Archive for maj, 2007

h1

jobbförmåner – gotta love ‘em

maj 15, 2007

Ibland måste man bara älska de fördelar som mitt jobb ger. När jag gick hem idag var det med en emotsedd godbit i väskan, en godbit som jag fått levererat till mitt tillfälliga arbetsrum mindre än en timme efter att jag ringt till katalogiseringsavdelningen för att meddela att när den aktuella boken katalogiserats och är utlåningsbar vill jag låna den. Notera att jag gjorde detta med den baktanken att detta ska bli min sommarläsning, och alltså inte hade någon direkt brådska. Likväl fick den följa med mig hem redan idag. Nästan 700 sidors bigrafiläsning väntar.

h1

flickboksfrossa

maj 14, 2007

Till mina litterära svagheter hör bland annat gamla flickböcker. Internatskoleskildringar, hästböcker i ”rätt” serier (tänk Jill, Soffi och gamla goda Britta och Silver), samt Ester Ringnér-Lundgrens alster. Fascinationen för de sistnämnda inleddes när jag var åtta och läste min första Lotta-bok. Böckerna om Lotta skrev Ringnér-Lundgren under pseudonymen Merri Vik, men vid sidan av denna mastodontserie skrev hon även en del andra flickböcker – de flesta under eget namn, men det finns även en serie om Nickan där hon använder sig av pseudonymen Lotta Vik. När jag var barn undrade jag alltid om Lotta och Merri Vik var systrar, eller om Lotta kantänka fanns på riktigt och var Merris dotter.

Fascinationen har av förklarliga skäl mattats en aning under årens lopp, i synnerhet efter att jag genom ett Lotta-maraton överdoserade en aning på författaren. Ändå kan jag inte hålla mig om jag hittar en billig bok av ester Ringnér-Lundgren som inte finns i min samling. Därav inhandlade jag Kaja och de nio elefanterna för ett par veckor sedan.

Kaja är som en deckarvariant av Lotta. likheterna är faktiskt slående, och häri ligger halva behållningen med boken. Andra halvan ligger i att läsa den som en skildring av sin tid, och varför inte också som en skildring av sin författare. Det är nämligen uppenbart att Ringnér-Lundgren har vissa favoritdetaljer och -teman som hon återkommer till. Kaja är likt Lotta bokens jagberättare och huvudperson, och berättandet sker i kåserande och underhållande ton. Både Kaja och Lotta delar en fascination för båtar och sjöliv, Kaja till den grad att hennes pappa är kapten. Är man bekant med både Kaja och Lotta sedan tidigare känns det som om Kaja fått utveckla en del sidor som inte passade in hos Lotta. Kaja gör inte bort sig stup i kvarten, däremot har hon en närmast blytonsk förmåga att ramla in i mysterier och skumma äventyr. Tänk Blytons Äventyrsböcker och modern som ständigt ber barnen hålla sig borta från farliga äventyr – ungefär så fungerar Kajas mor också, med den skillnaden att Kaja inte är lika äventyrslysten som Enid Blytons syskonpar.

Genom referenser till tidigare böcker i serien får läsaren veta att Kaja har just denna intressanta förmåga att halka på mysteriernas bananskal. Tidigare har hon löst mycterier i hemstadens miljö, men i den här boken reser Kaja och hennes syster på semester tillsammans med modern. Semesterresan går till ett lantligt beläget pensionat, även detta en detalj som genast för tankarna till Rönnvikens pensionat i Lottaböckerna. Hela idén med att bo på lantligt pensionat är lite fascinerande och känns verkligen som en fläkt från en annan tid. Vilken tonåring skulle idag frivilligt gå med på att spendera sommarlovets två sista veckor på ett pensionat bland en massa äldre människor?

Jag har full förståelse för att Kaja aldrig kom i närheten av Lottas popularitet. Det är lite småkul flickboksläsning, men mysteriet är inte överdrivet intressant, och Kaja kan inte väga upp det här genom Lottas humor och olycksalighet. Dessutom är det intressantare att läsa vardagsskildringarna i lottaböckerna eftersom de avslöjar så mycket om sin tillkomsttid. I Kaja kan man snarare ägna sig åt att studera medelklassens semestervanor under svenskt 1960-tal, samt livas upp vid de tillfällen Kaja och systern gör små tendenser till revolt mot de föreskrivna könsrollerna. Faktiskt tycker jag att de mer sentimentala och stillsamma böckerna om Kri är ett intressantare alternativ till Lotta.

Ester Ringnér-Lundgren: Kaja och de nio elefanterna. B. Wahlströms Bokindustri AB 1966, 143 sidor.

h1

kom an, bönder!

maj 13, 2007

Den mest… innovativa beskrivningen av shackspelets grunder jag har sett på mycket länge:

Schack är strategispelet där bönder slåss mot kungligheter på en bräda där
varannan ruta är vit och varannan svart.

(Nyhetsbrevet Om ett ord, fredag 4 maj)

Håll med om att meningen snarare för tankarna till bondeuppror än till den intellektuella workout som åtminstone jag förknippar shackspelandets ädla konst med. Jag lärde mig spela shack av pappa, som köpte ett shackspel åt mig när jag fyllde tio. Dessvärre har jag aldrig haft tillräckligt mycket tålamod och eftertänksamhet för att bli bra på spelet.

h1

Onödigt bittert

maj 13, 2007

Eurovisionen kom och gick, och vardagen kommer så småningom att återvända. För egen del är jag lättad och nöjd med att showen blev så lyckad. Det var kul så länge det varade, det var kul att ha en stor del av Europas uppmärksamhet riktad mot Helsingfors och Finland, det var kul att se att programvärdarna klarade av sitt uppdrag och kul att se att de verkligen fick publiken med sig.

Sedan kommer den bittra eftersmaken, främst från rikssvenskt håll. Det gnälls. Över att efterfesten stängde portarna enligt finländska lagstiftning. Över att nationerna i östra Europa får för mycket poäng, vilket ju inte kan vara resultatet av annat än en sammansvärjning mot de västra deltagarländerna. Aftonbladet hävdar att Eurovisionen dog i natt. I rättvisans namn ska väl tilläggas att det inte bara är Sverige som gnäller över det orättvisa i att östländerna får poäng, Islands Eirikur kallade efter semifinalen röstandet ”ett litet krig”. Jag blir så trött. Måste man se konspirationsspöken i varje buske, måste ESC urarta i rasism och öst/väst-uppdelning, och framför allt: Måste vi ta det här på blodigt allvar? ESC är ett stort glittrigt spektakel – kul att se på, men inte meningen med livet.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är oproffsigt av Christer Björkman att hota med avgång om Ukraina vinner, av The Arks Ola Salo att kalla ESC för en dyngtävling när röstresultaten klarnade, och av svt:s kommentator Kristian Luuk att vara elakt sarkastisk och dessutom ytterligare elda under öst-väst-uppdelningen. Jag hade trott att The Ark tog ESC som en kul grej, men samtidigt kom ihåg att de redan har en karriär och en stor fanskara, och att deras rykte som artister inte hänger på deras eventuella framgångar i ESC. Tydligen hade jag fel. Jag hade också trott att Kristian Luuk skulle kunna vara tillräckligt proffessionell för att veta på ett ungefär var gränserna går mellan att vara engagerat personlig och mellan att inte kunna hålla privata elakheter för sig själv.

Det är synd om svenskarna måste ta ESC på så blodigt allvar. Det är synd att bitterheten skiner igenom, och helt ärligt så kan jag inte annat än vara nöjd över det faktum att Finland placerade sig högre än Sverige ännu ett år. Här och var skymtar man åsikten att Sverige har en sorts specialrättighet till ESC, en rättighet som andra länder, i synnerhet inte Finland eller andra ”öststater” ska inkräkta på. Det är Sverige som borde få ordna ESC, det är Sverige som borde vinna, eller åtminstone få tillräckligt hög placering och uppskattning för sin status som långvarig schlagernation.

Serbiens Molitva, framförd av Marija Serifovic, var en värdig vinnare, och en av mina personliga efavoriter. Låten var bra, framförandet gav mig rysningar längs ryggraden och för andra året i rad har vi en vinnare som uppträtt med kläderna på. Att gnälla över grannlandsröster är i det här fallet aningen patetiskt när Serbiens bidrag samlade röster från hela Europa, och när det de facto är de nordiska länderna som enligt gammal god sed idkar allra ivrigast grannlandsröstande.

h1

15 lånade bokfrågor

maj 12, 2007

Plockar upp en bokinriktad lista i en nyfunnen bokblogg.

  1. pocket/inbunden – Beror på vilken typ av bok det är, och hur jag har tänkt läsa den. Referensverk får gärna vara inbundna, reselitteratur gärna pocket.
  2. tjock/tunn Just nu är jag svag för tunna böcker som man kan komma igenom inom överskådlig framtid. Därmed inte sagt att alla böcker blir bättre av att vara tunna, alternativt att alla böcker blir sämre av att vara tjocka.
  3. översatt/originalspråk – I den bästa av världar skulle jag säga originalspråk. Mitt engagerade jag vill säga det. Miotyt mer realistiska jag påminner mig om att jag sällan tar mig den extra tid det krävs för att läsa en bok på engelska eller finska, om jag inte är tvingad därtill genom att boken inte är översatt till svenska.
  4. svenskt/utländskt – Svenskt är per definition utländskt, men om jag tänker svenskspråkig litteratur – ickesvenskspråkig litteratur så säger jag… att jag ändå inte vill begränsa mig i mitt val på det sättet. Det är klart att jag läser mycket som är skrivet av svensktalande författare, men jag skulle absolut inte vilja vara utan världens övriga litteratur. En bok är en bok, oavsett ursprung.
  5. Lindgren/Lagerlöf – Gillar Selma, men Astrid är ändå Astrid, som varit en så grundmurat självklar del av min läsning från tidig barndom till nutid.
  6. soffan/sängen Sängen, äger inte ens en soffa. Tycker om att ligga kvar i sängen och läsa någon timme före uppstigning lediga morgnar.
  7. kväll/dag – Kvällsläsning innan jag somnar är för närvarande lite av en utopi eftersom jag oftast är så pass trött när jag lägger mig att jag somnar med boken upslagen och lampan tänd. Däremot brukar jag hinna genom några sidor under tandborstningen.
  8. deckare/kärlek – Om det är välskrivet får det vara både och, fast inte nödvändigtvis i samma bok. Om det inte är fantastiskt välskrivet får det hellre vara deckare, jag har lättare för klichéer på det området.
  9. fakta/fiktion – Fiktion, oftast.
  10. lära/njuta Njuta, i första hand, men inlärning kan ju faktiskt också vara njutningsfullt om den sker på trevligt sätt.
  11. framsida/baksida – Framsidan är den som fångar mitt intresse, medan baksidan avgör om boken får följa med hem eller inte.
  12. låna/köpa – Låna, för att det är så oemotståndligt när man jobbar på bibliotek. Dessutom är det i de flesta fall skönt att kunna lämna tillbaka utläst skönlitteratur och slippa fundera på i vilken överfull bokhylla man ska försöka klämma in den.
  13. läsa/lyssna – Läsa, när man har händer och ögon fria. Lyssna när man inte har det.
  14. manlig/kvinnlig – Tänker inte medvetet på det, men när jag räknar efter brukar det visa sig att jag läser fler kvinnliga än manliga författare.
  15. en åt gången/flera på gång – Har alltid flera böcker på gång samtidigt, men brukar försöka begränsa mig till en roman åt gången, för att inte röra till saker för mycket.
h1

Overjoyed, typ.

maj 11, 2007

Om jag skulle vara lite mer egocentriskt lagd och tro att jag var tillvarons medelpunkt skulle jag just nu vara övertygad om att världen samlat sig för att göra allt för mig ikväll. Nu tror jag inte det, bara nästan. Ibland sammanfaller de mindre och större sakerna i livet på ett helt fantastiskt sätt under en och samma kväll.

Jag sjunger solo inför publik för första gången någonsin, och det funkar. När jag stiger fram till mikrofonen ramlar hela dagens dittills frånvarande nervositet över mig på en gång – benen skakar under mig, och jag har hjärtklappnming till den grad att jag är övertygad om att den måste synas utåt. Jag vet inte ens om jag har nån röst att sjunga med. Och så nickar körledaren åt mig, jag börjar – och det funkar. Jag är nervös till tusen, men rösten håller, den bär, den tar mig genom hela versen. Jag klarar av att fokusera, att andas och att sjunga, och det gör mig så stolt. Jag hade inte trott det om mig själv för ett år sedan, än mindre för två. Seger. Det är inte perfekt, men det håller, och bara det att jag har klarat av det här gör att jag fortfarande är hög på endorfiner.

Efter pizza och snack med resten av kören cyklar jag hem längs med ån tillsammans med S. Vi hör årets första näktergalar, och omgivningen är överjordiskt vacker med kvällshimmeln i bakgrunden och kvällsdimma i förgrunden. Vi måste stanna och lyssna på näktergalen. Vi måste stanna en gång till så att S kan fota det dimmiga landskapets skönhet. Jag grämer mig över min hemmavarande kamera, så till den milda grad att jag cyklar hem efter den, för att sedan återvända och göra det bästa av det försvinnande ljuset. Det kommer två fyllon, ute på lätt ostadig promenad, och jag blir lite betänksam. Sen fredag kväll, ensam ung kvinna med olåst cykel och hyfsat dyr kamera känns inte riktigt som en bra kombination med två medelålders alkisar i antågande. Fast universum fortsätter att le mot mig, för de är lika tagna av skönheten som jag och inte alls otrevliga, fäller bara lite kommentarer om det vackra och går sedan vidare.

h1

min personlighet i romanform

maj 9, 2007



You’re Watership Down!
by Richard Adams
Though many think of you as a bit young, even childish, you’re
actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their
assumptions, and confront them on everything from how they think to where they
build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You’d
be recognized as such if you weren’t always talking about talking rabbits.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Japp, ännu en av alla quizzar som nätet flödar över av. Jag tyckte dock att den här var ovanligt sympatisk. I ärlighetens namn måste jag medge att jag inte var helt nöjd med det första resultatet (Victor Hugos Les Miserables), utan gjorde testet en gång till. Med mycket bättre resultat, som synes. Vet inte om det här har något med min personlighet att göra, jag är bara oförskämt nöjd över att bli jämförd med en av mina favoritromaner som lämnade ett massivt intryck på mitt sjuttonåriga jag. Ah, den ljuva tid när man blott instinktivt anade existensen av ett fenomen som allegori utan att känna till att det finns ett dylikt begrepp…

Vilken bok är du?

h1

Svenne

maj 9, 2007

Jag har redan skrivit en recension av Svenne, den kommer man att kunna läsa i lördagens ÅU, om de inte senarelägger den. För bloggens skull borde jag skriva en till, något mer kortfattad och fristilad sådan. Vi börjar så här: varning för viss spoiler-risk.

Jag har haft det lite svårt med den här boken. Jag är egentligen rätt förtjust i Per Nilssons böcker, har läst många under stor läsglädje och med kännbar behållning. Nilsson skriver medryckande och angeläget, och jag brukar minsann inte tacka nej till hans böcker. Fast den här gången vill det sig inte helt och hållet.  Det är inte alls omöjligt att det hänger ihop med att mitt exemplar visade sig vara feltryckt, vilket jag upptäckte när jag kom till det feltryckta stället. Omkring trettio sidor av berättelsen fattades, trettio andra sidor förekom istället i dubbelt antal. Det blev en rätt långvarig läspaus – förlaget skulle kontaktas, nytt recensionsexemplar skulle inväntas, och när jag väl fick det hade jag andra läsprojekt på gång och var ärligt talad inte alls vidare sugen på att återuppta Svenne-läsandet. Jag sköt på det, tills en tågresa dök upp ungefär samtidigt som en i hög hastighet annalkande recensionsdeadline. Satte mig på tåget, tog beslutsamt fram boken och läste mig genom den återstående delen.

Ämnet är angeläget och Nilsson beskriver det rätt bra, på ett värdigt sätt skulle jag vilja säga. Sjuttonårig kille från skånska landsbygden som går under namnet Svenne bland sina vänner råkar genom tillfälligheternas spel ut för det ena och det andra, och blir upplockad av politisk ultrastreber med radikala åsikter. Hastigt och lustigt blir han partisekreterare för det nybildade partiet rättvist Sverige, ett parti som verkar ha så goda idéer. Allt verkar så bra, dessutom på ett sånt sätt att man själv dras med en aning. Här ligger styrkan. Man faller lite för budskapet, och kan därmed förstå Svenne själv desto bättre. Den obehagliga sidan av partiets verksamhet smyger sig på, tills katastrofen är ett faktum. Man behöver inte ha studerat europeisk 1900-talshistoria på universitetsnivå för att hitta parallellerna till Hitlers Tyskland. Som sagt, angeläget, och väl behandlat ämne. Och ändå finns det osedvanligt lite sug i berättelsen, ändå kan jag lägga ifrån mig boken utan att känna ett pockande behov av att fortsätta läsningen. Det är ämnet, berättelsen om den karismatiske politiske ledaren som drar alla med sig, berättelsen om vart detta leder, som intresserar. Men ramen som bär upp alltsammans, Svennes återberättande av händelserna, de saknar en nerv, något som driver dem framåt.

Per Nilsson: Svenne. Rabén & Sjögren 2006, 286 sidor. ISBN: 9129664764

h1

Upptäckter

maj 8, 2007

Ack dessa insikter som vardagslivet ständigt bjuder på. Som till exempel att:

  • Det man så felaktigt har kallat blomflugor sedan späd ålder egentligen är sorgmyggor, och att de dumma krypen frivilligt dränker sig om man ger dem en gul liten pool med badtillsatser bestående av ättika och diskmedel.
  • Bibliotekens dvd-filmer har larm. Så långt var jag med. Däremot visste jag inte att dessa larm kan återaktiveras om man spelar upp filmen via datorn. Nästa gång man kliver in på biblioteket tjuter det så vackert redan i dörröppningen, och jag får ännu mer nojor för stöldskyddslarm av den där typen. Sedan tidigare får jag obehagsrysningar av att gå genom stöldskyddsportarna, och är säker på att de ska yla trots att jag inte har med mig något jag inte ska ha med mig.
  • Man ska inte underskatta betydelsen av 15 gram fett i en liter mjölk. Köpte mjölk igår, och den ekologiska lättmjölken var tillfälligt slut. Jag greppade en liter fettfri ekomjölk istället, tänkte att det väl inte kan vara så stor skillnad, och nån gång ska man ju utmana sina fördomar. Tänk så fel man kan ha. Mjölken är suspekt blåskimrande, och den varma chokladen smakar ytterst vattenstark. Jösses. Hur lär sig folk dricka blasket, undrar hon som är uppfödd på fyraprocentig mjölk, nästan direkt från kon.
h1

För att jag ska skriva gradu…

maj 5, 2007

DAGENS VILL HA: Skor som håller och en magistersexamen the no hassle way, dvs utan att jag måste studera färdigt…
DAGENS KLÄDSEL: rödgulrandig t-shirt och grågröna armybesläktade byxor.
DAGENS SMINK: Inget
DAGENS FRISYR: Genomborstat
DAGENS HÄNDELSE: Jag vaknade av mig själv klockan nio.
DAGENS LÅT: Har musikförbud pga graduskrivandet (som ändå inte är värst produktivt, så jag skulle lika gärna kunna lyssna på musik, men det vore ju att verkligen kasta in det sista av handduken).
DAGENS PLANER: Faktiskt få ur mig lite text, den får snart vara av vilken kvalitet som helst bara den är läsbar och finns sparat i word-dokumentet. Har noll lust, men kommer att få ångest den kommande veckan om inget skrivs eftersom jag uppenbarligen inte orkar skriva under post-jobb-kvällarna.
DAGENS SAKNAD: Maränger och trevligt sällskap, efter att ha sett en bild från fjolårets cookiedagspicknick.
DAGENS DUMMASTE: Min oförmåga att producera vetenskaplig text när det inte ligger några godtagbara hinder i vägen.
DAGENS SJUKA: Pusselmani
DAGENS DROG: Te och daimchoklad.
DAGENS ROLIGASTE: Tätortstimotejs beskrivning av en specifik gångstil.
DAGENS FAVORIT: De tidigare nämnda byxorna som premiäranvänds idag, och visade sig vara bekväma och trevliga, trots löjligt lågt pris på loppis.
DAGENS KÖP: En ryggsäck mat. Är imponerad av mig själv, lyckades handla en massa som jag glömt att skriva upp på inköslistan och faktiskt behövde.
DAGENS GODIS: Daimchoklad.
DAGENS HUMÖR: Utsövd men studietrött.
DAGENS ORD: Gradu?