Archive for 11 april, 2007

h1

Svart stig

april 11, 2007

Jag börjar ha ett ytterst gott öga till Åsa Larssons deckare. Häromåret lyssnade jag på Det blod som spillts och tyckte bra om den. Nu har Svart stig kommit i min väg, och även den var en riktig höjdardeckare, trots att det inte fanns några religiösa teman i bakgrunden den här gången.

Rebecka Martinsson återhämtar sig efter den psykiska kris hon råkat in i under upplösningen av Det blod som spillts, och lämnar Stockholm för farmoderns hus utanför Kiruna. Än en gång kommer hon i kontakt med kirunapoliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella som den här gången löser ett fall med en död finanskvinna.

Svart stig är förvisso en deckare, men men minst lika viktig som deckarintrigen och mordfallslösandet är människorna kring mordfallet och kring offret. Om religionen varit ett tema i Larssons tidigare deckare har hon här ersatt den med återkommande funderingar kring olika personers uppväxt och barndomsminnen. Hur blir vi de vi är? Är det arv eller miljö som spelar in? Kan man verkligen lämna sin bakgrund bakom sig?

Larssons dialoger känns oerhört träffsäkra. Speciellt förtjust är jag i den norrländska satsmelodin, och jag noterar förtjust att även norrlänningarna använder ”som” som utfyllnadsord. Jag lyssnar nästan som besatt, och det enda smolket i glädjebägaren är att Katarina Ewerlöfs annars så skickliga uppläsning störs av hennes uppenbara svårigheter med de finska inslagen.

Jag vågar redan nu lova att jag kommer att läsa Åsa Larssons kommande böcker om Rebecka Martinsson. Spänning och mordutredningar i kombination med något av genrens bästa person- och miljöskildringar – ge mig mera!

Åsa Larsson: Svart stig. Bonnier Audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmars speltid). Uppläsare: Katarina Ewerlöf. ISBN: 9179534732

h1

vi leker hela dagarna

april 11, 2007

Påsken är över, vardagen är tillbaka, och med den cykelsäsongen. Det blir nog bra med tiden, när jag får tillbaka konditionen och kan ägna mig åt att njuta av friheten. Än så länge känns det som om alla mina resor in till centrum genomförs tack vare en kombination av envishet och ilska. Jag fattar inte riktigt det här med att man ska må bra efter fysisk ansträngning tack vare de endorfiner kroppen producerar. Just nu blir jag snarare arg, för att det är så jobbigt. Så där trampar jag fram och muttrar ilsket över att det dessutom blåser halv storm för andra dagen i rad.

Äter lunch i trevligt sällskap, och dagens sanning konstateras vara den att man blir allt mer bångstyrig med åren. I synnerhet vad det gäller de akademiska studierna. När man dessutom kombinerar denna bångstyrighet med den erfarenhet som gör att man genomskådar systemet kommer man till insikten om att tjatet om att man ska studera snabbt egentligen inte handlar om att göra universiteten till löpande band-fabriker, utan om att vi ska ta oss genom utbildningen innan vi drabbas av bångstyrighet till följd av att vi genomskådat systemet.

Fast i allmänhet utvecklar man ju också diverse metoder för att inför personer med makt dölja hur pass man genomskådat systemet. Igår satt jag av en för min egen del synnerligen improduktiv dubbel övningstimme. Det förelästes samtidigt som vi skulle göra våra övningar, och efter lite fruktlösa försök att ägna mig åt något av alternativen lyssna eller jobba hemföll jag åt ett tredje. Föreläsandet var för ointressant, övningarna krävde en koncentration som jag inte kunde uppbåda eftersom det förelästes samtidigt. Jag skrev mail istället, för att få tiden att gå. Antog att jag skulle få jobba med övningarna på egen tid istället, och frågade läraren om det var meningen att vi skulle lämna in dem i en eller annan form. Nejdå, det behövde vi inte, men vi fick så gärna maila henne om vi fick problem med dem. Jag log ett leende som förhoppningsvis såg tacksamt ut, och så gick jag ut och tänkte att där kom jag kanske för lätt undan.

Graduskrivandet känns trots allt mer motiverande än de kurser jag går för tillfället. Det har fortfarande kvar någon sorts mål och mening. I övrigt känner jag att informationsförvaltningen är något som jag tragglar mig igenom i en kombination av uppgivenhet och skådespelartalanger. En daglig övning i självbehärskning för att inte låta personerna i maktposition få veta exakt hur illa jag tycker om deras ämne. Jag blir så trött på det här lekandet, detta utförande av övningar som vi ska låtsas har en betydelse. Får lite flashbacks till min gymnasietid när jag periodvis var massivt skoltrött och upproriskt brukade säga att jag skulle hoppa av gymnasiet och bli krukmakarlärling på Stundars istället. Bara för att få göra något konkret, något med början och slut, något som gav resultat. Inte det eviga vridandet på finska temaformer, mattetal och texter som skulle skrivas bara för att de skulle skrivas – inte för att vare sig själva skrivandet gav mig något, eller för att läsandet av dem gav läraren något. Bara för att vi liksom skulle ha något att göra om dagarna.

Man kunde ju tro att jag är en nitisk motståndare till allt vad inlärning heter. Det är jag inte, snarare tvärtom. Däremot har jag lite svårt att göra saker jag inte upplever meningsfulla. Förmodligen skulle denna egenskap göra mig till en synnerligen olämplig telefonförsäljare också.

Nu ska jag äta torgfyndad mango och läsa 14 sidor text till kvällens seminarium, lyckligtvis ett seminarium där möjligheten att jag slipper leka intresserad är hyfsat stor.