Archive for maj, 2007

h1

smart trots mosighet

maj 31, 2007

Matar mitt ego genom att göra Illustrerad vetenskaps IQ-test och landa på 130, vilket enligt nämnda sida ska vara bättre resultat än 97 % av resultatet. Det bästa av allt är att jag klarade den matematiska delen med bravur, och detta en kväll när jag känner mig trött och allmänt mosig i huvudet. Smaka på den, mattelärarna från gymnasietiden!

Mosigheten beror eventuellt på gårdagskvällens sommarfest bland andra litteraturvetare. Mycket trevlig var den, med diskussioner kring sommarens idealiserande, språkliga identiteter (THE Samtalsämne i finlandssvenska kretsar), recensions- och biblioteksjobb samt varför BBC:s version av Stolthet och fördom naturligtvis är den enda rätta (THE Samtalsämne bland kvinnliga litteraturvetare).

Annonser
h1

väder med tropisk touch

maj 28, 2007

Det är tropiskt på de här breddgraderna just nu. Vaknar till gråmulen fuktmättad värme, halva arbetsdagen förflyter i väntan på ett förlösande åskväder. Åskan kommer, med den regnet, men märkligt nog är allt lika fuktigt varmt efter som före.

Och det må vara klibbsvettigt varmt ute, men ändå finns det en njutning i värmen som omsluter en, så långt från vinterns minusgrader. Nu är jag ju fullt medveten om att jag bor i ett land med fyra årstider, men jag kan ändå inte låta bli att säga: Vem hade trott det i vintras, när det var femton minusgrader? Vem hade trott att det fanns en ände på slaskväder och höststormar, då när de ven som värst? Likväl är vi här nu, när häggen blommat ut och mest luktar torrt hö, och ger plats för syrenerna som doftar intensivt efter regnet.

h1

Claires leende

maj 26, 2007

Claires leende handlar om 12-åriga Claire Säwes som begår självmord. Eller egentligen gör den inte det. Egentligen handlar boken om människorna runt Claire – hennes mamma och hennes klasskamrater, om hur de ser på Claire men ännu mer om hur de ser på sig själva. Sedan kommer det självmord som utannonserats på första sidan, och man förstår inte riktigt varför, men det gör ingenting, det har man egentligen inte väntat sig heller.

Vem som helst skulle kunna ta livet av sig, utom Claire Säwes, skriver författaren i första kapitlet. Claire har allt. Det fantastiska leendet, det söta ansiktet, hemmet på den gamla herrgårdsliknande bondgården och populariteten i klassen. Hon har allt, och allt detta avstår hon från. Hade det inte varit mer logiskt om någon av de mindre lyckade klasskamraterna hade tagit hennes plats som självmordsoffer? Och ändå är det Claire.

Jag är lite fascinerad av hur Claire intar en så central position i boken, medan hon samtidigt är lite av en bifigur. Allt kretsar kring henne, och ändå förblir hon märkligt anonym. Det känns som om man kommer närmare klasskamraterna Linda Bell och Nina. Överlag är det här en roman som handlar mycket om flicktillvaro och kvinnoblivande, ibland på ett nästan äckelfascinerande sätt. Det är också symptomatiskt att männen i romanen kommer till tals ganska lite, att det mesta de har att säga handlar om förhållandet till hustrur och döttrar.

Eva Ström har enligt omslaget gett ut både prosaböcler och diktsamlingar, och den poetiska ådran märks verkligen i hennes prosa. Det är inte luftigt och skirt, utan snarare ett tätt och mättat språk – men samtidigt mycket njutbart. Det hade kunnat bli övermäktigt, men det blir det aldrig eftersom formatet är så pass litet – alltså hinner man inte få nog.

Eva Ström: Claires leende. Albert Bonniers förlag 2007, 146 sidor. ISBN: 9100112186

h1

dagens middag

maj 22, 2007

Lagar ny mat efter recept. Sånt behövs ibland för variationens skull, och för att eventuellt hitta nya receptfavoriter. Dagens mat tillreddes enligt detta recept, och resultatet blev riktigt lyckat. Dock var detta sedan jag insåg att receptet hade vissa brister och spillde i en försvarlig skvätt vatten i biffsmeten som var alldeles för torr och smulig för att hålla ihop under stekning. Det här var lite av en aha-upplevelse, inser varför många recept på vegetariska biffar är mindre bra: För lite vätska. Anser mig nu ha uppnått nya matlagningshöjder, detta tack vare mina fritt improviserade, av Isabelle inspirerade, falafelrecept under vintern.

Någon Chili keso hade jag inte, eftersom Arlas keso inte var så välrepresenterad i min lokala matbutik. Vanlig finländsk grynost och lite extra kryddor visade sig också funka bra. Färdigköpta pitabröd kändes inte helt ultimat, minns inte pitabröd som så här sega, men nu har det i och för sig gått flera år sedan jag åt dem senast. Kan i vilket fall som helst vara värt att försöka baka egna någon gång.

Gräddfilssåsen med riven citron i var däremot en trevlig överraskning, kommer definitivt att bli ett återkommande tillbehör. Kan mycket väl tänka mig den till hemgjord falafel, hembakt pitabröd och sallad.

h1

Väckelsekristna barnsoldater

maj 21, 2007

I vissa kretsar är Markku Koivisto och Nokiamissionen mycket omtalade för närvarande. Husis har snappat upp det här, och i lördags ägnade de ett helt uppslag åt fenomenet. Jag har delvis varit böjd att hålla med biskop Björkstrand som intervjuades i samband med artikeln, och uppmanade folk att ta det lugnt och låta det hela blåsa över. Jag har ju mina peronliga problem med karismatiska rörelser, men har försökt att vara vidsynt och tolerant och allt det där. Tänkt att allt behöver ju inte vara dåligt.

Förvisso inte, nej.  Men när Husis visar upp femåringar klädda till Guds soldater, komplett med hjälm och sköld mår jag faktiskt illa och kan inte annat än helhjärtat hålla med domkapitlet i deras kritik mot användandet av krigstermer. Det här ger mig Jesus-Camp-vibbar. Nej, jag tror inte att Nokiaväckelsen är samma sak som det vi fick förfäras av i Jesus Camp. Däremot anser jag det vara alarmerande med en väckelserörelse som förhärligar krig och lär barnen att de ska leka soldater. Någonstans där passerade Nokiaväckelsen alla mina gränser.

h1

Bokfemman vecka 20

maj 21, 2007

Jag framhärdar i mitt deltagande i Bokfemman, även om veckans ämne inte hör till de enklaste. Efter visst funderade kommer jag ändå till att jag kanske kan dra ihop till en lista.

Veckans tema är alltså kärleksböcker, och jag har av nödtvång valt att ha en ganska liberal tolkning av temat. Enligt Malins anvisningar ska kärleken mellan ett par vara det centrala, och jag vill inte påstå att det är en definiotion jag kan stå för när det gäller alla böcker på listan.

  • Love Story av Erich Segal. jag har fortfarande inte sett filmen, men har den väntandes hemma. När jag var i femtonårsåldern läste jag mammas slitna exemplar från sjuttiotalet, komplett med födelsedagshälsningar från hennes kompisar. Jag blev alldeles överförtjust i boken, och delvis tror jag att det beror på Olivers sätt att berätta. Det hade kunnat vara romantiskt tjafsigt och tårdrypande – och ja, det blir tårdrypande vad berättelsen lider, men jag gillade verkligen hans språk, det humoristiska och lite raljerande, på twentysomethingvis. Soundtracket till filmen har jag också, köpte det för att boken var så bra – och det säger ju en del.
  • Stolthet och fördom av Jane Austen. Förvisso handlar den om så mycket mer än kärlek, men parbildandet är trots allt ett centralt tema. Jag har en grej för den här boken, och för BBC-serien som baserar sig på boken. En av de mest minnesvärda komplimanger jag fått är att jag liknar Elizabeth Bennet. Jag bär den med stolthet.
  • Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Fascinerande om än inte lycklig kärlekshistoria – och ja, det är förstås därför den fascinerar så mycket. Vill också passa på att tipsa om Gun-Britt Sundströms omskrivning av historien i För Lydia, förlagd till 1960-talet och berättad ur Lydias synvinkel. Intertextualitet när den är som bäst!
  • Jerusalem av Selma Lagerlöf. Mycket långt från att vara en kärleksroman hävdar jag ändå att den platsar i min tolkning av veckans tema. Varför då? För att bland det jag tycker allra bäst om i den här boken hör Ingmars kärlekar – den uppenbara och förväntade, och sedan den som förvånar honom själv och alla andra. Just detta att ens längtan och önskningar förändras i takt med att man själv förändras, exakt den biten, är vad som gör Jerusalem till en av mina favoritberättelser i alla kategorier.
  • Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Förvisso är det här inte en roman, utans snarare en självbiografisk skildring i form av prosalyrik. Ändå en av de intressantaste kärlekshistorier jag har läst, och formmässigt en lysande bok. För den som är intresserad av lite fördjupning i ämnet rekommenderas Två av samma författare, en självbiografisk skildring av äktenskapet med Henrik Tikkanen.
h1

Well this is an invitation, it’s not a threat

maj 21, 2007

Jag lyssnar på Long Gone Before Daylight, som är Cardigans bästa album hittills om någon frågar mig, och det slår mig att skivan är en sån majskiva. Som jag har lyssnat på skivan, som jag har applicerat texterna på mig själv och människorna i min omgivning, en annan maj månad, ett annat år. Skivan är fortfarande bra, även om den river upp minnena och sätter tillvaron i en stunds svallning som man inte kan kalla nostalgisk. Nostalgi är för platt, för mesigt. Vad kallar man minnet av de stora känslorna som inte var överstora, som inte fått ett löjets skimmer med åren, som faktiskt kändes viktiga och motiverade? Känslorna som man inte vill ha tillbaka, inte på samma sätt, som framkallar mer än bara vemod, snarare en sorts fascination.