Gårdagskvällen ägnades åt filmtittande. Tog en promenad till närmaste biblioteksfilial tidigare i veckan och gick löst på hyllan med återlämnade filmer, och igår passade jag på att beta av den första – Skruva den som Beckham. Jag har länge haft en lätt oförklarlig känsla av att jag vill se den här filmen. Det oförklarliga har varit att jag vill se filmen trots att den handlar om fotboll. Folk som känner mig torde veta att jag och fotboll inte går ett smack bättre ihop än jag och valfri annan idrott (ridsport undantaget).
Men det här funkar faktiskt riktigt bra, mina fotbollsaversioner till trots. Visst handlar filmen om fotboll, men fotbollen är mer av kuliss än huvudpoäng. Jess är tokig i fotboll och drömmer om att bli lika bra som Beckham. Hennes indiska familj har dock mycket liten förståelse för yngsta dotterns fotbollsintresse, och menar att nu när hon inte längre är en liten flicka finns det andra saker hon borde koncentrera sig på. Underförstått: Jess borde vara lite mera kvinnlig, i den traditionella bemärkelsen.
Det här är inte direkt den första berättelse på temat kulturkrockar som jag konsumerar, men ändå känns den relativt fräsch. Jag gillar det faktum att regissören och manusmedförfattaren Gurinder Chadha inte enbart fokuserar på spänningarna inom den indiska familjen, där föräldrarna vill bevara traditionerna, och döttrarna strävar efter ökad frihet att göra egna val. Redan i ett tidigt skede av filmen får vi möta Jess blivande lagkamrat och vän Jules, som kommer från en familj som jag antar ska föreställa typisk brittisk medelklass. Det visar sig snabbt att även Jules mamma tycker att fotboll inte är en lämplig sysselsättning för unga kvinnor. Det är inte bara flickor från ur vår synvinkel sett fjärran kulturer som stängs in i snäva uppfattningar om vad kvinnorollen går ut på, och att detta får synas så tydligt i filmen gör mycket för både helheten och budskapet.
Budskapet i övrigt är väldigt mycket girlpower, fast på ett mer sakligt än alltför klämkäckt sätt. Det är klart att tjejer också kan bli duktiga på fotboll, det är klart att även de ska kunna bli proffs. Det är klart att det ska vara viktigt att vara tränare även om man tränar ett flicklag. Jag jublar åt det här, även om mitt hjärta slår för helt andra saker än fotboll.
Visst spretar berättelsen lite, vissa sidospår känns onödigt splittrande, men som helhet är det här ändå en skön feelgood-film utan moralisk baksmälla. Och inledningsscenerna som blandar brittiskt och indiskt i en fartfylld mix är verkligen en höjdare.
Ikas ord 2.0 