– eller: varför jag borde ha förstånd att sluta handla på Clas Ohlson.

Alla känner till Clas Ohlson, den där svenska butiken som oftast finns centralt belägen och som har ungefär det mesta i teknisk-praktisk väg i sitt sortiment. Det låter så mycket bättre än det fungerar.

Förra helgen hade jag ärende till centrum och tänkte passa på att skaffa en en timer till valfri julbelysning, så att jag utan att slösa energi kan vakna till mysig julbelysning om morgnarna. Travade alltså in på nämnda butik, letade utan resultat, frågade personal och vandrade sedan koncentrerat i rätt riktning medan jag muttrade hyllbeteckningen för mig själv för att memorera den. Hittade ett tvåpack timers, köpte dem, betalade och gick ut.

Sedan pratade jag med brodern, som hade intresse av den andra timern, men som ställde sig frågande till mitt val. Han undrade varför i all världen jag köpt ett tvåpack digitala när Clas Ohlson även har ett trepack analoga. ”För att det var de här jag hittade”, svarade jag, och påminde honom om att på Clas Ohlson finns personalen bara till för att vinka iväg kunderna i ungefärlig riktning, inte för att ge handfasta råd och förevisa produktsortimentet på allvar. Sedan konstaterade jag att jag blivit som min kära mor som vägrar handla på Clas Ohslon eftersom servicen är så obefintlig.

Nåväl. Fingrade lite på timern, men blev inte riktigt klok på den, och konstaterade att man kanske måste ladda upp batteriet först. Fingrade återigen, blev fortfarande inte klok och kom till att jag kanske måste sätta mig ner och inte bara ögna igenom bruksanvisningen utan verkligen studera den noggrant, ett steg åt gången. Vilket jag gjorde, under simultant petande på timern. Tio minuter, och jag har fortfarande inte lyckats komma längre än till att ställa in klockan korrekt. Har gjort vissa försök att ställa in när timern ska sättas igång och när den ska stängas av, och potentiellt kan jag ha lyckats ställa in en igångsättningstid. Dock inte avstängningsdito.

Ringde brodern för att kolla om han begrep sig på förpackningens andra timer, som han tog med sig hem. ”Nä, men J har köpt en likadan och han bannades över hur svåranvänd den var”. Och så undrade han än en gång varför jag köpt de digitala.

Underbart. Undrar om jag får byta in mitt tvåpack med motiveringen att de är för svåra att ställa in? Eller tror ni att personalen ger mig lite handledning utöver den snåriga och opedagogiska bruksanvisningen? Det tror inte jag. Jag har trots allt större tilltro till att J kanske slutligen kom på gåtans lösning, och att han är beredd att dela med sig av den.
Kan vara att jag är förstörd och bortskämd efter att ha blivit (varit) iPod-användare och vant mig med elektronik som är överskådlig och lättanvänd. Kan hända att Clas Ohslons underleverantörer inte lyckades så bra med produktdesignen, men då kunde väl Clas och kompani åtminstone ha bemödat sig om att lotsa användarna genom knappdjungeln i en användbar bruksanvisning?

Må vara att butiken är lättåtkomlig och har låga priser. Jag borde ändå vänja mig av vid att handla där, för det skulle kunna vara värt ett par extra euro att faktiskt få en timer som jag begriper mig på och som passar mina behov.

Läs även andra bloggares åsikter om timer, Clas Ohlson, teknikstrul

Lucia är något man måste ha respekt för. Sånt hinner man glömma när man inte har gått i seriöst luciatåg sedan man var tio år gammal. Sedan går man och blir folkhögskoleelev, och som sådan kan man göra många nya upptäckter, eller uppdatera de gamla.

Lucia, som sagt. Först kommer man på sig själv med att vilja bli vald, och bara det är ju på sätt och vis en resa tillbaka till lågstadietiden när alla fick rösta och hon som hade längst hår vann. Nu tycks lite annorlunda kriterier gälla, och eftersom vår röstning var så jämn slutade det med lottning. I morse när vi försökte säkra ljusen i luciakronan och samtidigt centrera den fuktade duk som skulle skydda lucians hår från onödiga stearinmassor kände jag mig trots allt mycket nöjd med att bara ha ett enda handhållet ljus att hålla reda på.

Jag har sjungit inför publik i oräkneliga körsammanhang och jag har sjungit solo inför publik ett antal gånger. Likväl finns det få saker som kan mäta sig med ett luciatåg inför två mindre skolor samlade i samma matsal. Exakt varför just luciatåg framkallar en så näst intill förlamande nervositet vet jag inte, men jag vet att jag sjöng med nervöst vibrato och att vi var samfällt uppsluppna när allt var över. All respekt åt Lucia.

Jo, lite vet jag väl ändå. Det är stort det här med lucia när man varit borta från skolvärlden i närmare ett decennium och under alla de åren fruktlöst längtat efter en luciamorgon i mörkervardagen. Att vi var en dag försenade spelade mindre roll, i synnerhet när morgonen grydde med lågt stående sol och vinterns första riktigt bitande minusgrader. Dagen steg verkligen åter ny ur rosig sky, och om en vecka vänder det. Jag kan knappt vänta.

Läs även andra bloggares åsikter om lucia, folkhögskolor, luciatåg, nervositet, sång

Ännu en bokstav från Lilla O.

Bokstaven B:

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?

Inte egentligen. Däremot får jag en hel del recensionsexemplar, och så har jag naturligtvis svårt att motstå billiga, intressanta böcker. Köper mycket sällan nytt inbundet till fullpris, och faktiskt ganska sällan pocket till fullpris. Begagnat är mera min melodi, och bokreornas priser tycker jag ofta är i överkant. Biblioteket är platsen dit jag går för att bli hög på boksamlandets glädje, och om boken jag lånat visat sig vara alldeles fantastiskt bra kommer jag antagligen att vilja köpa den också.

2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.

Den av alla andra kvinnor så hyllade Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. i mina ögon var den verkligen usel – torftigt språk (detta evinnerliga skrockande!) och en kärleksskildring unknare än unknast. Bortsett från att den ofta gjorde mig arg på grund av sin uselhet lämnade den mig i övrigt kall.

3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.

Det är klart att det finns mer och mindre fin litteratur. Vissa böcker är ett måste på kultursidorna, medan andra har betydligt svårare att ta sig in. Sedan finns det ytterligare kategorin böcker som bara kan ta sig in om någon gör en studie av fenomenet. Jämför: Man kan skriva om Margit Sandemos Sagan om Isfolket, men då bara som en studie av fenomenet, och ofta behandlade som en enda klump. Men om Kjell Westö släpper ny roman är det åtminstone här i Svenskfinland självklart att romanen ska recenseras och författaren intervjuas, stort uppslaget. Sedan kan folk som eventuellt väljer att kalla sig ”vanliga läsare” hävda att de struntar blankt i vad som är fin och mindre fin litteratur, men det hindrar inte att vi har en litterär kanon. Och en musikalisk. Och en filmisk, och så vidare.

4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?

Inte direkt. En favorit var dock Boel Westins Tove Jansson – ord, bild, liv – underbar läsning för den som är bekant med åtminstone en del av Tove Janssons skapelser.
Biografier jag brukar klara mig utmärkt utan är de som hör hemma i kategorin ”Sann historia, därmed läsvärd trots språkbrister”.
När det gäller litteratur som blandar fakta och fiktion ser jag ingen egentlig anledning att vara generellt för eller emot. Det går att göra så mycket med den här typen av utgångsläge, det kan bli både fantastiskt och fasansfullt, både motiverat och överdrivet. Under den gångna hösten har jag ju läst Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, löst baserad på Laura Bush och hennes liv. Nu kan man förstås göra många olika läsningar av en och samma bok, men jag upplevde inte att det intressanta med boken var (den många gånger ganska luddiga) kopplingen till en känd och omtalad person. Den var intressant för att den var en välskriven skildring av huvudpersonens liv, av hennes självreflektioner och hennes förhållningssätt till det som hände henne.

Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, Presidentens hustru, Stephenie Meyer, Om jag kunde drömma, finkultur, kanon, bokutmaningar, Bokfrågornas ABC

Lilla O har startat en utmaningsserie med alfabetstema. Den utlovade saliga blandningen frågor låter lockande, och jag hänger på en aning försenat (på Lilla Os blogg har man redan nått bokstaven C).

Bokstaven A:

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Den första som dyker upp i huvudet är Ann M Brashares’ Systrar i jeans-serie, där en av tjejerna tillbringar sommarlovet hos farföräldrarna i Grekland. Systrar i jeans är min godislitteratur, snabbläst och söt men trots allt tillräckligt engagerande.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

För att komma enkelt undan kan man här nämna Första Mosebok… En annan litterär Adam är tjuren som finns i bilderboken När Adam Engelbrekt blev tvärarg. Åh, att kalla en tjur Adam Engelbrekt – det får mig att tänka på en av föräldrarnas första gemensamma katter som hette Abel Theobald och fortfarande omtalas.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?
Sampo Lappelill och Pomperipossa. Tyvärr har båda böckerna försvunnit, och jag har inte ens någon klar minnesbild av hur de såg ut, bara att pappa läst dem för mig och att jag tyckte mycket om dem. Pomperipossa var i alla fall en häxa med en näsa som växte, och Sampo lappelill en samepojke som Zacharias Topelius berättade om.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Chimamanda Ngoze Adichies En halv gul sol som fortfarande står oläst i min bokhylla. De senaste åren har jag utvecklat lite nojor för böcker av den här tjockleken – jag vill gärna läsa dem, men fasar för att fastna på obestämd framtid. Därför har den här boken väntat i snart ett och ett halvt år, och jag är tillräckligt mycket realist för att inte komma med några ogrundade löften om att läsa den under jullovet.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokfrågornas ABC, bokutmaningar, böcker, Systrar i jeans, Sampo Lappelill, Pomperipossa

… för att ta itu med allt det där som måste göras genom att fylla i den här, som jag hittade hos always monday.

1. de senaste köpen jag gjort är scarf och hårsnoddar på rea, samt tvåpack timers till diverse julbelysning. 2. den största kändis jag har nummer till i mobilen är författaren Lars Sund 3. det senaste jag googlade var eventuella åtgärder mot en bugg i Sims University. 4. mitt absolut sämsta köp någonsin är exempelvis de silikonstinna anti-frizz-produkterna från TIGI som inte gör någon annan skillnad än att lämna efter sig, just det – silikon. 5. i min handväska har jag just nu plånbok, två pennor, några hopskrynklade kvitton och en anteckningsbok. 6. min favoritgata i världen är ännu inte funnen. 7. mitt signaturplagg är svarta toppar. 8. det absolut finaste/dyraste i min garderob är eventuellt en rödrutig klänning som kan betecknas som ett äkta vintagefynd. 9. jag är beroende av te, datorn, musik. 10. min klädstil kan beskrivas med dessa tre ord oengagerad under vintern. 11. om jag fick shoppa i en affär skulle jag välja en rolig loppmarknad, känns som om det är för länge sedan senaste loppisrundan. 12. jag har aldrig köpt något från gina tricot. 13. jag fyndar bäst på rea och second hand. 14. om jag fick ärva någons hela garderob skulle jag välja att rensa ut ganska mycket. 15. mitt nästa stora inköp ska bli en iPod, om inte min föregående kommer hem igen. 16. jag är som snyggast när jag är glad och utsövd. 17. om jag vill ha smakråd så frågar jag oftast mig själv. 18. mitt hår är dryga halvmetern långt. 19. mitt drömjobb är kreativt och mångsidigt. 20. i framtiden är jag äldre och förhoppningsvis visare.

Läs även andra bloggares åsikter om listor, utmaningar

Häromdagen bjöd naturen på lågt stående sol, frost och vackert, vackert decemberljus. Jag gick en promenad längs stranden i sällskap med min kamera och fångade en del av decemberskönheten, absorberad av densamma. Så absorberad att min fina, fortfarande nya, iPod obemärkt föll ur min jackficka längs vägen. Jag noterade inte förlusten innan jag hunnit hem igen, och då var det för sent. Trots att jag gick tillbaka och försökte följa mina egna fotspår var allt jag hittade den sammetspåse som skyddat iPoden för repor när jag burit den med mig i fickor med blandat innehåll.

Nu är jag utan den iPod som var i dyraste laget när jag köpte den, som jag hunnit bli så förtjust i och som jag tydligen använt mer än jag trott – för hålet efter den är irriterande stort. Jag kommer på mig med att sakna den rent handgripligt flera gånger om dagen. Jag saknar möjligheten att ta med mig min musik och mina spellistor, jag saknar inspelningsfunktionen och jag saknar smidigheten i att lyssna på ljudböcker via iPoden.
Nu vet jag att min vackert julröda och metalliskt glänsande iPod med det omsorgsfullt valda låtcitatet ingraverat på baksidan, den är bara en pryl och den kan rent tekniskt ersättas. Jag kan beställa en ny (för pengar som jag egentligen hellre skulle spara till annat än att köpa ännu en mp3-spelare), och jag kan till och med beställa en ny i samma färg och med samma text ingraverad. Det finns så mycket här i livet som man kan förlora på ett betydligt mera smärtsamt och slutgiltigt sätt, så mycket större förluster att göra. Ändå – det här är en pryl som landar bland de saker jag använder mer eller mindre dagligen – oftare än kameran, men inte lika ofta som datorn. Jag blir dessutom av med den just vid övergången till den tid när jag börjar ta mig fram allt mera till fots och därmed allt oftare vill kunna lyssna på musik utanför hemmet.

Igår gjorde jag ett besök på polisens hittegodsavdelning tillsammans med min bror. Utdelningen för min del var noll och intet, men brodern fick hämta ut den kamerablixt som han lämnade in i somras. Den blixt som han hittade någon kilometer längre fram längs samma strand. För att ytterligare spä på ödets ironi har kamerablixten ett värde i euro som ligger snäppet över min förlorade iPods monetära värde. Därmed passade jag på att ge brodern ett skämtsamt julklappsförslag, när han nu så helt utan kostnad kommit över en blixt till sin kamera.

Fast allra helst vill jag ringa till hittegodsavdelningen om några dagar och få beskedet att jag kan kvittera ut både min förlorade iPod och en förstärkt tro på det goda i människan.

Läs även andra bloggares åsikter om iPod, borttappat, hittegods

Idag, efter missad håltimme (den användes till hedersamt planerande), passade jag på att använda min rast till en kort men fin promenad i solnedgångsljus och frostkall luft. December kunde gärna få fortsätta lika soligt och kallt som månaden började. På väg ut mot ljuset startade jag iPoden och lät den blanda favoritlåtarna. Det råkade bli It’s Contagious med The Crash som mötte mina öron, och jag log brett och spontant när jag hörde de inledande syntackorden. Ibland önskar jag att jag kunde dansa, och att jag hade tillräckligt lite självmedvetenhet för att göra det bland folk.

Sedan: slapp tröttkväll i grannlägenheten hos brorsan, med chokladsås och youtube-surfande. Hur mycket gammal C64-musik har hjärnan plats för i musikminnet? I och för sig mindes jag inte musiken till cybernoid, men återseendets glädje var stor, mycket stor. Och faktiskt, årtusendet efter att jag spelade cybernoid senast minns jag fortfarande hur fascinerad jag var av både ljud och grafik.
Det här borde inte ha varit möjligt på en C64, men det var det.
(Nu skulle jag kunna skriva något om dagens kultur av att allt kan göras så enkelt på en dator och att man därmed inte behöver anstränga sig för att göra det bra, kontra dåtidens begränsningar… men klockan är för mycket.)

Läs även andra bloggares åsikter om musik, The Crash, c64, cybernoid, nostalgi

Så går ännu en helg och gör än en gång en landning i ackumulerat kaos av disk, oräknad matteläxa, musikteoretiska uppgifter och halvfärdiga texter.
Bland allt som är halvt och inte alls i mål finns ändå pappersstjärnan som jag köpte i början av året när förra julens pynt såldes bort. Lite tveksamt bytte jag ut de tidigare årens trotjänare, men nu när jag har balanserat högt, högt uppe på en stege och fått den på plats sprider den det mest underbara ljus, och jag vet redan nu att jag kommer att ha svårt att skiljas från den när julen är över och förbi.

Läs även andra bloggares åsikter om söndag, halvfärdigheter, advent, julpynt

… i tyngden av novembermörkret:

• Åt enkel middag med fina vänner.
• Använde papper, pennor och penslar för att uttrycka mig i bild. Det blir sällan, sällan numera – men jag älskar det där nästan meditativa i skapandet, när jag för stunden kan fokusera på det jag gör och inte så mycket på att det inte blir som jag vill. För det blir det inte när jag ska skapa bilder på det här sättet, i synnerhet inte med tanke på att jag nästan aldrig håller i penna och pensel på det sättet numera.
• Lyssnade färdigt på The Tales of Beedle the Bard igår kväll. Sagorna var kanske inte så speciella, men det fina med boken är hur Rowling ytterligare fördjupar den värld hon skapat genom att ge den en kulturhistorisk sagoskatt med närmast vetenskapliga kommentarer av självaste Albus Dumbledore. Läsvärd för alla som fascineras av Rowlings trollkarlsvärld – men se till att ha Fantastic Beasts and Where to Find them till hands för ytterligare fördjupning.

Läs även andra bloggares åsikter om skapande, kreativitet, mörker, The Tales of Beedle the Bard, J.K. Rowling, Harry Potter

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet