Archive for 17 mars, 2007

h1

Mindre guld, mer beröring

mars 17, 2007

Igår besökte jag ÅST för tredje gången på ett halvår. Tillsammans med föreningsbekanta såg jag David Farrs FN-inspektören, en pjäs som baserar sig på Gogols Revisorn. Dessvärre var jag inte så förberedd som jag hade önskat, och hade alltså inte läst Revisorn före teaterbesöket. Annars brukar det ju vara en höjdare att jämföra dramatiskt olika versioner av samma berättelse.

ÅST har en grymt stilig salong med röd sammet, målade keruber i taket och gulddekorationer lite varstans. Det här är teater som institution, sådär påtagligt finkulturellt vad gäller den yttre inramningen. Lite samma känsla fick jag under mitt besök på Svenska teatern i Helsingfors för några år sedan, den är faktiskt ännu pampigare. Själv är jag inte så van vid den röda sammeten och gulddekorationerna, eftersom teater under min uppväxt antingen var amatörteater eller också pjäser man såg på Wasa Teater. Wasa Teater hör till en helt annan stilepok vad gäller arkitektur och inredning. Det är stramare, men mycket funktionellt. Inte tråkigt, men inte heller guldornamenterat. Och ändå är det på Wasa Teater jag har fått de flesta av mina största teaterupplevelser. Det är där jag har sett teater när den fungerar som bäst, när den griper tag i en så att man glömmer tid och rum och eventuella gulddekorationer, när den inte lämnar en ens efteråt utan lever kvar i medvetandet. Om jag skulle få dela ut utmärkelser till de bästa finlandssvenska teaterhusen skulle Wasa Teater vinna proffsklassen och Närpes Teater amatörklassen, tveklöst. (Och Oravais Teater skulle få ett hedersomnämnande i amatörklassen för att de lärde mitt tonåriga jag vad fars och komedi kan vara när den har skapats av Molière.)

Men gårdagens pjäs grep aldrig tag i mig så att jag glömde mig själv och världen utanför. Tyvärr. Det kan ju inte lyckas jämt, men jag irriterar mig lite över att man som publik måste sitta och hitta saker i genomförandet av pjäsen som inte känns bra. Framför allt handlade det om att skådespelarna, i synnerhet i första akten, levererade sina ordrika repliker i mycket speedat tempo. Jag vet inte på vilket sätt det bidrar till publikens teaterupplevelse att skådespelarna pratar så snabbt att man både har svårt att urskilja det de säger och ta in det man faktiskt hinner urskilja. Dessutom var det ett evigt rusande av och an, mer hysteriskt än vad som kändes motiverat.

Pjäsens tema lyckades inte heller engagera mig, utan stärkte snarast fördomarna om hur det går till i de forna sovjetstaterna. Att makthavarna är djupt korrumperade och hänsynslösa, att levnadsstandarden är usel, att åsiktsfriheten knappt ens finns på papper. Helsingfors däremot, det är städernas stad, dit längtar man när man som pjäsens affärsman på grund av ekonomiskt lättsinne blir strandad i just en av de numera självständiga delarna av Sovjetunionen. En sån tur för den utfattige skrävlaren att landets ledning får för sig att han är den väntade FN-inspektören. En sån otur för presidenten och hans ministrar att affärsmannen spelar med och tacksamt inkasserar de mutor som delas ut. Hela den här biten känns lite unken. Dels är förväxlingstemat aningen tjatigt, och omdanas inte direkt i den här pjäsen. Dels har jag lite svårt för denna uppvisning av hur en korrumperad stat kan fungera. Jaha, så de ger mutor. Jaha, så de missköter sina åtaganden. Jaha, så de skär tungan av kritiska journalister. Jaha, men så ge oss något nytt. Berätta något nytt, berätta det på ett nytt sätt, få oss att uppleva att vi fått ögonen öpppnade och kan se något vi inte tidigare har sett. Ge oss lite nya insikter!

Jag väntar fortfarande på att ÅST ska ge mig en teaterupplevelse som skimrar lika mycket som salongen, men jag tycks få fortsätta min väntan. Det är guld och röd sammet, det är kändisar i salongen, det är ett anrikt teaterhus med sagolikt bra läge invid salutorget – men det räcker inte. Jag vill inte ha finkultur, jag vill beröras.

h1

ankskådning i salongen

mars 17, 2007

Jag ska sova nu, egentligen, ska bara dricka upp kvällschokladen först. Har sett vad som troligen är mitt livs första mexikanska film, Amores Perros. Intressant och välgjord, gillar filmer där olika historier har en massa stora och små beröringspunkter med varandra. Före filmskådandet hann jag med både körövning (inkluderande läskig premiär för solosång i mikrofon) och FN-inspektörenÅbo Svenska Teater. ÅST var ankdammarnas ankdamm, fast inte på det där österbottniska släktträffsviset, utan mera med en air av kändisskådande. Såg ett bekant ansikte från en blogg jag har läst stundvis (Åbos finlandssvenska kretsar är tillräckligt små för att man ska kunna vara säker på att springa på fellow bloggare förr eller senare), två före detta kurskamrater samt en klasskompis från gymnasiet var i personalen, och hela raden framför oss upptogs av vad som verkade vara SFP:s åboavdelning, komplett med minst två av tre riksdagskandidater. Naturligtvis utbröt det viss munterhet i den här raden när det visar sig att i publiken närvarande Stefan Wallin nämns i en replik på scen. Och tja, ÅST:s salong var lika tjusig som alltid, men nog har jag sett bättre och mer engagerande teater i mina dagar.