Archive for februari, 2007

h1

nedräkning

februari 20, 2007

Lånar med mig en av alla cirkulerande blogglistor. (Gamla läsare lär känna igen inslaget, nya läsare lär få vänja sig).

Sju saker du har på dig:

  • jeans
  • långt svart linne
  • mörkt blågrå trikåtopp med långa ärmar
  • smalrandig och färgglad stickad tröja
  • strumpor
  • underkläder
  • klocka

Sex saker du gjort idag:

  • åkt buss
  • diskuterat graduprojektet
  • lånat skivor
  • bokat auditorium till nästa veckas mentorträff
  • ätit upp det sista av söndagens makaronilåda
  • druckit te

Fem favoritsaker (ingen speciell ordning):

  • kameran
  • datorn
  • cykeln
  • mp3-spelaren
  • lånekortet

Fyra personer du kan berätta allt för:

Jag vet inte om jag ärligt kan säga att det finns fyra personer som jag kan berätta allt för.
Tre val:

  • svart eller vitt: svart
  • sommar eller vinter: sommar
  • choklad eller chips: choklad (såvida jag inte är allt för hungrig…)

Två saker att göra innan du dör:

  • Skriva en bok
  • Hitta någon att dela livet med (helst ett bra tag före jag dör…)

En sak du ångrar:

  • Diverse oövertänkta saker jag hävt ur mig.
h1

Barnboksklassiker i nytryck

februari 19, 2007

Ägnar onödigt mycket tid åt att finslipa recensioner idag. Man tycker att det här borde gå en aning mera på rutin efter flera års recensionsskrivande?

Lägger dessutom märke till att mina recensioner har en tendens att bli allt kortare. Jag vill gärna tro att detta beror på att jag med åren har utvecklat en känsla för vad som är viktigt att säga och hur man säger det kort, koncist och kärnfullt, men jag är inte helt övertygad. Å andra sidan: En viktig lärdom under mina skrivande år, en lärdom som har en tendens att försvinna ur synfältet emellanåt, är just detta att längden inte får vara det primära. Hellre kort än med onödig utfyllnad.

Därför får Marita Lindquists nytryckta Malena och glädjen inte fler än 291 ord. Den är inte sämre för det, snarare tvärtom. Jag läste boken under helgen och blev alldeles tagen av hur författaren beskriver Malenas sorg och glädje under dagarna efter moderns död. En barnbok som just för att kunna fungera som barnbok är enkel och avskalad – men oerhört kärnfullt berättad och nästan poetisk på sina ställen. Något av en klassiker inom finlandssvensk barnlitteratur, utkom första gången 1969, och finns alltså i nytryck. Passa på att läsa boken innan tv-versionen har premiär till årsskiftet. Barnbok, javisst, men det här är allmänmänskligt stoff utan övre åldersgräns.

h1

Hallelujah

februari 19, 2007

Det är mååndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… Eller äh. Jag är bara lite för medveten om att jag minsann har saker att uträtta och att jag saknar lite av den inspiration som krävs för att komma igång. Likaså är jag medveten om att morgonen enligt de flesta människor var förbi redan när jag vaknade.

Winamp slumpar fram Peter Jöbacks svenska version av Hallelujah åt mig, bland de 5500 låtarna i mediabiblioteket. Jag höjer ett litet ögonbryn, för låten är i högsta grad aktuell just nu men det borde ju inte winamp kunna veta. Jag lyssnar ändå, begrundar och kommer till att jag inte är helt bekväm med att den svenska versionen heter Decembernatt och har ett återkommande jul- och vintertema. Dessutom känns Jöbacks sånginsats lite för osorgsen.

Jag tuggar och analyserar Hallelujah vid varje givet tillfälle numera. Det finns så många versioner, och de skiljer sig en aning från varandra allihop. Jag fascineras av låtar som finns i många coverversioner. Det är minsann ingen nyhet. Men just den här låten blev plötsligt extra intressant i och med att den togs med i körens repertoar. Jag gjorde dessutom ett hopp rakt ut i det okända under fredagens övning när jag anmälde mig frivillig att sjunga solo i en av verserna. Det är läskigt på allvar, jag brukar bli nervös av att ensam sjunga så att andra kan höra, av att bara ha min egen röst att lita till och inga andra röster att gömma mig bakom. Jag blev nervös bara av att sjunga min vers inför resten av de körmedlemmar som var på plats. Jag har hunnit fråga mig varför jag ger mig in i det här. Samtidigt vet jag mycket väl varför. Hoppa nu eller fega ur för resten av livet. Det blir inte lättare att våga nästa gång tillfället kommer.

h1

Långsam söndagsstart

februari 18, 2007

Ahh, söndag. Sover länge, ligger sedan kvar uppe i mitt tidsomedvetna bo och läser ut bok. Fröjd. Äter frukost, läser tidningar, fotar en av de utslagna tulpanerna. Dricker grönt citronte och lyssnar på kvinnliga jazzvokalister medan jag kollar uppdaterade bloggar och fotodagböcker.

To do, trots söndagen: Hitta på mat (kylskåpets bäst före-datum viskar makaronilåda, fast egentligen suktar jag efter lasagne som är mycket godare), skriva recension samt gärna uppdatera bilddagboken.

h1

Ika melodifestivalbloggar

februari 17, 2007

Ika goes mainstream (ifall hon inte redan har gjort det).

Alla andra bloggar ju sina åsikter om de svenska melodifestivallåtarna, så varför skulle jag vara sämre? Jag tror knappast att jag kommer att se deltävlingen ikväll. Dels har jag hört en del negativt om webbsändningen, dels tror jag att det eventuellt smäller högre med en självvald film eller annan underhållning. Men efter den senaste veckans irritation över att ajg inte vet hur de omtalade låtarna från förra veckan egentligen låter (eftersom svt plockade bort alla som gick vidare) inser jag att man måste ha lite framförhållning. Det är nu man ska lyssna, innan man vet hur det går.

Måns Zelmerlöw – Cara Mia
Jag tycker att vi har hört väldigt mycket av det här i ESC de senaste åren. Alldeles för mycket om ni frågar mig. Inget som engagerar mig, låten känns tråkig.

Miss Match – Drop Dead
Inte så illa som jag väntat mig, även om det här inte direkt tilltalar min musiksmak. Dock märker jag att jag efter en stund omedvetet börjar nicka i takt till musiken.

Magnus Carlsson – Live Forever
Ika förutspår: Kommer att bli årets plagiatskandal. Seriöst, dras det inte allt för uppenbara växlar på Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road här, i synnerhet i början? I övrigt: poppigt discoförsök som ganska långt går in genom ena örat och ut genom det andra.

Sheida – I mina drömmar
Låter som en korsning mellan musiken man brukar få höra på Indiska och skandinavisk folkmusik. Jag skulle ha lättare att svälja det orientaliska om det här var ett bidrag från Turkiet, nu känns det mest som om man försöker rida på en orientalisk trend.

The Attic feat. Therese – The Arrival
Det här låter som något som har inspirerats av Madonnas senaste skiva, jag kan faktiskt se Madonnas video framför mig. Fast låten i sig är inte överdrivet intressant, absolut inget jag har behov av att höra fler gånger.

Sebastian – When the Night Comes Falling
Introt känns verkligen som melodifestival i kvadrat. Även resten av låten känns lite mer klassiskt melodifestivalsaktig än de senare, och jag sjunger glatt med i de avslutande refrängerna. Catchy, med andra ord, och en låt som jag skulle orka höra mer än en gång.

Sonja Aldén – För att du finns
Svensk ballad, ganska vacker. Ändå känns det som om det stillsamma behöver balanseras av någon form av mer energiskt lyft för att den här låten ska kunna gå långt i sammanhanget.

Nanne – Jag måste kyssa dig
Även här hörs lite österländska influenser, dock rätt diskret. Ettriga Nanne blir dock ingen favorit hos mig, inte ens fast låten innehåller den klassiska höjningen.

Nä, det är nog ingen större förlust att missa den här deltävlingen, har jag på känn.

h1

Hjältespäckad disputation

februari 16, 2007

Idag har jag tagit paus från graduläsandet och istället gått på doktorsdisputation. Väldigt, väldigt akademiskt, men faktiskt riktigt intressant. Ämnet – kvinnor, kvinnligheter och messiasmyter i science fiction-film – lät så lockande att jag masade mig iväg. Att Owe Wikström var opponent gjorde inte heller saken sämre, och till min glädje gick det bra att hänga med även om man inte hade förberett sig och läst avhandlingen. Tror att det här var bra med tanke på mitt eget graduskrivande också, på mer än ett sätt.

Science fiction brukar egentligen inte vara min grej när det kommer till kulturkonsumtion, men dagens disputation var så intressant att jag kanske borde ompröva min inställning och försöka bli bättre på att se bortom rymdskeppen och istället närma mig de mer mänskliga sidorna. Blev faktiskt nästan inspirerad att se på Battlestar Galactica

h1

Ankdammen utanför svenskfinland

februari 15, 2007

I dessa tider när det talas om att ”alla” bloggar tycker man att även den svenskspråkiga delen av bloggosfären borde börja anta rejäla mått. Fast man undrar ju. Jag tar återkommande pauser i städandet (smitning kallas det av vissa) när jag förströr mig med surfande. Via en länk från en matblogg som jag inte längre minns hur jag hamnade på hittade jag Johanna, i detta fall ett inlägg från sommaren 2005. Det kusliga är bara att Johanna redan finns bland de bloggar jag regelbundet läser, eftersom jag har hittat henne via bokhora. Det ännu mer kusliga är att jag är till 99 procent säker på att jag även har läst hos en tidigare version av samma Johanna tidigare, men tappat bort länken i samband med datorbytet. Jag får än en gång bevisat för mig att det inte bara är svenskfinland som är litet och tätt sammanlänkat.

Nu: Tillbaka till städningen. Garbage gör mig sällskap som pepp-musik.

h1

Standardisering nu!

februari 15, 2007

Okej, jag vet att det här är ett i-landsproblem, men ändå.

Idag har jag äntligen köpt dammsugarpåsar, efter två veckor av försök och misslyckanden, och av ett allt dammigare golv. Varför det är så svårt? För att det finns nästan hundra miljoner olika dammsugarmodeller, och varje modell ska ha sin egna unika påse. Man måste alltså ha koll på exakt vilken modell det är på ens dammsugare. Man ska inte låta sig luras av att det exempelvis står Electronic 1600 ovanpå dammsugaren. Sånt är bara ett mått på motorns effekt.
När man sedan har klurat ut vad som kan tänkas vara dammsugarens modell (hittades i mitt fall på undersidan av dammsugaren) gäller det att hitta ett inköpsställe. Dammsugarpåsar är inget man panikshoppar i närbutiken. För andra åbobor kan jag rekommendera en torgförsäljare i hörnet mittemot Wiklund, han är engagerad och har brett urval. Han kan också berätta för frustrerade kunder i stil med mig hur man kan gå till väga för att ta reda på modellen.

Det som retar mig vad gäller påshandlandet är att svårigheterna känns så onödiga. Var och en som har en basic kaffebryggare vet förmodligen också vilken storlek det ska vara på kaffefiltren. Det finns några olika standardiserade storlekar, och dessa anpassar bryggartillverkarna sig efter. Jag ser ingen anledning till varför man inte skulle kunna tillämpa samma princip på dammsugare. Är det något hos just dammsugartillverkarna som gör att de är extra förtjusta i att köra sitt eget race? På samma sätt som kaffefiltren är standardiserade är även exempelvis glödlampor, batterier, minneskort och filmrullar standardiserade. För vem har hört talas om att man måste köpa ficklampsbatterier enligt lampans märke och modell?

h1

The Queen

februari 15, 2007

Igår hade jag möjlighet att gå på bio för ynka 4,50 euro, och dylika möjligheter måste naturligtvis utnyttjas. I synnerhet när det för tillfället går flera filmer som jag mycket väl kan tänka mig att se. Mina första förslag röstades ner till förmån för The Queen, vilket med facit i hand känns som en väldigt bra utgång. Filmen var nämligen oerhört intressant.

Jag är ingen rojalist, och brukar inte orka bry mig om vad som händer i det ena eller det andra europeiska kungahuset. Ändå blev jag totalt absorberad av den här ganska stillsamma filmen. Det är så fascinerande att följa dessa skilda världar som möts, och filmen är på många sätt fylld av motsatsförhållanden. Det är något rörande och mycket intressant över Helen Mirrens drottning. Hur stelbent hon än är kan man inte låta bli att engagera sig i henne och faktiskt få en viss förståelse. Dessutom tilltalas jag av dessa kungligheter som befinner sig långt från ordensprydda sidenklänningar och istället drar på sig gummistövlar och oljerock och samlar ihop hundskocken. Samtidigt som de ställer sig långt borta från ”vanliga människor” och kräver att behandlas precis som de kungligheter de är.

Jag måste dessutom erkänna att jag var ytterst fascinerad av att se hur hela maskineriet dras igång efter Dianas död. Anställda vid kungahusets sommarbostad som kommer skyndande upp ur sängarna, Tony Blairs talskrivare som en timme efter dödsfallet redan har filat på formuleringar till talet, folk som avbryter arbetsuppgifterna och samlas framför tv-nyheterna.

Jag minns själv hur jag fick höra nyheten om Dianas död, jag kan placera in den här händelsen i historien på samma sätt som jag kan placera in nine-eleven och mordet på Anna Lindh. När Anna Lindhs dödsbud kom satt jag och lyssnade på SRs P3 och tyckte att det var vansinnigt intressant att för första gången i radio höra hur P3:s fasad för ett ögonblick spricker. Jag minns ljudet av en dörr som öppnas, hur någon kommer in i studion, mumlande röster och programledaren som försöker samla ihop sig och meddela att man just fått veta att Anna Lindh har avlidit. Det kan röra sig om max 2-3 minuter innan P3 har styrt upp det hela, innan de har kopplat greppet igen – och de här 2-3 minuterna är något av det mest intressanta jag har hört i radion just därför att mekanismen bakom det hela för en liten stund var synlig. Samma sorts mekanismer syns i The Queen, när vare sig politiker eller kungligheter vet exakt hur de ska bete sig, vad de ska säga, åt vem och hur. Detta att marken gungar under fötterna lär väl alla uppleva vid närståendes plötsliga dödsfall, men det som gör det extra intressant i de här fallen är att det inte begränsas till de anhöriga och deras privatliv. Det handlar om en offentlig person, och detta gör att marken gungar på institutionell nivå.

Bortsett från att filmen ger mig godis för hjärnan i form av beskådande av intressanta mekanismer i sammanhang som ligger ett ljusår från min egen vardag är den dessutom skönt brittisk. Jag älskar den här torra brittiska humorn, kommentarerna som fälls i filmen och får hela biosalnongen att fnissa.

h1

skolvärlden är lika mysig som vanligt

februari 15, 2007

Fjortonde februari förflyter tämligen smärtfritt. Går på bio i kompisgäng, och slipper störas av hånglande par. Skönt. I övrigt lever jag i förnekelse, så långt det går.

Ljust i fönstret när jag kommer gående från bussen, kämppis J har återkommit efter ett ytterst långt veckoslut. Hinner se henne i omkring tjugo minuter innan hon somnar, nästa gång lär bli på måndag. Det är trots allt ganska skönt att vara ensam hemma också, att kunna sprida ut sina prylar, strunta i disken och hålla sin egen ordning.

Kan inte motstå datorns frestelse trots den sena timmen. Kan inte motstå wordpress heller för den delen. Bloggsurfandet ger upphov till aftonbladet-läsning, vilken i sin tur får mig att sucka i olika tonarter. Åsa gör mig uppmärksam på en svensk rektor som ger intryck av att vara mindre lämplig för sin tjänst. Det är alltid så upplyftande att läsa om ansvariga inom skolvärlden som tycker att orsaken till sextrakasserier ska sökas hos offret. Om flickorna anpassar sig kan de känna sig trygga. Enligt ifrågavarande rektor klär och beter sig tjejerna utmanande och söker bekräftelse. Arbetet som rektor blir väl bra mycket enklare om man har den här inställningen. Alla är själv ansvariga för det de utsätts för. Det är ju synd att vissa elever beter sig töntigt, eftersom det leder till att de blir mobbade. Inget vi från skolans håll kan göra något åt.