Ankdammen utanför svenskfinland

I dessa tider när det talas om att ”alla” bloggar tycker man att även den svenskspråkiga delen av bloggosfären borde börja anta rejäla mått. Fast man undrar ju. Jag tar återkommande pauser i städandet (smitning kallas det av vissa) när jag förströr mig med surfande. Via en länk från en matblogg som jag inte längre minns hur jag hamnade på hittade jag Johanna, i detta fall ett inlägg från sommaren 2005. Det kusliga är bara att Johanna redan finns bland de bloggar jag regelbundet läser, eftersom jag har hittat henne via bokhora. Det ännu mer kusliga är att jag är till 99 procent säker på att jag även har läst hos en tidigare version av samma Johanna tidigare, men tappat bort länken i samband med datorbytet. Jag får än en gång bevisat för mig att det inte bara är svenskfinland som är litet och tätt sammanlänkat.

Nu: Tillbaka till städningen. Garbage gör mig sällskap som pepp-musik.

Annons

Standardisering nu!

Okej, jag vet att det här är ett i-landsproblem, men ändå.

Idag har jag äntligen köpt dammsugarpåsar, efter två veckor av försök och misslyckanden, och av ett allt dammigare golv. Varför det är så svårt? För att det finns nästan hundra miljoner olika dammsugarmodeller, och varje modell ska ha sin egna unika påse. Man måste alltså ha koll på exakt vilken modell det är på ens dammsugare. Man ska inte låta sig luras av att det exempelvis står Electronic 1600 ovanpå dammsugaren. Sånt är bara ett mått på motorns effekt.
När man sedan har klurat ut vad som kan tänkas vara dammsugarens modell (hittades i mitt fall på undersidan av dammsugaren) gäller det att hitta ett inköpsställe. Dammsugarpåsar är inget man panikshoppar i närbutiken. För andra åbobor kan jag rekommendera en torgförsäljare i hörnet mittemot Wiklund, han är engagerad och har brett urval. Han kan också berätta för frustrerade kunder i stil med mig hur man kan gå till väga för att ta reda på modellen.

Det som retar mig vad gäller påshandlandet är att svårigheterna känns så onödiga. Var och en som har en basic kaffebryggare vet förmodligen också vilken storlek det ska vara på kaffefiltren. Det finns några olika standardiserade storlekar, och dessa anpassar bryggartillverkarna sig efter. Jag ser ingen anledning till varför man inte skulle kunna tillämpa samma princip på dammsugare. Är det något hos just dammsugartillverkarna som gör att de är extra förtjusta i att köra sitt eget race? På samma sätt som kaffefiltren är standardiserade är även exempelvis glödlampor, batterier, minneskort och filmrullar standardiserade. För vem har hört talas om att man måste köpa ficklampsbatterier enligt lampans märke och modell?

The Queen

Igår hade jag möjlighet att gå på bio för ynka 4,50 euro, och dylika möjligheter måste naturligtvis utnyttjas. I synnerhet när det för tillfället går flera filmer som jag mycket väl kan tänka mig att se. Mina första förslag röstades ner till förmån för The Queen, vilket med facit i hand känns som en väldigt bra utgång. Filmen var nämligen oerhört intressant.

Jag är ingen rojalist, och brukar inte orka bry mig om vad som händer i det ena eller det andra europeiska kungahuset. Ändå blev jag totalt absorberad av den här ganska stillsamma filmen. Det är så fascinerande att följa dessa skilda världar som möts, och filmen är på många sätt fylld av motsatsförhållanden. Det är något rörande och mycket intressant över Helen Mirrens drottning. Hur stelbent hon än är kan man inte låta bli att engagera sig i henne och faktiskt få en viss förståelse. Dessutom tilltalas jag av dessa kungligheter som befinner sig långt från ordensprydda sidenklänningar och istället drar på sig gummistövlar och oljerock och samlar ihop hundskocken. Samtidigt som de ställer sig långt borta från ”vanliga människor” och kräver att behandlas precis som de kungligheter de är.

Jag måste dessutom erkänna att jag var ytterst fascinerad av att se hur hela maskineriet dras igång efter Dianas död. Anställda vid kungahusets sommarbostad som kommer skyndande upp ur sängarna, Tony Blairs talskrivare som en timme efter dödsfallet redan har filat på formuleringar till talet, folk som avbryter arbetsuppgifterna och samlas framför tv-nyheterna.

Jag minns själv hur jag fick höra nyheten om Dianas död, jag kan placera in den här händelsen i historien på samma sätt som jag kan placera in nine-eleven och mordet på Anna Lindh. När Anna Lindhs dödsbud kom satt jag och lyssnade på SRs P3 och tyckte att det var vansinnigt intressant att för första gången i radio höra hur P3:s fasad för ett ögonblick spricker. Jag minns ljudet av en dörr som öppnas, hur någon kommer in i studion, mumlande röster och programledaren som försöker samla ihop sig och meddela att man just fått veta att Anna Lindh har avlidit. Det kan röra sig om max 2-3 minuter innan P3 har styrt upp det hela, innan de har kopplat greppet igen – och de här 2-3 minuterna är något av det mest intressanta jag har hört i radion just därför att mekanismen bakom det hela för en liten stund var synlig. Samma sorts mekanismer syns i The Queen, när vare sig politiker eller kungligheter vet exakt hur de ska bete sig, vad de ska säga, åt vem och hur. Detta att marken gungar under fötterna lär väl alla uppleva vid närståendes plötsliga dödsfall, men det som gör det extra intressant i de här fallen är att det inte begränsas till de anhöriga och deras privatliv. Det handlar om en offentlig person, och detta gör att marken gungar på institutionell nivå.

Bortsett från att filmen ger mig godis för hjärnan i form av beskådande av intressanta mekanismer i sammanhang som ligger ett ljusår från min egen vardag är den dessutom skönt brittisk. Jag älskar den här torra brittiska humorn, kommentarerna som fälls i filmen och får hela biosalnongen att fnissa.

skolvärlden är lika mysig som vanligt

Fjortonde februari förflyter tämligen smärtfritt. Går på bio i kompisgäng, och slipper störas av hånglande par. Skönt. I övrigt lever jag i förnekelse, så långt det går.

Ljust i fönstret när jag kommer gående från bussen, kämppis J har återkommit efter ett ytterst långt veckoslut. Hinner se henne i omkring tjugo minuter innan hon somnar, nästa gång lär bli på måndag. Det är trots allt ganska skönt att vara ensam hemma också, att kunna sprida ut sina prylar, strunta i disken och hålla sin egen ordning.

Kan inte motstå datorns frestelse trots den sena timmen. Kan inte motstå wordpress heller för den delen. Bloggsurfandet ger upphov till aftonbladet-läsning, vilken i sin tur får mig att sucka i olika tonarter. Åsa gör mig uppmärksam på en svensk rektor som ger intryck av att vara mindre lämplig för sin tjänst. Det är alltid så upplyftande att läsa om ansvariga inom skolvärlden som tycker att orsaken till sextrakasserier ska sökas hos offret. Om flickorna anpassar sig kan de känna sig trygga. Enligt ifrågavarande rektor klär och beter sig tjejerna utmanande och söker bekräftelse. Arbetet som rektor blir väl bra mycket enklare om man har den här inställningen. Alla är själv ansvariga för det de utsätts för. Det är ju synd att vissa elever beter sig töntigt, eftersom det leder till att de blir mobbade. Inget vi från skolans håll kan göra något åt.