Vem vågar sommaren?

För två-tre år sedan läste jag Ingen grekisk gud, precis av Katarina Kieri, och njöt storligen av hennes språk, hennes berättande, de små sympatiska detaljerna och hennes skönt trovärdiga berättelse. Jag har av någon outgrundlig anledning fortfarande inte kommit mig för att läsa uppföljaren Dansar Elias? Nej!, däremot hittade jag hennes romandebut Vem vågar sommaren? i universitetsbibliotekets nyhetshylla för inte så länge sedan.

Jag känner fortfarande igen hennes språk och omsorgen om detaljerna, även om omställningen efter sparsmakade och kärnfulla Bonjour Tristesse till en början är kännbar. Därmed inte sagt att Kieri skulle vara särskilt pratig, snarare känns väl de flesta romaner av senare datum pratigare än just Bonjour Tristesse. Kieri är mycket för de små detaljerna kring huvudpersonen, men hon berättar om dem precis så lagom poetiskt att läsningen blir en njutning.

Bokens huvudperson Majken Niska är frånskild tvåbarnsmor i medelåldern. Medan barnen firar semester med sin far bor hon i ett lånat torp på landet. Och ja, här har vi bokens handling i ett nötskal. Medelålders kvinna i lånad sommarbostad allt medan dagarna går. På det yttre planet händer det sannerligen inte mycket, men stillheten och den relativa kravlösheten i sommarbostaden ger Majken utrymme att fundera över det ena och det andra i sitt liv. Jag blir fäst vid det stillsamma och småskaliga, och håller förskräckt andan när Majkens handlande börjar antyda att här kan vara något dramatiskt under uppsegling. Alarmet visade sig dock vara falskt. Just i den här boken är jag så nöjd så med att följa Majkens kontemplativa tillvaro, för att den är så snyggt berättad, och för att hon kommer med en del intressanta iakttagelser. Speciellt fascinerad är jag av likheterna mellan hennes norrländska bakgrund och min egen österbottniska.

Katarina Kieri: Vem vågar sommaren? Norstedts 2006, 200 s. ISBN: 9113016199

Balans i tillvaron

Bara för att jag efter dagens lunch träffat handledaren och haft tämligen givande samtal och efter detta känt att projekt G som i gradu för tillfället faktiskt känns möjligt att genomföra. Till och med så pass att jag drabbades av viss skrivlust. Jag, när det gäller en akademisk text? Undrens tid är inte förbi.

Men bara därför, för att uppehålla en balans mellan gott och ont, positivt och negativt, i min lilla värld, bara därför kom jag hem och rensade lite i mailboxen och kom till insikt om att jag missat en annan sorts skrivdeadline som jag verkligen inte vill missa, i synnerhet inte just nu. Bara för att jag i min aningslöshet tagit för givet att den låg två veckor längre fram i månaden, så som den brukar göra. Och för att något ju måste balansera det faktum att projekt G plötsligt kändes ovanligt genomförbart.