Ibland räcker det inte med en god tanke

Jag är helt hög på wordpress just nu, på hur snyggt det är och på alla dessa möjligheter och funktioner som man kan leka med. Det enda jag sörjer är att jag inte gjorde den här flytten långt tidigare. Nu ligger ju alla mina tidigare bloggposter kvar på gamla bloggen och kommer inte i närheten av allt godis på wordpress.

Även om jag startade om här på wordpress och lämnade klumpiga bloggen.fi bakom mig så känner jag att jag ändå inte är helt färdig med det där stället. Tanken på att samla finlandssvenska bloggar under samma tak var så fin, även om den stundvis ledde till stridigheter på sandlådenivå. Det som gör mig så irriterad är att ansvariga för ekonomiska och personalmässiga resurser inte insåg att man inte kan starta en bloggportal med endast de mest grundläggande funktionerna, och sedan lämna den åt sitt öde. Tyvärr hörni, det funkar inte. Det leder bara till att de som har lite andra ambitioner med sitt bloggande än att berätta för släkt och vänner att de finns på nätet förr eller senare aktivt måste börja överväga att byta bloggportal. Och grejen är, bästa bloggen.fi, att om man byter till en smidig och kul portal med resurser i klass med wordpress, då lär man inte vilja återvända till bloggen.fi även om den rycker upp sig en aning. Bloggen.fi är chanslös mot wordpress om man ser till de rent tekniska funktionerna. Bloggen.fi har förvisso andra fördelar som kunde hålla kvar folk – förutsatt att själva bloggandet och bloggläsandet ändå går att sköta rätt smidigt. Det gör det inte idag, och medan den här sanningen långsamt når fram till den som den borde beröra lär väl skribenterna på bloggen.fi söka sig till grönare betesmarker. Jag förutspår massflykt… eller också inte. Vi är ju mestadels österbottningar, vi är kanske vana vid lite annan standard än ute i stora världen?

Annons

Trampar i keyesträsket igen

När det gäller pappersböcker svämmar mitt hem över av olästa exemplar, och mitt liv känns stundvis som en enda lång kamp för att inte bara inse att man inte hinner läsa allt man vill, utan också acceptera detta faktum. Därmed inte sagt att allt jag läser alltid är noga övervägt och mycket kvalitativt, men ni kanske förstår grejen i alla fall. Fast när det kommer till ljudböcker är situationen alldeles annorlunda. Den påminner mer om mitt läsande i barndomen, när jag ständigt levde omgiven av för få olästa böcker och läste i princip vad som helst, bara det var en bok. Kanske inte riktigt – Agatha Christie gick jag bet på när jag vara elva. Men Tvillingdetektiverna läste jag, även om jag inte ens tyckte att de var värst bra. De var ju böcker, liksom.

Ljudböcker är typ samma sak. Detta eftersom deras andel av bokmarknaden fortfarande är försvinnande liten och eftersom min ekonomi inte riktigt medger till att jag lägger ut sådär mycket pengar på en bok jag förmodligen bara kommer att läsa en gång. Jag tyr mig till bibliotekens utbud, och läser alltså nästan vad som helst bara det kan tas in genom öronen.

Det här leder till att jag mot bättre vetande lånar hem sånt som Marian Keyes Änglar. Jag hinner inte ens lyssna genom första cd:n innan en av mina vänner får höra en lång utläggning från min sida, där jag jämför Keyes med snabbmat och frågar mig varför jag tror att det här ska vara en bra idé. Man tror att det här är vad man vill ha, men man borde veta bättre. Jag har konsumerat en del Keyes, hon kan eventuellt funka om man är på rätt humör, men just den här boken har jag aldrig känt något behov av att läsa. Tills jag hittade den i cd-form.

Så jag lyssnar och suckar ljudligt till en början. Frågar mig varför huvudpersonen Maggie i likhet med alla kvinnor i Marian Keyes böcker är småkorkad och lite fånig bara för att hon ska vara kvinnlig. Är det meningen att jag ska känna igen mig i det här? När Maggie lämnar Irland för soliga L.A. blir det ännu värre. Varning för en jättedos utseendefixerad hollywoodvärld. Keyes har nog nån sorts poäng här, jag uppfattar lite vagt varefter handlingen framskrider att hon försöker få både Maggie och läsaren att förstå hur sjuk hollywoodvärlden är. Tack, jag hade kunnat räkna ut det på betydligt färre cd-skivor.

Bland det som framkallar suckar finns Maggies inställning till den lesbiska kvinna som figurerar i väninnans bekantskapskrets. Det görs en sådan affär av kvinnans läggning, Maggie blir så obekväm i hennes sällskap, fast hon inte vill, fast hon försöker vara så politiskt korrekt som möjligt. För Maggie har minsann inte träffat någon lesbisk person tidigare. Är det meningen att vi verkligen ska gå på att kvinnor i trettioårsåldern i dagens Dublin beter sig så här? Nog för att Irland är katolskt, men det här är väl ändå att ta i?

Men okej. Boken tar sig faktiskt under senare halvan. Keyes lägger in en bakgrundshistoria som till en början portioneras ut i små intresseväckande bitar. Den delen gillar jag, men sedan saboterar författaren det hela genom ett sockersöt hollywoodslut. Slutet i sig var rart så det räcker, vi behöver liksom inte vältra oss i gullighet.

Nytt hem för bloggen

Så har jag då skapat en blogg på wordpress. Jag antar att det här innebär att min blogg byter hem. I mitt fall innebär det också att mina tidigare blogginlägg inte kommer att kunna följa med, utan att de tills vidare blir kvar i min gamla blogg. I vanlig stil fattades beslutet att skapa blogg på wordpress mycket hastigt, men föregicks av långvarigt grubblande. Jag tror att jag kommer att sakna den finlandssvenska ankdammen på bloggen.fi, men jag tror att jag ännu mer kommer att glädjas åt de funktioner som wordpress erbjuder.

Det är mycket med bloggbytandet. Nya funktioner att lära sig och utforska. Jag skulle minsann läsa så flitigt idag, ändå har jag ägnat bra mycket tid åt att leka med nya bloggens utseende.