h1

Barnens litterära kanon

april 24, 2007

Den svenska kanondebatten går vidare, nu med ett inlägg av mera praktiskt slag. DN skriver om Skogåsskolan utanför Stockholm, där lärare och skolbibliotekarie har satt samman en egen litterär kanon. DN blåser upp Lena Kjersén Edmans uttalande om att det naturligtvis spelar roll vad barnen läser, inte bara att de läser. Hon jämför detta med att vi inte heller uppmanar barn att byta ut maten mot godis enligt tanken ”huvudsaken att de äter”. Jag tycker att jämförelsen är lite magstark, och närmare läsning av artikeln om Skogåsskolan och deras litteraturundervisning visar att fullt så här drastisk är inte lärarnarnas inställning. Tack och lov får man väl säga. I Skogåsskolan verkar man snarast använda kanon som ett hjälpmedel i undervisningen, inte som ett tvång utan mer som en stimulans. Talande är också det uttalande som högstadieläraren Lena Hägg gör: ”Men det absolut viktigaste var att vi fick råd att köpa bra böcker”. I så fall handlar det här inte så mycket om medvetet kanonbildande i sig, utan om att det projekt med extrafinansiering som har haft denna kanonbildning som mål har gett skolbiblioteket ökade resurser för inköp av bra litteratur i klassuppsättning.

Vad gäller Kjersén Edmans uttalande ger det ändå lite obehagliga vibbar. Jag tycker att det är onödigt svartvitt att framställa det hela som om valet står mellan att barnen antingen får läsa vad de vill så länge de läser och därmed enbart läser så kallad skräplitteratur, eller att de handleds av lärare och bibliotekarier och utvecklar god litterär smak. Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, och dessutom tycker jag att man missar en viktig poäng här: Barn måste få känna att det är lustfyllt och roligt att läsa. Att läsning inte är något som man gör enbart för att läraren kräver det, utan att läsning kan vara en själlvald sysselsättning, att böcker kan vara något man längtar till och njuter av.

Jag var ett mycket läsande barn. Fem år gammal avkodade jag bokstäverna dess betydelse, och sedan konsumerade jag allt som ens kom i närheten av att vara barnlitteratur, saligt omedveten om fin och mindre fin litteratur. Jag slukade klassiska böcker i stil med Den hemlighetsfulla trädgården och Topelius Läsning för barn jämsides med långserieböcker om flickor med hästar alternativt barn som löser deckargåtor. Fasan vara att bli utan böcker. Lyckan var att gå till biblioteket. Jag läste mig genom hela min barndom, och böckernas litterära kvaliteter var en underordnad fråga. Jag kan inte se att jag skulle ha tagit skada av mitt frossande i böckerna om Sweet Valley-tvillingarna eller detektiven Kitty Drew. Ur läsande synvinkel var min barndom fantastisk, för att det fanns böcker omkring mig, och för att jag levde så skyddad från finkulturella pekpinnar. Jag kan aldrig minnas att någon skulle ha fällt nedlåtande kommentarer om de långserieböcker jag läste, alternativt ha försökt avråda mig från att läsa dem. Det var okej att läsa, och det var okej att läsa det mesta man kom över (även om mitt tolvåriga jag hade en känsla av att mina föräldrar inte skulle uppskatta de allersromaner som cirkulerade bland klassens flickor – inte så mycket för deras eventuella litterära torftighet, utan snarare för deras i sig tämligen oskyldiga erotiska skildringar).

Så ja – ge gärna skolbibliotekarier och lärare resurser för att köpa in och lyfta fram god litteratur, men ge också barnen fria händer att hitta favoriter bland långserieböckerna. Låt det inte bli en fråga om antingen eller – utan snarare både och. I sanningens namn ska väl också sägas att Kjersén Edman säger många väldigt bra saker också, även om DN:s reporter väljer att fokusera lite snett. Bland annat talar Kjersén Edman varmt för att återknyta till tidigare litterära upplevseler, och om att lärarna borde fortbildas för att kunna sätta rätt böcker i händerna på sina elever – utgående från elevrnas litterära preferenser.

När jag gick i högstadiet hade jag en del duster med min modersmålslärare. Det ska dock sägas att jag nu i efterhand tänker på henne med värme, och hoppas att hon inte bara kommer ihåg mig som en periodvis mycket obstinat elev. Under vårterminen i nian minns jag att vi hade ett större läsprojekt under hennes lektioner. Var och en tilldelades en bok att läsa, och boken samt dess författare skulle sedan presenteras inför klassen. Böckerna hade hon valt ut åt oss, och jag tror att hon kände vår litterära smak rätt väl efter nästan tre års undervisning. Jag minns att jag fick Mobergs Utvandrarna och att den gjorde mig alldeles tagen. Så tack, Marlene, för att du förstod att den var just vad jag behövde.

5 kommentarer

  1. Är också trött på de svartvita enkelsidiga framställningarna av läsandet hos barn. Som blivande lärare och med en liten insikt i läsutveckling så vet man ju att i ett visst stadium av sin läsutvekling så slukar man ju böcker med liknande intriger och då är ju långserieböckerna perfekta. Läste själv en mängd sådana – ganska länge dessutom! Sen är det ju klart att skolans roll är att introducera barnen för annan litteratur och vidga deras perspektiv – men det är antagligen svårt om man ”förbjuder” vissa böcker. Sen tycker jag det är tråkigt med alla listor – varför måste man likställa alla klassers och barns läsning? Var i det hela finns tanken med att hitta bra böcker som passar den specifika gruppen? Kan bli mycket upprörd – men listan i sig var ganska gulllig!


  2. Jag tycker inte alls att det är fel för barn att läsa ”skräplitteratur” (vem det nu är som avgör vad som är skräp och inte). Jag hade en period på flera år som barn då jag bara läste hästböcker. Intresset snuddade vid besatthet. Och tänk, jag blev en vettig människa i alla fall, och har till och med gått vidare till att plugga lite litteraturvetenskap. Det viktigaste hos barn är väl inte att de läser en viss typ av böcker utan att de upptäcker läslustan?


  3. Barn ska läsa, punkt. Det spelar mindre roll vad. Men jag vet inte… efter en viss ålder tycker jag att det spelar roll vad man läser i skolan – jag skulle inte som gymnasielärare tolerera att mina elever skrev bokrapporter om ”Inte utan min dotter” eller Denise Rudberg bara för att de tyckte böckerna var lustfyllda. Det tilläts i min klass på gymnasiet samtidigt som det var underförstått att vi som var smarta nog att förstå systemet och skrev rapporter om Hjalmar Söderberg och Kafka fick MVG medan de andra fick G. Där någonstans hamnar jag i mitt resonemang. Det finns ju redan en litterär kanon, vare sig vi vill låtsas om den eller inte. Då är det bättre att ge ALLA verktygen att förstå den, och kanske förstå lite mer om olika sätt att läsa än att släppa allt fritt och överseende skaka på huvudet åt idioten som tror att ”Inte utan min dotter” är en klassiker. Mitt grundproblem med alla ”bildningsdebatter” ut ett maktperspektiv är nog den relativistiska ådran, oviljan att erkänna att det redan finns samhälleligt sanktionerade absoluta värden och att makten ligger i att förstå dem. Om jag var lärare skulle jag vilja att mina elever förstod Dickens tillräckligt bra för att såga honom, det skulle vara mitt mål. (Bla bla, jag babblar och flyr samtidig från min uppsats. ;))


  4. Boklistan var förvisso underbar och jag förstår att man kan vilja att barn läser dessa böcker, men jag håller absolut med om att det är viktigast ATT de läser. Att det får vara roligt och självvalt. Medan man lär sig att läsa kan till och med Kitty vara lärorik. Själv gillade jag inte just Kitty, men Fem-böckerna slukade jag. Och en hel del annat – jag hade turen att ha en mamma som gärna köpte böcker till mig lite närsomhelst. Trots att jag älskade att läsa kändes det alltid trist när lärare tvingade till läsning av specifika böcker och om det tvånget är det enda man upplever av läsning blir förhållandet till böcker givetvis inte lika bra.


  5. I dag hittade jag ditt inlägg. Jag satt på förmiddagen i dag och skrev ett inlägg i min blogg om just lustläsning. Som Klara skrev är Kitty, Fem Tvillingarna med flera ett steg i utvecklingen. Det finns sådan litteratur för oss vuxna också. På gymnasiet är det dags att nå litterat läsande. O det tror jag absolut man kan nå genom att läsa Inte utan min dotter. Jag har inte läst just den boken. Men litterat läsande innebär att man ser fler bottnar i en text o det finns det väl i många fler ”vuxen-böcker” än de gamla vanliga klassikerna. Har man nått dit att man kan knäcka koden klarar man ”alla” böcker. I mina ögon borde det inte vara någon skillnad med vilken bok koden knäcks.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: