Den tatuerade fjärilen

Senaste tågresa ägnades åt utläsning av Philip Pullmans senast översatta bok Den tatuerade fjärilen. Pullman är en gamma bekant författare sedan flera år, eftersom jag har läst hans fantasytrilogi Den mörka materien. Den tatuerade fjärilen är dock en helt annan typ av berättelse. Boken skrev redan 1992, och det känns som om det svenska förlaget har översatt den för att få lite mer utgivningsbart material med tanke på det litteraturpris till Astrid Lindgrens minne som författaren tilldelades 2005. Inte mig emot, för boken är både välskriven och läsvärd.

Även om Den tatuerade fjärilen inte är det minsta fantastyaktig finns det faktiskt ett och annat som är sig likt, kanske något av ett varumärke för författaren? (Återkommer på den här punkten när jag har läst fler böcker, exempelvis Rubinen i dimman som väntar i olästa hyllan.)
Till likheterna hör oxfordmiljön, de mörka dragen i berättelserna samt det faktum att det är svårt att klassificera böckerna som barn- alternativt ungdomslitteratur. Den mörka materien-trilogin känns både för mörk och för invecklad för att vara riktad till barn, och Den tatuerade fjärilen känns helt enkelt för mörk. Nu är den utgiven som ungdomsbok, och det kan fungera bra tror jag, om man klarar av att berättelsen ständigt rör sig i en allt dystrare riktning. Icke-lyckliga slut är ju något av ett tabu i barnboksvärlden.

Handlingen då? Unge Chris sommarjobbar åt ett företag som hyr ut diverse teknsika festtillbehör. Under ett arbetspass på en fin studentbal träffar han Jenny och blir genast intresserad av henne. Jennys liv är dock inte helt okomplicerat, vilket sätter en del käppar i hjulet för den spirande kärlekshistorien. Faktum är att det inte bara är omständigheterna i Jennys liv som blir problematiska. Chris arbetsgivare har ett inte alldeles fläckfritt förflutet, och när detta förflutna hinner ikapp honom drar det plötsligt in den intet ont anande (eller snarare bakom ljuset förda) Chris, och i förlängningen också Jenny.

Den tatuerade fjärilen är som en modern variant av en klassisk tragedi. Som läsare sitter man med stora delar av facit på hand, och likväl är det nervpirrande, likväl sitter man och hoppas att det inte ska gå så illa, att miraklet ska inträffa. Ödet stakas ut redan i bokens inledande mening, och hela berättelsen är sedan en mycket målinriktad resa mot detta ödes fullbordan, genom diverse olyckliga sammanträffanden. Tragedi är en benämning, en annan skulle kunna vara novell – detta inte enbart med tanke på att boken är tunn och tryckt med rätt stor stil, utan lika mycket med tanke på hur målinriktat handlingen berättas. Här finns inga onödiga utvikningar. Alla vägar leder till slutet. Läskigt, obehagligt, men mycket snyggt gjort, och därmed också njutbart.

Annons

litterära listor än en gång

Jag började på ett svar på Mathias kommentar till mitt inlägg om de 33 böckerna som påstås förändra ens liv, men sedan insåg jag att omfånget kräver ett helt eget inlägg.

Det är klart att det är lite märkligt på sitt sätt att någon skapar en lista över böcker och ger den en dylik rubrik. Som om inte alla böcker man läser egentligen förändrar ens liv, åtminstone en liten aning? Det här för osökt tankarna till den andra boklista jag bloggade om. När man prickar av en bok från listan får man också svara på frågan om boken var värd att läsa. Jag har oerhört svårt för den där frågan. Jag tyckte inte att det var en direkt njutning att läsa Hundra år av ensamhet, men jag kan ändå inte direkt säga att den inte var värd att läsa, eller att jag skulle ångra den tid jag satte ner på den. I allmänhet ger böcker mig alltid något, oavsett om jag tycker om dem eller inte. Och när det gäller klassiker eller annars bara omtalade böcker så får man om inte annat pricka av den från diverse listor av den här typen. Om inte annat så får man åtminstone pricka av den på sin egen mentala lista. I framtiden kan man dessutom jämföra andra böcker med denna bok, samt delta i diskussioner om boken. Sidan listofbests.com som uppehåller den senast omtalade listan erbjuder nämligen ett oräkneligt antal andra listor där man kan pricka av böcker man läst, människor man mött, musik man lyssnat på och t.o.m. upplevelser man haft. Där finns en lista över saker man borde göra innan man dör. Även denna lista erbjuder möjligheten att välja om man tyckte att en viss upplevelse eller aktivitet helt enkelt var värd den insats man gjorde. Ja, jag har gjort min egen glass en gång. Nej, det blev inte så lyckat. Betyder det att det här inte var värt att göra? Knappast. Om man ska bli filosofisk och tänka stora tankar kan man fråga sig om det egentligen finns något i det egna livet som inte var värt att göra eller uppleva. Förmodligen kan det finnas sådana saker, men jag misstänker att de är tämligen lätträknade.

Så om det egentligen är ganska vansinnigt att skapa den här sortens listor, varför bloggar jag då om dem, varför kryssar jag av mina lästa böcker från dem? För att det är så grymt fascinerande. För att det ger en känsla av tillfredsställelse. Dessutom är listorna i sig intressanta, som ett utslag av kanonbildningen. Ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag på vem som är upphovet till Vecko-Revyns 33 livsförändrande böcker, och vad han eller hon baserade listan på. Egna läsupplevelser? Kurslitterturlistor till modern anglosaxisk litteraturhistoria?