h1

The Queen

februari 15, 2007

Igår hade jag möjlighet att gå på bio för ynka 4,50 euro, och dylika möjligheter måste naturligtvis utnyttjas. I synnerhet när det för tillfället går flera filmer som jag mycket väl kan tänka mig att se. Mina första förslag röstades ner till förmån för The Queen, vilket med facit i hand känns som en väldigt bra utgång. Filmen var nämligen oerhört intressant.

Jag är ingen rojalist, och brukar inte orka bry mig om vad som händer i det ena eller det andra europeiska kungahuset. Ändå blev jag totalt absorberad av den här ganska stillsamma filmen. Det är så fascinerande att följa dessa skilda världar som möts, och filmen är på många sätt fylld av motsatsförhållanden. Det är något rörande och mycket intressant över Helen Mirrens drottning. Hur stelbent hon än är kan man inte låta bli att engagera sig i henne och faktiskt få en viss förståelse. Dessutom tilltalas jag av dessa kungligheter som befinner sig långt från ordensprydda sidenklänningar och istället drar på sig gummistövlar och oljerock och samlar ihop hundskocken. Samtidigt som de ställer sig långt borta från ”vanliga människor” och kräver att behandlas precis som de kungligheter de är.

Jag måste dessutom erkänna att jag var ytterst fascinerad av att se hur hela maskineriet dras igång efter Dianas död. Anställda vid kungahusets sommarbostad som kommer skyndande upp ur sängarna, Tony Blairs talskrivare som en timme efter dödsfallet redan har filat på formuleringar till talet, folk som avbryter arbetsuppgifterna och samlas framför tv-nyheterna.

Jag minns själv hur jag fick höra nyheten om Dianas död, jag kan placera in den här händelsen i historien på samma sätt som jag kan placera in nine-eleven och mordet på Anna Lindh. När Anna Lindhs dödsbud kom satt jag och lyssnade på SRs P3 och tyckte att det var vansinnigt intressant att för första gången i radio höra hur P3:s fasad för ett ögonblick spricker. Jag minns ljudet av en dörr som öppnas, hur någon kommer in i studion, mumlande röster och programledaren som försöker samla ihop sig och meddela att man just fått veta att Anna Lindh har avlidit. Det kan röra sig om max 2-3 minuter innan P3 har styrt upp det hela, innan de har kopplat greppet igen – och de här 2-3 minuterna är något av det mest intressanta jag har hört i radion just därför att mekanismen bakom det hela för en liten stund var synlig. Samma sorts mekanismer syns i The Queen, när vare sig politiker eller kungligheter vet exakt hur de ska bete sig, vad de ska säga, åt vem och hur. Detta att marken gungar under fötterna lär väl alla uppleva vid närståendes plötsliga dödsfall, men det som gör det extra intressant i de här fallen är att det inte begränsas till de anhöriga och deras privatliv. Det handlar om en offentlig person, och detta gör att marken gungar på institutionell nivå.

Bortsett från att filmen ger mig godis för hjärnan i form av beskådande av intressanta mekanismer i sammanhang som ligger ett ljusår från min egen vardag är den dessutom skönt brittisk. Jag älskar den här torra brittiska humorn, kommentarerna som fälls i filmen och får hela biosalnongen att fnissa.

Annonser

2 kommentarer

  1. Åh, du har flyttat! Hoppas du trivs på wp, det verkar vara ett bra ställe. Headern är ju bara så smaskig att jag smäller av. 🙂

    Vad roligt att höra att du gillade The Queen, jag tycker att den verkar vara jättebra och hade väl tänkt se den förr eller senare.


  2. Elise: *slickar i mig header-berömmet och ser ut som en nöjd katt*



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: