Archive for 21 maj, 2007

h1

Väckelsekristna barnsoldater

maj 21, 2007

I vissa kretsar är Markku Koivisto och Nokiamissionen mycket omtalade för närvarande. Husis har snappat upp det här, och i lördags ägnade de ett helt uppslag åt fenomenet. Jag har delvis varit böjd att hålla med biskop Björkstrand som intervjuades i samband med artikeln, och uppmanade folk att ta det lugnt och låta det hela blåsa över. Jag har ju mina peronliga problem med karismatiska rörelser, men har försökt att vara vidsynt och tolerant och allt det där. Tänkt att allt behöver ju inte vara dåligt.

Förvisso inte, nej.  Men när Husis visar upp femåringar klädda till Guds soldater, komplett med hjälm och sköld mår jag faktiskt illa och kan inte annat än helhjärtat hålla med domkapitlet i deras kritik mot användandet av krigstermer. Det här ger mig Jesus-Camp-vibbar. Nej, jag tror inte att Nokiaväckelsen är samma sak som det vi fick förfäras av i Jesus Camp. Däremot anser jag det vara alarmerande med en väckelserörelse som förhärligar krig och lär barnen att de ska leka soldater. Någonstans där passerade Nokiaväckelsen alla mina gränser.

h1

Bokfemman vecka 20

maj 21, 2007

Jag framhärdar i mitt deltagande i Bokfemman, även om veckans ämne inte hör till de enklaste. Efter visst funderade kommer jag ändå till att jag kanske kan dra ihop till en lista.

Veckans tema är alltså kärleksböcker, och jag har av nödtvång valt att ha en ganska liberal tolkning av temat. Enligt Malins anvisningar ska kärleken mellan ett par vara det centrala, och jag vill inte påstå att det är en definiotion jag kan stå för när det gäller alla böcker på listan.

  • Love Story av Erich Segal. jag har fortfarande inte sett filmen, men har den väntandes hemma. När jag var i femtonårsåldern läste jag mammas slitna exemplar från sjuttiotalet, komplett med födelsedagshälsningar från hennes kompisar. Jag blev alldeles överförtjust i boken, och delvis tror jag att det beror på Olivers sätt att berätta. Det hade kunnat vara romantiskt tjafsigt och tårdrypande – och ja, det blir tårdrypande vad berättelsen lider, men jag gillade verkligen hans språk, det humoristiska och lite raljerande, på twentysomethingvis. Soundtracket till filmen har jag också, köpte det för att boken var så bra – och det säger ju en del.
  • Stolthet och fördom av Jane Austen. Förvisso handlar den om så mycket mer än kärlek, men parbildandet är trots allt ett centralt tema. Jag har en grej för den här boken, och för BBC-serien som baserar sig på boken. En av de mest minnesvärda komplimanger jag fått är att jag liknar Elizabeth Bennet. Jag bär den med stolthet.
  • Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Fascinerande om än inte lycklig kärlekshistoria – och ja, det är förstås därför den fascinerar så mycket. Vill också passa på att tipsa om Gun-Britt Sundströms omskrivning av historien i För Lydia, förlagd till 1960-talet och berättad ur Lydias synvinkel. Intertextualitet när den är som bäst!
  • Jerusalem av Selma Lagerlöf. Mycket långt från att vara en kärleksroman hävdar jag ändå att den platsar i min tolkning av veckans tema. Varför då? För att bland det jag tycker allra bäst om i den här boken hör Ingmars kärlekar – den uppenbara och förväntade, och sedan den som förvånar honom själv och alla andra. Just detta att ens längtan och önskningar förändras i takt med att man själv förändras, exakt den biten, är vad som gör Jerusalem till en av mina favoritberättelser i alla kategorier.
  • Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Förvisso är det här inte en roman, utans snarare en självbiografisk skildring i form av prosalyrik. Ändå en av de intressantaste kärlekshistorier jag har läst, och formmässigt en lysande bok. För den som är intresserad av lite fördjupning i ämnet rekommenderas Två av samma författare, en självbiografisk skildring av äktenskapet med Henrik Tikkanen.
h1

Well this is an invitation, it’s not a threat

maj 21, 2007

Jag lyssnar på Long Gone Before Daylight, som är Cardigans bästa album hittills om någon frågar mig, och det slår mig att skivan är en sån majskiva. Som jag har lyssnat på skivan, som jag har applicerat texterna på mig själv och människorna i min omgivning, en annan maj månad, ett annat år. Skivan är fortfarande bra, även om den river upp minnena och sätter tillvaron i en stunds svallning som man inte kan kalla nostalgisk. Nostalgi är för platt, för mesigt. Vad kallar man minnet av de stora känslorna som inte var överstora, som inte fått ett löjets skimmer med åren, som faktiskt kändes viktiga och motiverade? Känslorna som man inte vill ha tillbaka, inte på samma sätt, som framkallar mer än bara vemod, snarare en sorts fascination.