h1

Well this is an invitation, it’s not a threat

maj 21, 2007

Jag lyssnar på Long Gone Before Daylight, som är Cardigans bästa album hittills om någon frågar mig, och det slår mig att skivan är en sån majskiva. Som jag har lyssnat på skivan, som jag har applicerat texterna på mig själv och människorna i min omgivning, en annan maj månad, ett annat år. Skivan är fortfarande bra, även om den river upp minnena och sätter tillvaron i en stunds svallning som man inte kan kalla nostalgisk. Nostalgi är för platt, för mesigt. Vad kallar man minnet av de stora känslorna som inte var överstora, som inte fått ett löjets skimmer med åren, som faktiskt kändes viktiga och motiverade? Känslorna som man inte vill ha tillbaka, inte på samma sätt, som framkallar mer än bara vemod, snarare en sorts fascination.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: