Archive for mars, 2007

h1

Trilskande ord

mars 30, 2007

Fredag. Inget annat inbokat än kvällens körövning. Istället har jag planer på att fixa en del hemma. Tvätta, dammsuga, skriva lite gradu… möjligheterna är oändliga, typ.

Först och främst måste jag ta itu med färdigställandet av en text jag har lovat bidra med. Den trilskas, och jag blir lite vrång. Jag är inte van vid att orden ska trilskas på det där sättet, jag är van vid att de ska komma och att de ska säga det jag vill ha sagt. Första utkastet skrevs snabbt och kändes bra, som något jag vill jobba vidare med. Igår kväll öppnade jag worddokumentet igen för att omarbeta, och det blev inte alls bra. plötsligt vet jag inte längre vad jag vill med texten, plötsligt passar inget längre ihop. Orden vill inte, och det gör mig irriterad. Jag är bortskämd med att kunna spruta ur mig text när jag väl öppnar mitt worddokument eller sätter pennan till pappret. Och visst kan jag säkert få ord ur mig även till den här texten, men jag vill att det ska bli bra och sammanhållen text, med spänst och samband.

Annonser
h1

Galenskapen avklarad

mars 28, 2007

Idag var stan full av gula påsar, och jag var naturligtvis lika dåraktig som alla andra och gick på Galna Dagar. Såvida inte sällskapet förirrar sig till Stockmann under lördagens helsingforsutflykt så anser jag mig nu vara färdig med Galna Dagar för den här gången. Har kollat in utbudet, shoppat lite, och kan nu hålla mig därifrån med frid i själen.

grönpapper

Bland inköpen återfanns exempelvis två gröna böcker. En att läsa i, och en att skriva i – för senare läsning. Den färdigskrivna heter Högläsaren och är skriven av Bernhard Schlink. Den ännu icke skrivna ska bli dagbok vad tiden lider.

I övrigt shoppar jag ungefär det vanliga – cd-skivor (Nick Drake: Pink Moon och Tori Amos: Little Earthquakes), gröna linnebyxor och svartvitt linne med tanke på sommaren och naturligtvis en kasse mat. Impulsköper halloumi till galna dagar-pris, dags att ta reda på om den är god, och vad man kan göra med den.

h1

föreläsningsmätt

mars 27, 2007

Föreläsning om en halvtimme. Gäää-ää-äsp. Ett tydligt tecken på att jag borde se till att bli färdig med mina studier är att jag inte längre klarar av att sitta på föreläsningar. Det är så fruktansvärt tråkigt att sitta still och lyssna på någon som pratar om ett ämne som någon annan tycker att jag ska lära mig något om. Man tycker ju att jag borde ha utvecklat en viss vana efter snart tjugo års skol- och universitetsundervisning. Det gjorde jag kanske också, under många år, men plötsligt är det stopp. Plötsligt känns det som ett slöseri med tid att sitta på föreläsning. Plötsligt går det inte alls att koncentrera sig längre.

Anyway – off till bussen. Hej och hå.

h1

blåsljud

mars 26, 2007

Det är ett rätt välkänt fenomen att jag är svag för blåsinstrument, i synnerhet i pop-/rockarrangemang. (Dock med ett undantag: saxofoner. Får jag bestämma ska saxofonerna hålla sig på mattan och inte utmärka sig desto mer). Nåväl, blåsinstrumentfynden för dagen ser ut så här, i kronologisk ordning:

Alanis Morissette: That I Would Be Good. Bortsett från att låten i sig är himla skön kröns den dessutom av ett snyggt flöjtparti i slutet. Me like. Dessutom är det ytterst trevligt att jag uppskattar just den här låten, eftersom den härstammar från albumet Supposed Former Infatuation Junkie som jag till min besvikelse aldrig har kommit att tycka om. Nu råkade winampen slumpa fram nämnda låt för ett par dagar sedan, och tagen ur sitt sammanhang väckte den mitt intresse. Igår natt dök den upp i huvudet på mig, vilket ledde till att jag självmant letade upp den idag, och lyssnade på den flera gånger. Jag upphör aldrig att fascineras över att musik kan göra såna här saker med en. Man lyssnar på en skiva en eller flera gånger, och man tycker inte om den, även om man kanske gärna vill tycka om den. Man lägger undan den, och en dag råkar man lyssna igen, och plötsligt så är det något i musiken som når fram till en som om man hörde den för första gången, eller som om man återsåg en gammal vän. Det har hänt något under mellantiden, med mig och mitt lyssnande. Alternativt är jag bara på annat humör. I vilket fall som helst: Jag fascineras av att upptäcka det fantastiska i musik som jag inte är van att tycka om.
Säkert!: Du kanske var på Holmön. Underhållande på det där bitterljuva sättet (jag skulle skratta åt texten om det inte var för att den kommer så nära ett beteende jag har känt igen hos mig själv), dessutom med en klarinett som får trevligt mycket utrymme. Kul, speciellt med tanke på att dylik musik inte direkt är nerlusade med klarinetter. Säkert! är för övrigt min gamla favorit Hello Saferide, fast på svenska. Nyupptäckt hemma hos mig, men jag tror att hon kommer att spelas en hel del framöver.

h1

Lördag

mars 25, 2007

Ni vet den där listan med 1001 böcker någon inflytelserik litteraturprofessor påstår att man borde läsa innan man dör? Bland alla titlar på listan fanns flera av Ian McEwan, och till min förtjusning råkade en av dessa titlar vara Saturday, eller Lördag som den heter i svensk översättning. Varför jag blev så förtjust över att just den här boken var med? Jo, för att jag på ren impuls lånat den från bibban när jag lade upp ett betryggande lager cd-böcker inför stora biblioteksflytten i höstas. Det smidigaste sätt som finns att ta sig an böcker man själv eller någon annan tycker att man borde läsa är att få tag i en inläst version och sedan bara låta orden rinna in i hjärnan.

Alla böcker blir inte bättre av att läsas in på cd. Kanske blir inga böcker per defintion bättre av en inläsning, men det händer att jag får en förhöjd upplevelse av boken i och med att jag lyssnar istället för att läsa. Lördag är ett bra exempel på den här typen av böcker. Jag är lite osäker på om mitt tålamod hade räckt för att uppskatta den här boken om den hade krävt av mig att jag skulle slita mig från annan valfri sysselsättning och sätta mig ner och läsa den. Däremot uppskattade jag storligen att höra den ord för ord medan jag diskade och lagade mat under den senaste dryga veckan. Jag har tacksamt sjunkit in i Jan Waldekranz läsning och låtit bilderna målas upp ovanför diskbaljan. Ibland är det nästan magiskt med ljudböcker.

Lördag följer hjärnkirurgen Henry Perowne under en lördag, från den tidiga gryningstimmen när han vaknar av en oförklarlig lyckokänsla och får se ett brinnande flygplan flyga in över London, till den sena eftermiddag/tidiga kväll när han sitter i sin bil på väg mot en kväll med väntande familjeumgänge. Perowne intresserar mig. Som karaktär är han inte extraordinär, han har inga märkliga motiv, han skiljer sig inte från mängden. Men McEwan beskriver hans känslor, upplevelser och reaktioner så detaljerat och inkännande att det nästan känns som om jag själv vore Henry Perowne och såg världen genom hans ögon. Samtidigt som McEwan beskriver Perownes dag rullas hela hans liv upp genom smidigt infogade minnesbilder. Jag fascineras av den här historien. Det händer ingenting, och ändå händer det oerhört mycket. Efter avslutad lyssning känns det som om jag fortfarande skulle bära Perownes liv med mig.

Ian McEwan: Lördag. Uppläsare: Jan Waldekranz. Storyside 2006. 10 cd-skivor,
ca. 12 timmars speltid. ISBN: 978917036064X

h1

Axelnatten 07

mars 25, 2007

Jag är faktiskt lite imponerad av mig själv idag med anledning av att jag steg upp strax efter tolv, trots att jag bevistade Axelnatten igår, och trots att en timme gick och försvann i natt. Ibland överträffar jag mig själv.

Axelnatten 2007 hörde dessvärre inte till de bästa årgångarna. Synd, speciellt med tanke på att jag har sett dem göra det här så mycket bättre. Dels kände jag att man inte hade tagit ut svängarna maximalt vare sig vad gällde femtioårsjubiléet eller årets tema Kings and Queens, dels var ljudtekniken inte alldeles på topp. Men framför allt är jag besviken över att showen var så lam jämfört med de två senaste åren. Det är okej att man håller lite lägre profil före pausen, och sedan släpper lös showen efter tolvslaget, när alla tågar in utklädda enligt årets tema. Men när andra setet är igång ska både Axelbandet och publiken vara uppvärmda och redo för lite action. Igår kändes det som om vi nådde actionstadiet först under de fyra-fem sista låtarna.

Nåja. Även om det var en lång uppladdning gillade jag avslutningen. Vi fick årets verion av Roxanne, uppskattat som alltid, och före det en bigbandversion av Hard Rock Hallelujah. Jag kom hem sådär lagom euforisk efteråt – men ändå gnager det mig lite detta att Axelbandet kan vara så mycket bättre – jag vet, för jag har sett dem bättre.

h1

urbana vårtecken

mars 24, 2007

Man vet att man inte är ensam om att ha vårkänslor när man från bussfönstret ser fyra motorcyklar, när man kliver av bussen samtidigt som en kille i t-shirt och när man på väg mot bussen hem passerar en fullsatt uteservering. Värmen och de ljumma vindarna är här, nu väntar jag bara på den första grönskan.