h1

Jesus Camp får mig att rysa

mars 7, 2007

Jag sitter med en obehaglig känsla i kroppen efter att ha sett dokumentären Jesus Camp. Ändå var det faktiskt inte fullt så hemskt som jag föreställt mig – men tillräckligt hemskt för att jag ska ha svårt att skaka obehaget av mig.

Dokumentären handlar främst om ett veckolångt sommarläger för barn, där barnen undervisas enligt indoktrinerande metoder. Filmarna följer i synnerhet tre barn mellan nio och tolv år, och man får också följa med delar av barnens vardagsliv, bland annat med evangelisering på gatan och skolundervisning i hemmet. Och ja, det är läskigt. Dels för att man lägger in en dimension som jag inte är så van att konfronteras med, den att USA har Gud på just sin sida, att indoktrinerandet av barn närmast är ett vapen i kriget mot den muslimska världen. Dels därför att jag känner igen drag av den här undervisningen, jag har upplevt besläktade saker, och det får mig att må illa.

Redan i början av filmen får vi se en bönekonferens för barn. Kameran zoomar in en mamma som sitter tillsammans med två små barn. Mötesledaren Becky uppmanar den som tror att Gud kan göra vad som helst att räcka upp handen. Modern tar tag i barnens händer och höjer dem. Jag mår illa. Den där detaljen följer mig genom resten av filmen, och blir ett slags ledmotiv. I den där korta sekvensen ryms mycket av det som under resten av filmen gör mig upprörd.

Sedan fortsätter det i samma stil. Jag skulle vilja kalla det man får se i filmen hjärntvätt. Det är ledande frågor på ledande frågor, och barnen har egentligen aldrig ett val. De skräms till att bekänna en tro många av dem knappast kan vara mogna att förstå. Under sommarlägret får vi se ett möte där Becky talar inför barnen, där hon skuldbelägger dem, där hon får dem att gråtande bekänna sina synder.Väldigt mycket handlar om att hinna indoktrinera barnen medan de är i en formbar ålder, innan de hinner ta till sig att världen eventuellt inte är enbart svart och vit. Det handlar om att ta över deras hjärnor, att utöva makt. Ofta får vi höra barnen bekänna sin tro, eller uttala sig om tron, och i de allra flesta fall låter det de säger som en utantilläxa. En tolvårig pojke berättar att han blev frälst vid fem års ålder, och att han före sin frälsning upplevde att något saknades i hans liv. En nioårig flicka förklarar att Gud inte finns i alla kyrkor, att vissa kyrkor är döda kyrkor. De döda kyrkorna kännetecknas enligt henne av att besökarna är mycket stillsamma, att de inte står upp, hoppar och skriker ut sitt halleluja.

Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen i filmen, precis som jag känner med alla individer som drabbas av liknande manipulativ undervisning. Ändå blir det ännu värre i det här fallet, eftersom det handlar om barn. Barn som aldrig getts chansen att se en annan verklighet, barn som saknar verktyg att kunna bedöma den undervisning de ges. Barn som skräms till lydnad.

Annonser

3 kommentarer

  1. Alla mina modersinstinkter gick i taket av det där – jag vill ta med mig alla barn därifrån och ge dem hembakta bullar och HARRY POTTER (när föräldrarna skrek ”amen” sedan hon sagt att Harry Potter skulle ha avrättats om detta vore GT tror jag att jag nådde min äckeltopp).


  2. var får man tag på filmen? bio? hyra? tv? Låter intressant…


  3. Skrev just själv ett inlägg i min blogg ang denna dokumentär…precis som dig så känner jag att det är fruktansvärt svårt att skaka av sig obehaget…Den var till min stora förvåning tydligen nominerad till en oscar, trots sin Bushkritiska ton..intressant..



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: