h1

Molnfri bombnatt

maj 3, 2007

Här har vi boken som har gett mig den mest berörande läsupplevelsen hittills i år. Det enda som saknades var en litteraturcirkel eller liknande, eftersom jag gärna hade diskuterat det jag läste. Inte bara efter bokens slut, utan ungefär efter varje kapitel. Samtidigt inser jag det ohållbara i att låta boken bli litteraturcirkelbok och bli läst i en hastighet av ett kapitel i veckan – jag hade i alla fall inte nöjt mig med så små tuggor.

Min första kontakt med Vibeke Olssons böcker var hennes Ulrike och kriget som hon skrev vid sexton års ålder. Själv läste jag den omkring samma ålder, och fick lite av en aha-upplevelse. För första gången började jag få en viss förståelse för hur hitlerväldet var möjligt. Molnfri bombnatt känns som en mer mogen och utvecklad version av Ulrike och kriget och dess förtsättning Ulrike och freden. Precis som förra gången får vi följa en ung tysk flicka från Hitlers maktövertagande, genom krigsåren och den tidiga freden. Precis som författaren själv var äldre under skrivandet av Molnfri bombnatt är huvudpersonen Hedwig också fem år äldre än Ulrike. En annan påtaglig skillnad är att Molnfri bombnatt är mer komplex vad gäller kronologin. Boken är ett fiktivt återberättande av den nu åldrade Hedwigs minnen från 1930- och 1940-talens Tyskland. Det hela framställs allt annat än lineärt, vilket verkligen förhöjer läsupplevelsen, i synnerhet eftersom Olsson håller alla trådar i sin hand och lyckas undvika att röra till det. Hoppen mellan olika tidsperioder bjuder också på möjligheter att sammanfatta och göra både återblickar och avslöjanden om vad som komma skall. Det är mycket man i ett tidigt skede vet om handlingen, vad som kommer att hända. Ändå förtas inte spänningen, eftersom man hela tiden vill veta hur Hedwigs liv kommer att leda fram till de redan utstakade punkterna.

Jag blir starkt berörd av Vibeke Olssons historieskildring. Hedwigs liv upphör aldrig att vara ett enskilt människoöde, samtidigt som berättelsen om det avslöjar en mängd allmänmänskliga fenomen. Allt är fast förankrat i en historisk verklighet, och samtidigt kan jag som läsare lyfta ut en mängd detaljer, skärskåda dem och sätta in dem i andra sammanhang. Jag läser om massmötet Hitler höll i Berlin, och slås av hur beskrivningen lika gärna kunde passa in på vilken karismatisk religiös rörelse som helst.

De sista 80 sidorna av boken läser jag ut under en tågresa, och tårarna rinner. Jag skäms inte överdrivet mycket, för det känns så motiverat. Molnfri bombnatt är förvisso en fiktiv berättelse, men det den innehåller har haft och har verkliga motsvarigheter.

Det är den här sortens skönlitteratur jag suktar allra mest efter, det är den här typen av böcker jag söker, den här typen av berättelser. Det individuella men samtidigt allmänmänskliga och allmänhistoriska, det som väcker så mycket tankar att man ibland tvingas ta paus i läsningen för att tänka färdigt. Samtidigt ska det vara njutbar läsning – ett språk som fungerar, ett berättande som fungerar, som drivs framåt, som lockar.

Vibeke Olsson: Molnfri bombnatt. Albert Bonniers förlag 1997, 554 sidor. ISBN: 9143001181

Annonser

10 kommentarer

  1. Vet du, det var inte förrän nu som jag insåg att jag faktiskt läst både ”Ulrike och kriget” och ”Ulrike och freden”. Jag plöjde igenom dem när jag gick på mellanstadiet (jag plöjde vid den tiden igenom hela skolbiblioteket). Jag minns att jag tyckte om dem, men jag har aldrig kopplat att det var Vibeke Olsson som skrev dem förrän nu! Heh.

    ”Molnfri bombnatt” är en sån där bok som jag tycker att jag borde ha läst, men på något sett har den slunkit förbi. Nu när du skriver så positivt om den måste jag nog ta och åtgärda detta!


  2. Du sätter ord på vad jag tänker! Jag läste Molnfri bombnatt första gången på högstadiet (typ 6-7 år sen) och sen har jag läste den kanske 3 eller 4 gånger till (ja,jag gillar att läsa om böcker). På förra vinterns bokrea köpte jag den och jag kan gå och titta i den ibland bara för att läsa små passager. Ett stycke som verkligen fastnat är när Hedwig tänker hur det var sommaren 1939, på kriget som inte börjat och på alla människor som skulle dö, men som fortfarande levde, men ingen stannade tiden.

    Jag läste också böckerna om Ulrike, på mellanstadiet kanske. Har du läst Vibeke Olssons bäcker om Callistrate och Sabina i Romarriket? Dem kan jag verkligen rekomendera! Fast jag läser dem i alla fall som ganska mörka, eller vemodiga.

    Mycket glädje!
    /Jessica


  3. Blev tvingad att läsa Molnfri Bombnatt på svenskan en gång i tiden vill jag minnas och det var nog en av de mest uppskattade påtvingade böckerna jag läst. Har för mig att jag plöjde den och grät en hel del.


  4. Blir så glad att höra om att folk berörs av böcker jag också berörts av! Jag brukar sällan läsa om böcker (det finns ju så oändligt många jag vill läsa), men den här har jag läst om och kommer säkert att läsa fler gånger. På tal om läsinfluenser kan jag tillägga att jag köpte I en klass för sig i Stockholm och nästan har läst ut den… TACK för tipset! 🙂


  5. Åh. Det låter som att jag får lägga till en ny bok på önskelistan.


  6. jessicab: Jag vet exakt vilken passage du talar om, den finns på sid 88. Jag hade ett bokmärke där och övervägde citera det här på bloggen, tycker att det har en sån tyngd, men kom sedan till att det kanske är onödigt långt. Till den som är nyfiken: sid. 88 i Molnfri bombnatt, boken finns sannolikt på ett bibliotek nära dig.
    Böckerna om Callistrate och Sabine har jag också läst, med undantag för den sista som handlar om Sabines son. Läste dem samtidigt som jag tog en kurs i bl.a. romartidens konsthistoria, jättebra komplement!

    miajohanna: Javisst blir man! Och jag i min tur får ju glädja mig åt att även du berörts av boken. Kul att höra att du gillade I en klass för sig också! Du borde ha en blogg så att jag skulle få följa din läsning. 🙂


  7. Callistrate och Sabina i all ära, men har någon läst ”En plats att vila på”? Den har flera huvudpersoner, men den mest gripande för mig har alltid varit slavpojken Onesimus, som var Callistrates dottersonsson och Sabinas sonson. Han blir tidigt föräldralös (Boken ”Krigarens sköld” handlar om hans föräldrar Callixtus och Elisabet.), men får en bra fosterfamilj. Men som trettonåring vill han ändå gå med i armén, eftersom hans pappa hade varit soldat. Men eftersom han är slav kan inte bli soldat, men han blir mulåsnedrivare. Han hinner knappt fylla fjorton innan han tvingas ut i ett inbördeskrig och få se alla dess fasor. Tyvärr blir det mer och mer tydligt, att han egentligen är för känslig för att vara med i armén. Det blir för mycket blod och våld. Han är en stark djurvän, vilket gör honom till en utmärkt djurskötare, men det plågar honom framför allt, när soldaterna tvingar honom att vara med vid slakt. Herregud, jag har gråtit över honom i sju år snart! Har någon annan läst detta?


  8. […] utspelar sig under första halvan av 1900-talet för historiska är det tveklöst Vibeke Olssons Molnfri bombnatt som är min favorit. Så levande, så engagerande, så intensiv. En av de där romanerna som får […]


  9. […] Ika […]


  10. […] – Konsten att vara Ela Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt Märta Tikkanen – Århundradets […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: