h1

Fem-i-topp för vecka 13 , inklusive förklaringar

april 3, 2007

last.fm har äntligen släppt förra veckans listor över musiklyssnandet. Ibland händer det att listorna är särskilt intressanta. Man kunde ju tro att man själv är medveten om vad man har lyssnat på för mucik under den gångna veckan, men så är inte alltid fallet. Då kan det vara rätt intressant att få listan svart på vitt efter gången vecka och inse hur landet egentligen låg.

5. Nick Drake (11). Tja, det shoppades en Nick Drake-skiva från Stockmanns galna readagar, och den måste naturligtvis provlyssnas.

4. Tori Amos (15). Shoppade även en Tori Amos-skiva, och även om jag lyssnat på den många gånger förr var jag tvungen att lyssna på mitt eget nya exemplar. Förstås.

3. Kaizers Orchestra (22). Här höjdes det första ögonbrynet, eftersom det känns som om jag har lyssnat betydligt mer på dem än så här. Med lite assistans från en annan Kaizers Orchestra-lyssnare upptäckte jag ett av deras tidigare album, Evig pint, och kom ihåg varför jag brukade tycka att de är så sköna. Nya skivan Maestro föll mig inte helt i smaken, men Evig Pint är nästan lika bra som Ompa til du dør. Återupptäckten gjorde mig smått lyrisk och fick mig att även leta fram Ompa til du dør. Kaizers Orchestra verkar höra till de här banden som är mycket kända i vissa kretsar, men som inte direkt når den breda massans öron. Det som fascinerar mig hos detta band är dels deras sound – rock med inslag av bland annat tramporgel och oljefat – i kombination med de märkliga karaktärer och historier som deras texter handlar om. Har man dessutom en dragning åt det språk- och dialektnördiga kan man inte heller låta bli att lyssna extra noga på deras norska dialekt och de detaljer i den som låter väldigt österbottniska.

2. Säkert! (47).  Jag bloggade ju om Säkert! i början av förra veckan, och tydligen blev hon så här pass mycket spelad hemma hos mig. Albumet växer helt klart i takt med lyssningarna, och många gånger lyckas hon verkligen träffa mitt i prick med sina texter.

1. Alanis Morissette (49). Det blev närmast strid på kniven om topplaceringen. Jag råkade halka in på Alanis igen via That I Would Be Good. Det visade sig vara ytterst vältajmat, för få artister är så sköna att luta sig mot när livet inte riktigt går en i händer som Alanis. Förra veckan var lite upp och ner, skulle viljka beskriva den som att livet var rätt knöligt. När livet inte passar ihop, när något inte går som man tänkt, när man känner sig irriterad över sakernas tillstånd finns det få saker som känns så rätt som att lyssna på Alanis. Faktum är att jag har använt hennes första skiva Jagged Little Pill som terapimusik så pass mycket att det numera är svårt att lyssna på den rakt upp och ner, utan anledning. Det känns som om den är reserverad för de där ögonblicken när man känner att man har gråtit tillräckligt och behöver bli lite arg istället. Så var inte fallet den senaste veckan, men hon har ju gett ut fler skivor som kan komma till pass när tillvaron inte direkt har rämnat, utan snarare ruckats. Vad gäller skivorna känns det som om jag äntligen börjar inse storheten hos Supposed Former Infatuation Junkie.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: