Archive for 3 maj, 2007

h1

Molnfri bombnatt

maj 3, 2007

Här har vi boken som har gett mig den mest berörande läsupplevelsen hittills i år. Det enda som saknades var en litteraturcirkel eller liknande, eftersom jag gärna hade diskuterat det jag läste. Inte bara efter bokens slut, utan ungefär efter varje kapitel. Samtidigt inser jag det ohållbara i att låta boken bli litteraturcirkelbok och bli läst i en hastighet av ett kapitel i veckan – jag hade i alla fall inte nöjt mig med så små tuggor.

Min första kontakt med Vibeke Olssons böcker var hennes Ulrike och kriget som hon skrev vid sexton års ålder. Själv läste jag den omkring samma ålder, och fick lite av en aha-upplevelse. För första gången började jag få en viss förståelse för hur hitlerväldet var möjligt. Molnfri bombnatt känns som en mer mogen och utvecklad version av Ulrike och kriget och dess förtsättning Ulrike och freden. Precis som förra gången får vi följa en ung tysk flicka från Hitlers maktövertagande, genom krigsåren och den tidiga freden. Precis som författaren själv var äldre under skrivandet av Molnfri bombnatt är huvudpersonen Hedwig också fem år äldre än Ulrike. En annan påtaglig skillnad är att Molnfri bombnatt är mer komplex vad gäller kronologin. Boken är ett fiktivt återberättande av den nu åldrade Hedwigs minnen från 1930- och 1940-talens Tyskland. Det hela framställs allt annat än lineärt, vilket verkligen förhöjer läsupplevelsen, i synnerhet eftersom Olsson håller alla trådar i sin hand och lyckas undvika att röra till det. Hoppen mellan olika tidsperioder bjuder också på möjligheter att sammanfatta och göra både återblickar och avslöjanden om vad som komma skall. Det är mycket man i ett tidigt skede vet om handlingen, vad som kommer att hända. Ändå förtas inte spänningen, eftersom man hela tiden vill veta hur Hedwigs liv kommer att leda fram till de redan utstakade punkterna.

Jag blir starkt berörd av Vibeke Olssons historieskildring. Hedwigs liv upphör aldrig att vara ett enskilt människoöde, samtidigt som berättelsen om det avslöjar en mängd allmänmänskliga fenomen. Allt är fast förankrat i en historisk verklighet, och samtidigt kan jag som läsare lyfta ut en mängd detaljer, skärskåda dem och sätta in dem i andra sammanhang. Jag läser om massmötet Hitler höll i Berlin, och slås av hur beskrivningen lika gärna kunde passa in på vilken karismatisk religiös rörelse som helst.

De sista 80 sidorna av boken läser jag ut under en tågresa, och tårarna rinner. Jag skäms inte överdrivet mycket, för det känns så motiverat. Molnfri bombnatt är förvisso en fiktiv berättelse, men det den innehåller har haft och har verkliga motsvarigheter.

Det är den här sortens skönlitteratur jag suktar allra mest efter, det är den här typen av böcker jag söker, den här typen av berättelser. Det individuella men samtidigt allmänmänskliga och allmänhistoriska, det som väcker så mycket tankar att man ibland tvingas ta paus i läsningen för att tänka färdigt. Samtidigt ska det vara njutbar läsning – ett språk som fungerar, ett berättande som fungerar, som drivs framåt, som lockar.

Vibeke Olsson: Molnfri bombnatt. Albert Bonniers förlag 1997, 554 sidor. ISBN: 9143001181