Archive for april, 2007

h1

Ordlöst

april 21, 2007

Min hjärna är så knasig ikväll. Det dyker upp en sång i huvudet, men jag minns inga ord, bara refrängen, och hur sångerskans röst lät. Hur udda som helst, jag hör ju till dem som har svårt att ta ton om jag inte får sjunga ordet som ska komma på tonen, så textinriktad är jag. Och sen kom den där melodislingan som så uppenbart härstammar från en sång jag har lyssnat på, fast inte under den senaste veckan. Jag har för mycket musik i huvudet.

Jag tror att det var Catherine Feenys I Still Don’t Believe You, men jag kan ju inte längre vara säker eftersom jag lyssnade på låten, och sedan tog den hörda musiken liksom över. Det är exakt det här som är den frustrerande biten med att ha musik utan ord i huvudet – det finns inget att hänga upp den på, inga mentala anteckningar, inte ens en chans att skriva ner några rader på papper för att hålla kvar den. Förgänglighet. Och i nio fall av tio glömmer jag dessutom bort att min mp3-spelare har inspelningsfunktion, och att melodislingor alltså kan lagras medelst nynning intill mp3-spelaren. (Nej, notskrivning är inte alls bara för nördar, däremot är undertecknad en musikalisk analfabet som inte ens kan läsa färdigskrivna noter hjälpligt.)

h1

För allas vårt bästa: stick snabbt

april 19, 2007

Man kunde tro att jag är sprutnarkoman när man ser mitt högra armveck. Bara för att jag råkade få en sjuksköterskestuderande under dagens blodprovstagning. För alla inblandades bästa borde jag ha en anteckning på eventuellt patientkort om att mina blodådror är så väl gömda och osamarbetsvilliga att de inte lämpar sig för ovana sköterskor. Bara för att, liksom. Så slipper sköterskan bli nervös, och så slipper jag undertrycka paniken och kämpa för att inte göra stackaren än mer nervös. Blodprov i sig är inte farligt – när de går som de ska, när jag tittar bort tills sticket kommer och andas lugnt. När jag var i åttaårsåldern och det skulle tas blodprov tittade jag fascinerat på. Mamma tittade bort. Jag var rätt cool med blodprovstagandet, det var ju inte så farligt. Tills mitt första studieår, när det skulle tas prov efter nattfasta. Där halvlåg jag, med blodsockervärden som efter ”frukost” bestående av laktos i coca-cola kastade sig från en ytterlighet till en annan, och en stackars sköterska rotade runt i än det högra än det vänstra armvecket. Det gjorde ont, och jag blev så yr att jag lutade mig ännu mera bakåt, slöt ögonen och lät det otrevliga rummet glida bort. Tills sköterskan hysteriskt började skrika om att jag måste öppna ögonen. Varför det, hann jag undra, jag har det så skönt, och även om jag svimmar gör det inget, jag ligger ju redan ner. Nu vet jag ju att det var mer på grund av blodsockervärdena än blodprovet som jag höll på att tuppa av, men minnet skaver. Minnet återvänder varje gång provtagningen drar ut på tiden.  Gör oss alla inblandade en tjänst, och ge mig en van och säker sköterska, så slipper vi jaga upp oss.

h1

separationsångest

april 18, 2007

Efter flera veckors tittande har jag nu nått sista avsnittet i sista säsongen av Cold Feet. Jag var inte superimponerad från början, men under veckornas gång blev jag allt mer engagerad i de här fiktiva personernas liv. Och nu ska jag lämna dem, nu finns det inte mer. Nu får jag inte veta hur det går, för ja, det går liksom ingenstans alls.

Det finns en litterär motsvarighet. Jag upplever samma sak varje gång jag har läst Elizabeth Jane Howards Cazalet-krönika. Jag har läst den tre gånger, och det är i det närmaste smärtsamt att skiljas från personerna i den när fjärde boken når sitt slut. Varje gång. Och för den som undrar: Cazalet-krönikan är inget oerhört litterärt mästerverk, prisbelönat och älskat av kritiker världen över. Ändå har böckerna något som gör att jag inte kan sluta om jag väl börjar läsa. Bara en sida till. Bara en bok till…

Men åh. Hur kan skaparna av Cold Feet lämna oss mitt i allt det här? Hur ska det nu gå för de stackars karaktärerna?

h1

Kiffe, kiffe imorgon

april 18, 2007

Under en hastig genomgång av bibliotekets nyhetshylla råkade jag plocka med mig Faïza Guènes Kiffe kiffe imorgon. Invandrarskildring från parisförort kändes definitivt som något jag inte läst förr, dags att variera sig. Bokens jagberättare Doria är femton år och bor i en parisförort med det falskt klingande namnet Paradiset. Fadern har lämnat familjen och återvänt till Marocko för att gifta sig med en yngre kvinna som förhoppningsvis ska föda honom en son. Modern städar hotellrum och har efter närmare tjugo år i förorten fortfarande inte sett Eiffeltornet.

Dorias berättelse om duster med lärare och socialassistenter, om skammen i att vara fattig och gå i begagnade kläder och om ilskan mot fadern som övergett dem skulle kunna vara hjärtskärande. Det är den inte, eftersom den levereras kryddad med stora doser svart humor. Jag sitter och fnissar åt de dråpliga beskrivningarna, ibland med ett litet stygn av dåligt samvete – får man ha roligt åt det här?

Nej, det här är ingen dyster misärbeskrivning, och på sitt sätt är väl också det ganska tacksamt. Doria är en fighter, trots sin periodvisa svartsyn, och förortslivet är faktiskt inte bara elände.

Jag gillar den mörka humorn och Faïza Guènes rappa berättande om Dorias liv. Likaså uppskattar jag de litterära referenserna som hon lägger i Dorias mun. Mer än så blir det inte. Kul och ganska skärpt underhållning, men knappast en bok jag kommer att minnas om fem år.

Faïza Guène: Kiffe, kiffe imorgon. Norstedts 2006, 169 sidor. ISBN: 9113015184.

h1

Beslutsångest

april 16, 2007

Jag ska bli med symaskin. Underbart. Materialistisk glädje över ett föremål? Snarare glädje över de stundande skaparmöjligheterna.

Och visst är det något ironiskt över det faktum att det idag är lättare att fatta beslut om vilken symaskin jag ska köpa, än om huruvida jag ska eller inte ska resa till Stockholm i maj. Jag beslutsangstar mig mer över ett veckoslut än över inköp av ett hjälpmedel som jag förhoppningsvis ska använda i många år. Eller också är det inte ironiskt alls.

h1

likartade krigsskildringar

april 15, 2007

Försmak av sommarvädret med 20 grader och sol – och en söndag som delvis spenderas på balkongen. Får en liten föraning om hur sommarkvällarna kan komma att se ut.

Jag satt i solen på balkongen och läste Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, som jag inspirerades att låna efter begrundandet av listan på svenska folkets favoritböcker. Faktum är att jag har tänkt läsa boken i tio års tid nu, så det var verkligen på tiden att jag lånade den. Läsningen kom jag också igång med i förmiddags när jag vaknade och behövde en ny bok att sätta tänderna i. Valde att fortsätta på temat ”Tyskland och andra världskriget”, som inleddes under gårdagens filmskådning.

Likheterna mellan filmen jag såg igår och boken jag började läsa i morse är påtagliga. Bortsett från att båda två till stora delar utspelar sig i 30- och 40-talets Tyskland och har unga kvinnor i huvudrollen dyker det upp märkliga gemensamma detaljer. Vibeke Olssons Hedwig förlovar sig med en SS-man, och frågar honom om det inte gjorde ont att tatuera in blodgruppen på överarmen. Samma fråga ställer Anna till sin nyblivne man, rörande samma tatuering, i filmen jag såg igår kväll. Jag hade inte tidigare noterat att dessa tatueringar förekom, så det är onekligen fascinerande att stöta på uppgiften i två olika typer av fiktiva verk inom ett och samma dygn.

I Molnfri bombnatt finns också ögonblicket när Hedwig tar adjö av sin fästman när han skickas i krigstjänst:

Och så stod jag då strax på perrongen. Jag stod kvar där när han klivit in i tåget och armbågat sig fram till fönstret för att vinka till mig. Jag stod kvar där på perrongen, så som vi alla skulle stå, alla kvinnor, en hel generation, en hel värld, snart skulle vi alla stå där på perrongen och vi lärde oss att känna igen den där särskilda smärtan, den där kniven som vreds om i hjärtat när loket gav ifrån sig en tung, avgörande suck, koppel och buffertar rasslade till – och tåget satte sig i rörelse. Det rister och gnisslar ännu i vagnarna, medan hjulen sakta börjar rulla. Det rister och gnisslar som om tåget tvekade, som funnes det en plötslig medkänsla hos döda ting.

I Twin Sisters får man se Anna ta farväl av mannen på en liknande tågstation. Igår kväll var det jag som gjorde kopplingen till ett större fenomen, jag som såg bortom det tyska och kom ihåg min egen farmors dagboksanteckningar från samma tid, smärtan i att ta farväl, oron för vad som kan hända. Vibeke Olsson gör samma jämförelse åt mig. Över huvud taget tycker jag att hon är bra på att göra en bred skildring av det krigstida Europa, av sorgen, av vansinnet. Hon skildrar en kvinnas upplevelser, men kopplar dem samtidigt till en större helhet – inte bara till andra världskriget, utan även till kriget i forna Jugoslavien.

h1

bokbloggarna uppmärksammas

april 15, 2007

I fredags blev jag glatt överraskad när jag, via en annan sida, upptäckte att min blogg minsann omnämns i senaste numret av Svensk bokhandel.  Planerade att gå till universitetsbiblioteket på måndag och leta upp tidningen, men nu slipper jag det eftersom textmissbrukaren har lagt upp ett foto av tidningssidan. Fick svar på frårgan om hur min blogg lyckats hamna i Svensk bokhandel, tydligen har man snappat upp mitt kvartalsrapporterande. Skribenten benämner av någon anledning min blogg ”Ika 2.0”, kan inte låta bli att tycka att det är lite slarvigt researchat.

Jag förutspår att antalet bokbloggar kan komma att öka lavinartat när folk får nys om att förlagen numera har börjat skicka recensionsexemplar till en del bokbloggare. Kul att förlagen inser att det inte bara är de traditionella kanalerna som kan marknadsföra deras böcker. Själv får jag ju redan en hel del recensionsexemplar av barn- och ungdomslitteratur, men har faktiskt inte bloggat så aktivt om dem i år. Mestadels beror det på att jag har varit lite dålig på att läsa just den här typen av litteratur på sistone, bortsett från en liten spurt inför senaste deadline. Jag har också haft en del funderingar kring om de böcker jag recenserar mot betalning ska särbehandlas, om deras recensioner ska hinna gå i tryck innan jag bloggar om boken. Förvisso använder jag mig inte av samma text när jag recenserar i pappersmedia och när jag recenserar på bloggen, men en del funderande har det ändå blivit. Är det okej att de som läser min blogg får veta vad jag tycker om en viss bok förrän recensionen går i tryck? I det fallet blir ju den tryckta recensionen på sätt och vis gammal skåpmat. Å andra sidan är texterna inte identiska, eftersom de tryckta recensionerna är längre och mer ingående. Dessutom har Åbo Underrättelser, som jag skriver för, ganska liten spridning. Bloggrecensionerna skulle också kunna fungera som uppvärmning och minneshjälp inför skrivandet av tidningsrecensionerna.