Archive for 7 mars, 2007

h1

Bonjour Tristesse

mars 7, 2007

Även om man kan vara skeptisk till de litteraturlistor jag bloggat om häromsistens så kvarstår ändå faktum: Jag blir läsinpirerad av dem. I synnerhet när de innefattar bäcker jag redan länge har haft i bokhyllan och tänkt läsa. Det slog mig under listläsandet att Francoise Sagans Bonjour Tristesse (den svenska titeln lyder egentligen Ett moln på min himmel) är mycket tätt förekommande på listorna. Jag såg det som en spark i baken, ett tecken eller vad man nu vill kalla det. Nu ska boken läsas!

Och läst blev den, efter nästan sju år av väntan i bokhyllan. Läsvärd var den dessutom också, men låt mig ta det hela från början. Jag slog mig ner, öppnade pocketboken, började läsa – och slogs nästan omågende av att det här är en helt annan typ av prosa än den jag kommit i kontakt med den under min senaste skönlitterära läsning. Ut med det pladdriga och mångordiga, in med Francoise Sagan som skriver så att man misstänker att varje enskilt ord har en bärande funktion för det hon vill berätta. Dessutom späckar hon sitt språk med ett och annat ord som frå mig att resa mig och hämta SAOL. Vad sägs om ord som lapidarisk, demimonde, ostentativ, kassandramin eller vindböjtel?

Svårbegriplig är Bonjour tristesse ändå inte, trots författarens (alternativt den okände översättarens) stora ordförråd. Boken är skriven på jämn och lättläst prosa. Det som gör läsningen långsam är snarast behovet av att verkligen koncentrera sig på det man läser i och med att här finns rätt få transportsträckor.

Bonjour tristesse handlar om den brådmogna sjuttonåriga flickan Cécile som tillbringar sommaren på rivieran i sällskap med sin ensamstående far. Fadern omger sig ständigt med varierande damsällskap, vilket Cécile mer eller mindre har vant sig vid. Ända tills en ny kvinna dyker upp i bilden och plötsligt utgör ett hot mot Céciles och faderns bekymmerslösa livsstil. När fadern meddelar att han planerar att gifta sig med Anne blir Cécile närmast besatt av tanken på att skilja dem åt. Hon planerar intriger, och drar in sin egen pojkvän och faderns försmådda älskarinna i spelet.

Jag fascineras av den motsägelsefulla Cécile som beter sig både barnsligt och brådmoget. Likaså fascineras jag av berättelsen om hur hon driver allt till sin spets, hur hon aningslöst sätter igång en process i tron att hon kommer att kunna styra den så som man styr en marionettdocka, med små drag i de nästan osynliga trådarna. Mestadels har jag svårt att sympatisera med henne, men det gör henne inte mindre intressant. Cécile är lite av en tonårig Lady Macbeth, mänsklig i sitt obehagliga intrigerande. Man kan kalla henne ond, men lika mycket kan man kalla henne naiv och omedveten i all sin brådmogna medvetenhet.

Francoise Sagan: Ett moln på min himmel (Bonjour Tristesse). Wahlström & Widstrand 1987, 142 s. ISBN: 9146153683

h1

Jesus Camp får mig att rysa

mars 7, 2007

Jag sitter med en obehaglig känsla i kroppen efter att ha sett dokumentären Jesus Camp. Ändå var det faktiskt inte fullt så hemskt som jag föreställt mig – men tillräckligt hemskt för att jag ska ha svårt att skaka obehaget av mig.

Dokumentären handlar främst om ett veckolångt sommarläger för barn, där barnen undervisas enligt indoktrinerande metoder. Filmarna följer i synnerhet tre barn mellan nio och tolv år, och man får också följa med delar av barnens vardagsliv, bland annat med evangelisering på gatan och skolundervisning i hemmet. Och ja, det är läskigt. Dels för att man lägger in en dimension som jag inte är så van att konfronteras med, den att USA har Gud på just sin sida, att indoktrinerandet av barn närmast är ett vapen i kriget mot den muslimska världen. Dels därför att jag känner igen drag av den här undervisningen, jag har upplevt besläktade saker, och det får mig att må illa.

Redan i början av filmen får vi se en bönekonferens för barn. Kameran zoomar in en mamma som sitter tillsammans med två små barn. Mötesledaren Becky uppmanar den som tror att Gud kan göra vad som helst att räcka upp handen. Modern tar tag i barnens händer och höjer dem. Jag mår illa. Den där detaljen följer mig genom resten av filmen, och blir ett slags ledmotiv. I den där korta sekvensen ryms mycket av det som under resten av filmen gör mig upprörd.

Sedan fortsätter det i samma stil. Jag skulle vilja kalla det man får se i filmen hjärntvätt. Det är ledande frågor på ledande frågor, och barnen har egentligen aldrig ett val. De skräms till att bekänna en tro många av dem knappast kan vara mogna att förstå. Under sommarlägret får vi se ett möte där Becky talar inför barnen, där hon skuldbelägger dem, där hon får dem att gråtande bekänna sina synder.Väldigt mycket handlar om att hinna indoktrinera barnen medan de är i en formbar ålder, innan de hinner ta till sig att världen eventuellt inte är enbart svart och vit. Det handlar om att ta över deras hjärnor, att utöva makt. Ofta får vi höra barnen bekänna sin tro, eller uttala sig om tron, och i de allra flesta fall låter det de säger som en utantilläxa. En tolvårig pojke berättar att han blev frälst vid fem års ålder, och att han före sin frälsning upplevde att något saknades i hans liv. En nioårig flicka förklarar att Gud inte finns i alla kyrkor, att vissa kyrkor är döda kyrkor. De döda kyrkorna kännetecknas enligt henne av att besökarna är mycket stillsamma, att de inte står upp, hoppar och skriker ut sitt halleluja.

Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen i filmen, precis som jag känner med alla individer som drabbas av liknande manipulativ undervisning. Ändå blir det ännu värre i det här fallet, eftersom det handlar om barn. Barn som aldrig getts chansen att se en annan verklighet, barn som saknar verktyg att kunna bedöma den undervisning de ges. Barn som skräms till lydnad.