Ljuset återvänder. Just idag har det inte varit så uppenbart, eftersom snön och diset har lagt sig grått över stan och motat bort vårvintersolen. Ändå vet jag: Ljuset är här, och det ökar dag för dag. Jag minns min barndoms jullov hos mormor och morfar, mormor som redan efter jul, med en förnöjd liten lättnad i rösten, konstaterade att vi går mot ljusare tider igen.
Ljuset påminner mig om att det är dags att ge krukväxterna näring, och om att man kan starta lite nya odlingsprojekt. Igår återupplevde jag ett mirakel på fönsterbrädan – det första gröna i en kruka. Det var inte på något vis oväntat, snarare ytterst planerat. Jag hade ju själv lagt en handfull ärter i blöt ett par dagar. Jag hade med egna händer bäddat ner dem i fuktig mylla och placerat burken i köksfönstret. Jag har varje dag kikat nyfiket i burken, ivrigt väntande. Likväl är det ett mirakel varende gång. Mina torra ärter sväller, de får små vita rötter där under jordytan, och upp sticker ett grönt litet liv.
Jag har läst mina biologikurser i grundskolan och gymnasiet, och jag är uppvuxen på landet med föräldrar som odlar i både stor och liten skala. Jag vet vad frön gör, jag har alltid vetat. Jag har sett det hända tusen gånger förr. Och varje gång det händer är det fortfarande ett mirakel, precis som de nyfödda kalvarna som plötsligt bara finns i världen, ytterst levande på sina ostadiga ben. Jag vet varifrån de kommer också, men ler ändå åt det stora i att de plötsligt finns. Livet, som uppstår om och om igen. Rent vetenskapligt vore det en större sensation om ärterna inte grodde. Under rätt förhållanden är det ytterst svårt att hindra dem från att gro. Jag är mycket medveten om detta, men likväl förundras jag över att även dessa ärter bär början till liv inom sig, att de egentligen är ett liv i vila, i väntan på att väckas.
Fina ärtmirakel, som jag dessutom utan samvetskval kommer att knipsa av och äta upp när de uppnår lite större storlek, för att det dessutom är så fantastiskt gott med ärtskott.
Ikas ord 2.0 