Ikas ord 2.0

Det finns så mycket man läser, alternativt ser på tv, som barn och sedan bara glömmer bort. Jag fick för mig att kolla vad Den tredje lyckan egentligen gick ut på, vilket passade extra bra eftersom det visade sig att jag hade ett exemplar i bokhyllan. Så jag läste, mellanrapporterade, och läste vidare. Och läsningen var inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Tre hästtokiga tjejer – Magga, Maria och Magdalena – i tonåren. En ny, snygg ridlärare. Småstad. Skvallertanter. Tonårshormoner. Det låter lite sliskvarning, men det hade ju faktiskt kunnat bli intressant skildrat, om det hade velat sig. Nu ville det sig inte. Maria får ihop det med ridläraren Thomas. Det tar sin tid, men man fattar ju i ett tidigt skede vartåt det hela är på väg. Magga och Magdalena är också kära i Thomas, men det löser sig ändå – Magga, Marias syster, är sur ett tag men hittar sedan nya killar att intressera sig för. Magdalena däremot säger aldrig något om sin förälskelse utan låter den istället få ett ganska märkligt utlopp genom att hon skyddar och värnar Marias förhållande med Thomas. Här hade jag gärna sett lite mer rotande i tonårstjejernas svartsjuka, helt enkelt därför att jag inte riktigt köper Ahrnes enkla lösning. Magga är öppet svartsjuk, men det hela går märkligt snabbt över. Magdalena tiger och lider. Tja, det är väl praktiskt för Ahrne, eftersom hennes syfte inte tycks vara att på allvar skildra vad Marias förhållande med Thomas gör med tjejernas inbördes förhållande – men nog hade den synvinkeln varit bra mycket intressantare.

Marias och Thomas förhållande är förstås inte så uppskattat av Marias mamma, som tar till diverse påtryckningsmetoder för att skilja dem åt. Mellan raderna kan man läsa att den coola unga mamman egentligen är livrädd för att dottern ska göra om hennes misstag att bli en allt för ung mamma. Marias mamma lyckas faktiskt också i sitt uppsåt, och det är den här biten som jag har allra svårast för. Man får inte veta mycket om Thomas, och det börjar irritera mig. Thomas är en vuxen man – hur ser han på det faktum att flickvännens mamma kommer och talar om för honom vad han ska och inte ska göra? Vad känner han egentligen för Maria? Om han verkligen älskar henne, varför kan han då utan tecken på större ruelse lämna henne ”för hennes eget bästa” och flytta till en annan stad? Vad innebär det för deras förhållande att han uppenbarligen behandlar henne som ett barn, ett barn som inte behöver ta del av viktiga beslut och diskussioner utan som närmast i förbifarten kan ställas inför fullbordat faktum?

Det finns för mycket i den här boken som inte går ihop, för många stråk i berättelsen som lämnas vind för våg eller aldrig möter varandra där de rimligen borde mötas. Hela grejen med att som tonårstjej förälska sig i äldre man är ju lite klichémässig (eller också känns det så bara för att man har läst den historien berättad av Katarina von Bredow en gång för mycket), och sedan bygger Ahrne på det hela med ytterligare klichéer. Boken baserar sig på ett manus till tv-serien med samma namn, och kanske funkade det hela lite bättre som tv-serie. Kanske var det lättare att lära sig skillnaden mellan de tre M-tjejerna när namnen åtföljdes av ett ansikte, kanske blev mycket av det som känns luddigt i texten tydligt i teven. Men till skillnad från Tusen gånger starkare, som jag faktiskt kunde tänka mig i tv-form, känns Den tredje lyckan inte heller riktigt tv-mässig. Här ingår element som jag grubblar en del över med tanke på deras översättning till tv-mediet. Vad gör man av alla dessa inre monologer och insikter, allt det som vare sig kan läggas som replik i någons mun eller framställas tillräckligt klart i bild? Hur hanterar man Magdalenas läsande av den dda moderns dagböcker? Är det här över huvud taget samma berättelse som den man tar del av i tv-serien?

Jag kan inte låta bli att göra ytterligare en Christina Herrström-jämförelse: När Ahrne nu en gång har alla dessa människor med knepiga relationer till varandra, varför kan hon då inte göra något kraftfullt dramatiskt av det? Varför kan hon inte skapa en berättelse där replikerna kryper under skinnet på läsaren, varför får hon mig inte att rysa av igenkänningens olust? Varför kan de inte göra varandra illa eller lyckliga så att det känns? Har hon aldrig själv varit inblandad i tonåriga svartsjukedramer? Och varför känns det som att läsa en analys av den berättelse jag i själva verket håller på att läsa, varför beskrivs karaktärerna på det sätt som karaktärer och skeenden beskrivs i litteraturvetenskapliga analyser? Snälla Marianne, det här är en berättelse som du håller på och förmedlar till dina läsare, inte en färdigtuggad analys av de karaktärer du som bäst borde hålla på och måla upp framför våra ögon.
Marianne Ahrne: Den tredje lyckan. Norstedts 1983, 190 sidor. ISBN: 91183114929

Har faktiskt inte bokbloggat om en enda bok från den här månaden, och nu börjar det bli hög tid. Tusen gånger starkare har jag redan recenserat i Åbo Underrättelser, så det får bli en kortare variant i bloggen.

Jag är mest bekant med Christina Herrström som manusförfattare till tv-serier jag gillar, även om jag också har läst Ebba och Didrik och Glappet i bokform. Tusen gånger starkare är däremot, så vitt jag vet, enbart avsedd att vara en berättelse i bokform. Om man är bekant med Herrströms tidigare berättelser känner man genast igen vissa grunddrag i den senaste – det handlar mycket om flickors utrymme och om socialt sam- och rollspel. Även denna gång utspelar sig berättelsen till stor del i skolvärlden, i en niondeklass som får en ny elev. Saga är en främmande fågel som har vuxit upp på en segelbåt och sett andra delar av världen, andra kulturer och andra sätt att leva, lite som romantikens oförstörda naturbarn. Klasskamraterna i Sverige fascineras, och Sagas ankomst bryter upp en hel del gamla mönster i klassen. Lärarna ser Saga som en möjlighet, de tycker att hon ska anföra klassens flickor, att hon ska lära de andra flickorna att ta mera plats, att göra sig synliga i klassrummet. Det visar sig dock, inte alldeles överraskande, att Sagas metoder inte alls faler lärarna i smaken, och att flickornas kamp för ökat utrymme har ett högt pris. Jag gillar att Herrström tar fram även denna sida, det tillför berättelsen en stor dos trovärdighet.

Tusen gånger starkare känns bitvis om en feministisk kampskrift, men den funkar faktiskt att läsa som ungdomsbok också. Herrström är skicklig när det gäller att engagera sina läsare (och tittare), likaså är hon en mästare på att beskriva relationerna inom en grupp människor. Jag skulle inte heller ha några svårigheter att föreställa mig den här berättelsen i form av en tv-serie – ämnet är angeläget och texten känns väldigt dramatisk i den meningen att den skulle vara lätt att översätta till rörlig bild eller teater.

Klart läsvärd, i synnerhet om man gillar Ebba och Didrik och framför allt Glappet. Det är kanske inte så väldigt nya och revolutionerande sanningar som Herrström passar på att lägga fram, men det är sanningar som tål att upprepas.

Christina Herrsröm: Tusen gånger starkare. Bonnier Carlsen 2006, 217 sidor. ISBN: 9163852500