Archive for 26 februari, 2007

h1

Sanning och lögn

februari 26, 2007

Mmm, söndagstidningar. Synd bara att jag sällan hinner läsa Husis söndagsdel innan söndagen är över. Jag tar skadan igen under de kommande dagarna istället, och under dagens mycket sena lunch ägnar jag mig bland annat åt en liten artikel om den danske författaren Morten Ramsland och hans roman Hundhuvud. Ramsland berättar att en del av romanen bygger på historier från hans egen släkt, men att dessa historier redan under släktens eget återberättande har antagit nya former och inte längre stämmer överens med ursprungshändelserna. Ramsland säger:

Men jag tror att en historia kan bli bättre ju fler gånger den berättas. Att den ändras behöver inte betyda att den blir osann. Grundstämningen och historiens kraft har man inget inflytande över, och stämningen är säkert sann när det gäller hur min farmor betraktade sin far. På det sättet tror jag lögn och fiktion kan vara den bästa vägen till sanningen.

Fetstilen i den sista meningen är mitt tillägg – jag tycker att Ramsland verkligen sätter fingret på något viktigt här. Vi lever i ett reality-tidevarv där allt från tv-såpor till litteratur gärna ska vara baserade på ”verkliga händelser”. Ofta används just termen sann historia i marknadsföringssyfte, och man låter påskina att detta gör boken bättre, mer angelägen. Just detta har hänt på riktigt, alltså måste historien vara verkligt angelägen.

Jag upplever att man allt oftare hör människor säga att de föredrar att läsa sanna historier, böcker om saker som har hänt på riktigt. Jag reagerar ofta mer eller mindre negativt på detta, eftersom jag tycker att det är djupt tragiskt om fiktionen plötsligt ska degraderas till en sämre position bara för att den är just fiktion. Det är djupt tragiskt om uppfattningen att den fiktiva berättelsen inte på samma sätt kan ha något angeläget att säga sina läsare eller åskådare, att det enda som verkligen räknas är den sanna historien, att det bara är i det direkt ur livet återberättade som sanningen finns.

Fiktionen är inte frikopplad från det mänskliga livet, den tillkommer inte i ett vakuum, avskärmad från de mänskliga realiteterna. Den är inte sagor för dumma barn som inte förstår bättre, inte heller är den enbart verklighetsflykt. Fiktionen, berättelserna, är kanske just det som gör oss till människor, som jag föreslår i en kommentar till Dankkus intressanta funderingar kring historier. Den fiktiva berättelsen har dessutom den fördelen att den kan ta sig andra friheter för att kunna framföra sitt viktiga budskap. Jag tycker att fantasylitteratutur när den är som bäst är ett utmärkt exempel på detta. Vi läser en berättelse om utbrytare ur en kaninflock som flyr undan ett yttre hot och företar en strapatsrik färd mot det nya hemmet, och inser plötsligt och intensivt att dessa kaniner med sina samhällen och sin envåldshärskare, dessa fiktiva skapleser, är egentligen människor. Deras samhällen och konflikter är avbilder av den mänskliga historiens samhällen och konflikter. Den främmande verkligheten, så långt från vår egen, får plötsligt en tydlig och uppenbar koppling till det egna. Det är effektivt på gränsen till att ta andan ur läsaren, och betraktad på det avstånd som fiktionen erbjuder ser man plötsligt nya samband i verkligheten.

Dessutom kan man med fog ifrågasätta den absoluta sanningshalten i de ”sanna historier” som sköljer över oss från alla kanter, precis som man också kan fråga sig vems sanning dessa historier är. Men det är ett annat blogginlägg.

Andra bloggar om: litteratur, fiktionsanna historier, berättelser

Intressant.se

Annonser