningen. Sannolikt hette anledningen ”stå och prata med trevligt folk istället för att gå till stora tältet”. Efteråt pratade alla om hur bra Conny och hans kompis hade varit. I år tänkte jag alltså passa på att närvara under hans spelning och se om jag höll med fjolårsfansen. Och vad händer? Jag träffar trevligt folk som jag måste prata med. För ja, det är ju så att ens vänner är viktigare än att springa på livespelningar. Humlefestivalen är dessutom en festival man inte går på enbart för musiken, utan minst lika mycket för atmosfären och för alla trevliga människors skull. Det finns en avslappnad öppenhet under festivalen, en atmosfär som ligger oändligt långt från mina mindre positiva erfarenheter av frikyrkliga sammanhang. Borta är allt som kan associeras till påtryckningar och prestationsångest. Istället upplever jag en stor frihet och en inbjudande gemenskap. Jag som inte alls hade tänkt vara annat än besökare finner mig plötsligt i biljettförsäljningen, eller på uppdrag för koldioxidkollektionen. Det bara blev så, för att min insats behövdes. Det här tycker jag är väldigt fint – Humlefestivalen är inte vad arrangörerna gör den till, den är i första hand vad vi alla gör den till.
Lånade från bibliotekets nyhetshylla, hade den länge liggande och inspirerades till slut av bokhore-Caroline att läsa den (även om hon inte har läst den själv – det räckte att hon hyllade Küchen). Det visade sig var ett sista-minuten-beslut, eftersom de sista tjugo sidorna lästes under pauser på jobbet samma dag som boken ovillkorligen måste återlämnas.
Det märks att Maria Küchen har skrivit boken efter att hon, som hon själv uttrycker det i en annan boktitel, frontalkrockat med Gud. Det märks i val av ämne, i tematik och i referenser – men samtidigt är De heliga skönt fri från dogmer och pekpinnar. Jag upplever det inte som om Küchen till varje pris vill övertyga sina läsare, men däremot att hon gärna vill väcka frågor, frågor som läsaren själv får fundera över, på sitt eget sätt.
Bokens huvudperson är Petrus, småbarnspappa, poet och forskare, med ett förflutet i coverbandet The Saints. Bandet var ett projekt under studieåren i Uppsala, de spelade på fester ända tills frontfiguren Mikael under en valborgsmässofest föds som sångare. Hans liv kretsar därefter kring musik och berömmelse, medan bandets övriga medlemmar Petrus och Erik ägnar sig åt något som närmast kan betecknas som vanligt folks liv- de gör karriär och bildar familj. Mikael blir en uppburen världsstjärna med artistnamnet Raging Angel. En dag återvänder han från New York, och kallar de två bandkompisarna till sig. Han har haft en vision, de har ett uppdrag. Det finns tre kvinnor, som Mikael anser vara vår tids helgon. En av dessa är en hemlös kvinna med obotlig cancer, en kvinna som Mikael söker upp och vårdar tillsammans med Petrus och Erik.
Jag gillar Küchens språk, men hon gör det inte alldeles lätt för sina läsare. Boken kräver lite långsammare lästakt, och det finns mycket som inte sägs rakt ut, likaså finns det mycket som Petrus i sin egenskap av berättare inte alltid ger en alldeles sann och objekti bild av. Under läsningens gång lär man sig att allt kanske inte är så som Petrus framställer det.
Jag forsar inte genom boken, jag tuggar den långsamt, jag trampar runt i den, ibland på stället – men efter avlutad läsning märker jag hur den lever kvar inom mig, hur jag funderar över alla symboliskt laddade händelser, hur jag rent av ser symbolik som kanske inte fnns. Det här är mycket av en funderarbok – en i sig ganska kraftfull berättelse som väcker mnga frgor och tankar, en bok som jag grna skulle ha läst och diskuterat i en läsecirkel eftersom det finns så mycket att ta fasta på och nysta i. Hur har hon tänkt det här? Vad betyder det att han gör så? Betyder det något alls?
Och om det finns helgon i vår tid, hur ser dessa ut, vem är de? Vilken är deras funktion, och hur bemöter vi dem?
Maria Küchen: De heliga. Bonniers 2006, 262 sidor. ISBN: 9100110477
