Archive for juni, 2007

h1

Ingen reashopping utan böcker

juni 29, 2007

Jag klarade av lite reashopping efter att ha avslutat arbetsveckan. Billiga grönsaker på torget – dock inte fullt så utkastningsbilliga som lördagen för ett par veckor sedan när jag anlände strax före stängningsdags och plötsligt kände det som om jag befann mig flera länder längre söderut. Trängsel, och försäljare som försöker överrösta varandra i sitt hojtande om förträffligheten hos varorna. Tydligen kan man vara så här sydländsk en sommarlördag på salutorget i Åbo.

Min reashopping i sommar verkar kunna sammanfattas som följer: basic t-shirts till normala priser och kläder man ändå inte kan använda just nu. I tisdags kom jag hem med en underbart röd jacka som helt klart är för varm att använda nu när den är alldeles ny och lockande. Jag kommer att älska den i höst när det börjar bli svalare, och det är kanske bra att ha lite trevliga saker att se fram emot även i höst. Idag fyndade jag strumpbyxor i bomulls- och ylleblandningar, tre reade par till priset av två. Som hittat, med tanke på att strumpbyxor är en bristvara i mitt klädskåp, i synnerhet som jag allt oftare använder kjol. Fast strumpbyxor i 50 % ylle är inget som kommer till användning just de här veckorna. Och sedan, bara för att inte vara så förutsägbart tråkig och bara köpa en massa bra-att-ha saker utmanade jag mig själv genom att köpa en svart skjortblus i en modell som jag förmodligen inte skulle ha bevärdigat med en provning för ett år sedan. Jag är ingen fashionista, men jag tror att det kallas pingvinärmar, det som detta plagg är utrustat med.

Anledningen till att jag över huvud taget begav mig in mot centrum efter jobbet var att jag ända sedan jag skrev gårdagens inlägg om Röda vita rosen har gått runt och tänkt att om den fortfarande finns kvar i realådan på Akademen så är det meningen att jag ska köpa den. Den fanns kvar, och var löjligt billig. Man skulle verkligen kunna tro att det finns en av högre makter utstakad bokköparväg i mitt liv, i synnerhet om man betänker dagens bokköp nummer två, Alison Smiths Döp alla djuren. Jag kände igen omslaget och baksidestexten (den senare på ett mer vagt sätt), eftersom jag har tittat på den under en tidigare bokrea. Den gången blev det inget köp, priset var för högt och böcker med undertiteln En sann historia är ofta oberäkneliga. Kan vara bra, kan också vara misär-/skandalfrossande, i värsta fall på haltande eller torftigt språk. Men om man kan köpa den i inbunden version för tre euro är det nog meningen att man ska ge den en chans.

h1

dagens ord

juni 29, 2007

Last.fm pratar mycket överraskande plötsligt svenska med mig, efter alla dessa år av engelsk kommunikation. Jag måste fundera över om jag tycker om uttrycket 227 låtar skrobblade på Last.fm. Däremot vet jag redan nu att jag inte känner mig bekväm med ord som användartaggar och taggmoln. Speciellt taggmoln känns som om det skulle säga mot sig själv. Och varför känns det inte bra att shoutbox plötsligt blivit sista skriket? fast det är ändå bättre än shoutboxen på min användarsida som plötsligt heter hojtlåda. Hojtlåda skulle kunna bli dagens ord bara för att det känns så fånigt.
Mer ord: Jag blir nästan lite rörd av att någon hittat till min blogg genom att googla på vackra ord om läsning.

h1

Bättre sent än aldrig

juni 28, 2007

I höstas läste jag en väldigt trevlig roman, som jag hade för avsikt att blogga om. Hur det nu kom sig så bloggade jag aldrig om den, trots att den har väntat så troget. Det fina med att bloggandet sker nu, och inte då, är att bloggposten hamnar här i min trevliga wordpresshostade blogg, och inte i min fula, osmidiga och nästan onavigeringsbara första blogg. Det mindre fina är att jag inte längre har kvar den där första känslan av boken och att jag med säkerhet har glömt en massa detaljer.

Jag tänker ändå skriva om den – dels för att jag tycker att den skulle göra sig utmärkt som sommarläsning, dels för att jag lovat lämna över boken i nästa läsares händer imorgon, en läsare som jag genom mitt positiva pratande om boken lyckats inspirera till läsning av den samma.

Boken jag har försummat att skriva om allt för länge är Mariette Glodecks debutroman Röda vita rosen. Ursprungligen fastnade jag för den för att omslaget var så snyggt (pocketutgåvans omslag är helt okej, men inte sådär superfint som originalets). När jag sedan öppnade boken och började läsa upptäckte jag att även insidan var mycket tilltalande.

Röda vita rosen är underhållning i min smak. Texten är både lättillgänglig och välskriven, handlingen är inte för förutsägbar, och dessutom är berättelsen kryddad med intressanta detaljer. Jag gillar det faktum att handlingen primärt utspelar sig i ett slutet sällskap, under midsommarfirandet på en skärgårdsö utan kontakt med omvärlden. Händelserna på skärgårdsön är alla mer eller mindre kopplade till kompisgängets tidigare gemensamma eller ensamma upplevelser. När kompisarna delar upp sig i två lag och återupplivar barndomens lek med samma namn som romanen leder det här till att allt det som sjuder under ytan börjar röra på sig ännu mer, och pyser över.

Det här är inte en roman som ställer de stora existentiella frågorna, däremot är det en sklickligt berättad och medryckande historia. En historia om karaktärer som stundtals visar upp mycket osympatiska sidor. I mångt och mycket handlar Röda vita rosen om hur illa vänner kan göra varandra, både medvetet och omedvetet, och om hur svårt det kan vara att göra sig fri från sina tidiga roller när man återvänder till samma gamla vanliga gäng.

En mycket charmig detalj är de låttextcitat som inleder varje kapitel, och som visar sig utgöra mer än enbart kapitelinledningar. Mer om låtarna kan man läsa på romanens hemsida – jo, den har faktiskt en sådan! – där man också kan läsa om författaren, skrivprocessen och mycket mer. Det märks att Mariette Glodeck jobbar inom reklambranschen, om inte förr så när man klickar in sig på sidan. Den är snygg på det där genomtänkta sättet, utan en massa onödiga flashanimationer.

(Och nu när jag har skrivit allt det här känns det som om jag egentligen skulle vilja läsa om boken, typ nu genast.)

Mariette Glodeck: Röda vita rosen. Norstedts 2005, 414 sidor. ISBN:9113014889

h1

Systrar i jeans – fjärde sommaren

juni 25, 2007

Här är min läsning för ett par helger sedan, när biografiläsandet var avslutat och jag inte alls kände för att återgå till mastiga Ficktjuven. Istället drogs mina blickar till högen med recensionsböcker, trots att jag under träffen med recensionsgruppen jämfört denna med en påse godis – man vet att det inte fyller någon annan funktion än trevligheter för stunden, och efteråt undrar man om det där faktiskt var nödvändigt, i synnerhet om mängden blev stor.

Jämförelsen var kanske lite orättvis. Systrar i jeans ska tas för vad de är – lättläst tonårsunderhållning som vid närmare eftertanke hade kunnat vara mycket sämre. Okej, det är rätt färdigtuggat, men inte i lika alarmerande hög grad som Paulo Coelho, och ännu en skillnad mellan böckerna är att jeanstjejerna är rätt söta. Det slår mig dessutom under läsningens gång att böckerna är oväntat frispråkiga på det sexuella planet, vilket ruskar om en del av mina USA-fördomar.

Jag kan vidare erkänna att jag inte är någon novis på Systrar i jeans-planet – jag har läst alla de tre tidigare böckerna, lite som guilty pleasures, som för-stunden-litteratur. För hur jag än grubblar och rotar i minnets vrår kan jag inte komma ihåg vare sig omslagsfärg eller handling för den föregående boken.

Konceptet är sig likt från de tidigare böckerna: Fyra tätt sammansvetsade tjejkompisar spenderar sommaren åtskilda rent geografiskt. På ett mentalt plan sammanhålls de av sitt systerskap, vilket manifesteras av ett par jeans laddade med lätt övernaturliga gåvor. Originaltiteln The Sisterhood of the Travelling Pants är faktiskt betydligt mer talande än den svenska översättningen, för jeansen skickas kors och tvärs över den amerikanska kontinenten och även till Europa.

Det som får Systrar i jeans – fjärde sommaren att skilja ur en aning från sina föregångare är det faktum att tjejerna är mitt uppe i stå-på-egna-ben-processen. Under året som har gått sedan förra sommaren har de flyttat hemifrån, i olika riktningar, för att gå på college och allt vad man gör i den där åldern. Jag gillar det här nya elementet av vingliga ben, jag gillar att läsa om hur man förändras när man ska bli självständig, hur livet knölar till sig innan det lägger sig på rätt plats. Det ligger så pass nära i tiden att jag fortfarande kan identifiera mig till vissa delar.

Det är lite väl luftigt, lättläst och stundvis förutsägbart för att utgöra ett ordentligt bollplank för identifikation, men som skönt slapp helgläsning fungerar det utmärkt.

Ann Brashares: Ssytrar i jeans: Fjärde sommaren. Bonnier Carlsen 2007, 499 sidor. ISBN: 9789163841972.

h1

Moment 22

juni 19, 2007

Alternativt: Dagens i-landsproblem.

Hemma på landsbygden kan man aldrig spontanhandla från glassbilen eftersom det är så långt att gå att man måste starta lite före man hör det magiska ljudet. Allraminst måste man när man hör det magiska/enerverande ljudet ligga i startgroparna, färdig att slänga sig på dörren och störta iväg. Annars står man snopet där utan glass.

Numera bor jag ju i stan, och tycker därför att man naturligtvis kan vara lite härligt spontan och strunta i att kolla rutter och tider på hemsidan, bara gå ut när man hör det bekanta ljudet. För glassbilen stannar ju på andra sidan gatan. Så jag sitter i godan ro och editerar bilder när jag hör en melodi som påminner mig om att jag nog behöver lite vaniljgräddglass med pecannötter och kinuskisås. Greppar plånbok och nycklar och traskar iväg.  Och traskar. För likt förra gången glömde jag att jag numera bor i ett mycket tätt bebyggt område med många lukrativa stopp för glassbilen. Signalen ljuder förföriskt över nejden, studsar mellan husväggarna och hörs långa vägar. Vilset irrar jag alltså omkring i jakt på det ljusblåa fordonet. Två gånger till hör jag det kalla på mig, innan jag går hem igen, uppför trapporna, till datorn för att kolla när bileländet egentligen borde stanna på andra sidan gatan. Ungefär samtidigt som signalen ljuder för fjärde gången hittar jag informationen, och traskar ner igen, för att faktiskt hittaglassbilen där jag letade efter den första gången.

Jag motionerar i alla fall innan jag äter glass, oavsett om jag vill det eller inte.

h1

Årets biografi

juni 18, 2007

Boel Westins Tove Jansson-biografi måste vara den av mig mest ombloggade boken någonsin, och då har jag inte ens ägnat den en ordentlig bloggtext än – men den kommer nu. Jag vet att det finns folk som vill åt den här boken, och ska alltså lämna den ifrån mig snart.

Tove Jansson – Ord, bild liv är godis för alla som är ens lite intresserade av Janssons författar- eller konstnärsskap. Boel Westin har under arbetet med sin doktorsavhandling Familjen i dalen vunnit Tove Janssons förtroende, vilket bland annat ledde till många personliga samtal samt ensamrätt (bland forskare) till Janssons privata arkiv. Detta arkiv var enligt Westin mycket välordnat och innehållsrikt – med andra ord kan man anta att det är en dröm för forskare.

En del av arkivets innehåll, samt material från många andra håll, blev smakligt förpackat och förmedlat på nära 600 sidor, inklusive litteraturförteckning. Jag läste och läste och var alldeles fascinerad. Jag identifierade mig med Tove – det tror jag är oundvikligt under den här läsningen. Jag kom på mig själv med att undra vad jag själv avslöjar om mitt liv i mina egna privata antekningar, och tänkte att det nog är tur att jag inte har ett internationellt rykte att tänka på eftersom mina icke-arkiverade skrifter inte alltid är så genomtänkta.

Även om jag har läst ett antal böcker och texter om och av Tove Jansson finns det en hel del nytt och nygammalt att upptäcka. Westin har gått kronologiskt till väga, och med avstamp i den Hammarsten-Janssonska släkthistorien tar hon läsaren genom Toves liv och skapande.

Litteraturvetare som jag är tycker jag att analyserna av Janssons texter hör till de mest njutbara bitarna. På ett tåg mellan Åbo och Tammerfors sitter jag saligt fascinerad och läser om likheterna mellan Toves Farlig midsommar och Shakespeares En midsommarnattsdröm och känner att jag måste läsa om dem båda två, snart. Likaså är det mycket intressant att läsa om privatlivet och umgängeskretsen, och hur dessa satte sina spår i Toves konstnärliga och litterära skapande.

I finlandssvenska medier har biografin så långt jag har följt med fått mycket positiv kritik. Husis recensent invände en aning mot att Tove Jansson framställs i så övervägande positiva ordalag, och menar att även hon måste ha haft sina mindre underbara sidor som det hade varit intressant att läsa om. Birgitta Ulfsson recenserade biografin i Radio Vega, och undrade varför den måste vara så tråkig, ”som om en hemul skrivit en biografi över en snusmumrik”. (Är det bara i finlandssvenskt kulturliv man självklart kan dra till med en sådan metafor och precis som man tänkt sig få folk att förstå exakt vad man menar?)

Jag håller med om att Tove Jansson blivit lite av en oantastlig nationalikon, men kan förlåta Westin för att hon förmodligen ytterligare bidragit till detta fenomen. Jag menar, det är trots allt Tove Jansson, och jag har beundrat henne sedan jag lärde mig läsa och upptäckte muminserierna. Den tråkighet som Ulfsson hittade i biografin hittar däremot inte jag – men så är jag kanske mer av en hemul än jag vill erkänna.

Om ni bara ska läsa en biografi de närmaste åren, och om ni någonsin läst en muminbok eller har ens ett litet intresse för bild- och textskapande: Läs Tove Jansson – Ord, bild liv. Och jag nästan garanterar att ni kommer att finkamma biblioteket på jakt efter janssonsk litteratur att läsa (om) efteråt.

Boel Westin: Tove Jansson – ord, bild, liv. Schildts 2007, 596 sidor. ISBN: 9789515016720 (Albert Bonniers förlag, ISBN: 9100113255)

h1

semesterläsning versus tåglitteratur

juni 16, 2007

I bokhorornas hängmatteserie skriver Johanna L om semesterläsning – ska den vara lätt eller tung, sådär i litterärt hänseende (att pocketarna är än populärare än vanligt när det ska packas semesterbagage tar jag som en självklarhet).

Som jag tidigare har skrivit är jag ännu inte så van med fenomenet semester, men har ljuva minnen av sommarlovens tidvis rätt ambitioösa läsprojekt. Jag tror dock att en viss förändring inträdde när jag började studera litteraturvetenskap och hade en massa obligatorisk skönlitterär läsning under läsåret. När soimmaren kom var det så skönt att få frossa i självvald läsning. Just i denna stund jagar jag lättlästa böcker, som ändå bör ha viss substans i innehållet. Dock jobbar jag fortfarande, vad jag kallar min semester kommer att infalla i augusti.

Jag tänkte ändå ta upp ett relaterat fenomen: Tågläsning. Vad läser ni helst på tåg? Själv spenderar jag i allmänhet ungefär 2×5 timmar sittande i tåg varje månad, och har så gjort de senaste åren. Anser mig därmed ha en viss erfarenhet av fenomenet tågläsning. Hamlet på överfullt trettondagståg var ingen hit, t.ex. Det ultimata är egentligen en lite mer omfattande bok, gärna av det slag som blivit liggande hemma, som man börjat på och inte riktigt kommer vidare i, trots att den inte direkt är dålig. Jag blir frustrerad av att läsa långsamt, av att hålla på med samma bok allt för länge. Min vardagsläsning är dessvärre ofta ganska snuttifierad, och därför kan det vara svårt att ta sig in i vissa böcker, eftersom de kräver lite mer sammanhållen lästid. Det är här tågresorna kommer in i bilden. I bästa fall reser man med hyfsat lugna tåg och är inte allt för sömnig. Vid de tillfällena kan man riktigt gotta ner sig i läsningen, och likt undertecknad missa att tågbytet skulle ha skett för en station sedan…

Jag har faktiskt redan planerat läsningen inför onsdagens tågresa: Sarah Waters Ficktjuven som jag börjat läsa för över en månad sedan. Läshistorien är lite tragisk – det hela framskred i trampa-vatten-fart, och när Tove Jansson-biografin kom i min väg hamnade Ficktjuven i pausläge. Jag är dock inte helt beredd att ge upp ännu, och kom därför på den lysande idén att packa ner den på onsdag. Tåg Åbo-Österbotten tur och retur kan utföra mirakel. Och om inte det hjälper tror jag att jag lämnar tillbaka boken halvläst.

h1

Vackra flickors lott

juni 14, 2007

Förra sommaren lyssnade jag på Damernas detektivbyrå och trivdes riktigt bra med den. Vackra flickors lott påminner mycket om sin föregångare. Mma Ramotswe löser mysterier (och trassel i privatlivet) med hjälp av sin sekreterare Mma Makutsi. Ingenting blir någonsin blodigt eller obehagligt på allvar, och det dricks rooiboste med samma frekvens som Fem-gänget picknickar.

Den här boken ägnas en hel del åt det förestående förbundet mellan Mma Ramotswe och hennes fästman Mr J L B Matekoni, dock inte i form av bröllopsfestfixande. Mma Ramotswe har mer handfasta problem än så. Innan hon kan gifta ihop sig själv med fästmannen måste hon kurera hans deprimerade tillstånd samt gifta ihop sin detektivbyrå med hans bilverkstad. Till hjälp i sitt värv har hon sitt sunda förnuft och sin skarpsinnighet, samt de goda väninnorna.

Alexander McCall Smiths böcker är mysdeckare med en och annan hyfsat lättsmält moralkaka. Hans personer har klara åsikter om vad som är vad och hur saker borde vara. Kvinnorna står för förnuft och handlingskraft, och man har inte mycket till övers för lättja och ytlighet. Böckerna om Damernas detektivbyrå känns som författarens lovsång till Botswana och dess kvinnor – samt till rooibosteet. Det blir snudd på präktigt ibland, men jag köper fortfarande konceptet. Mma Ramotswe är en sympatisk och levnadsklok person, och precis som förra sommaren tycker jag att det är befriande skönt att få läsa en positiv afrikaskildring. Livet i Botswana beskrivs inte som perfekt, det har sina goda och onda sidor – men trots allt älskar Mma Ramotswe sitt land och anser det vara den bästa platsen på jorden. Om det här vore min postkoloniala kurs från i höstas hade vi säkert suttit och diskuterat effekten av att man kopplar ihop alla dessa tillbaka-till-det enkla-livet-filosofierna med ett afrikanskt land, och jag är säker på att det hade höjts en del kritiska röster som åberopat invecklade postkoloniala teoretiker.

Och jag vidhåller fortfarande att det är skönt att läsa en positiv skildring av Afrika, även om den bara handlar om en del av den stora världsdelen, långt från alla postkoloniala diskussioner. Jag tror inte att McCall Smith förändrar världen med sina böcker, men jag tycker ändå att det är ett steg i rätt riktning att han väljer att skildra de positiva dragen hos ett afrikanskt land, istället för att ge oss ännu en skildring av hur eländigt livet är. För övrigt lär McCall Smiths böcker ha lett till en kraftigt ökad efterfrågan på rooiboste, och mitt idealistiska inpass för dagen blir en önskan att detta ska gynna lokalbefolkningen i de områden där teet odlas.

Alexander McCall Smith: Vackra kvinnors lott. Bonnier Audio 2005, 7 cd-skivor (speltid ca. 7 timmar). Uppläsare: Pia Johansson. ISBN: 9179533620.

h1

Småtrollen och den stora översvämningen

juni 13, 2007

Mitt läsande av den i min blogg så ofta omtalade Tove Jansson-biografin hade vissa bieffekter. En av dem bestod i ett enormt behov av bredvidläsning, vilket i sin tur ledde till en hel del rotande i bibliotekets hyllor. När jag kommit så långt i biografin att Tove skrev och gav ut den allra första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen kände jag att jag inte kan läsa vidare i biografin innan jag fått läsa mumindebuten. Nästa morgon letade jag alltså upp faksimilutgåvan från 1999.

Ur-mumin är en snabbläst bok på ynka 56 sidor, och når av förklarliga skäl inte riktigt upp till normal muminstandard. Mumintrollen söker fortfarande sin form både text- och illustrationsmässigt.

Berättelsen om mumintrollet och hans mamma ger sig ut på en äventyrlig färd i jakten på den försvunna muminpappan är snarast en samling sammanhängande episoder. Det intressanta finns inte i själva handlingen, utan snarare läser man som muminvän boken för att jämföra med vad som komma skulle, för att se hur allt egentligen började. Boken innehåller en hel del intressanta detaljer. Till dem hör exempelvis det sötsaksland som trollen träffar på, och som påminner starkt om Willy Wonkas fantastiska fabrik i Kalle och chokladfabriken. Det är kanske inte sannolikt att Roald Dahl har läst boken, men likheterna är så pass slående att man ändå frestas att tänka tanken. Samtidigt – sötsaksorgier är inte ovanliga i barnlitteraturen (barnlitteraturforskningens stora skandinaviska namn Maria Nikolajeva har en teori om att frosseriscenerna i barnlitteraturen är motsvarigheten till vuxenlitteraturens erotiska scener).

En annan intressant detalj är att det lilla djuret, som inte kom att kallas Sniff förrän i nästa bok, vid ett tillfälle slår rosett på svansen av glädje. Jag blir smått lyrisk vid läsningen av passagen, och tänker omedelbart på den i muminvärlden så bekanta visan Alla små djur slår rosett på sin svans, som Snusmumriken längre fram i mumins historia kommer att spela på munharmonikan.

Janssonbiografin talar en del om det som även nämnts i tidigare sammanhang – nämligen det att Småtrollen och den stora översvämningen har tillkommit som ett slags terapeutiskt skrivande under krigsåren, en verklighetsflykt i sagoform som naturligtvis slutar lyckligt. Kriget märks i boken, trots att inget krig förs mellan pärmarna. Här finns katastrofstämningen, här finns också det postkatastrofala – hemlösa varelser som samlas kring eldar för att värma sig och tillreda mat.

Jag skulle knappast rekommendera Småtrollen och den stora översvämningen för nya muminläsare. För den som redan är bekant med den litterära muminvärlden är det här däremot ett litet guldkorn att vända och vrida på.

Tove Jansson: Småtrollen och den stora översvämningen. Holger Schildts förlag 1991, 56 sidor. ISBN: 9515005353.

h1

ganska guilty i alla fall

juni 12, 2007

Inför senaste jul fick jag för mig att köpa Peter Jöbacks Jag kommer hem igen till jul, mycket för att den såldes billigt hos cdon. Jag tyckte att den var lite av ett guilty pleasure, men när jag lyssnat på den några gånger avskrev jag etiketten eftersom jag tyckte att den var bra på riktigt, utan skuldkänslor. Bra rakt av.

Alltså fick jag igår för mig att låna samlingsalbumet Flera sidor av samma man, och lyssnandet påminner mig stundvis mycket tydligt om varför jag räknade in Jöback under guilty pleasures. Han är så bra och berörande (må vara på det lite smöriga sättet, men ändock) när han gör musikallåtar, likaså när han sjunger svenska coverversioner av andras låtar (samlingen innehåller t.ex. en rätt intressant version av Leonard Cohens Here It Is, här i svensk duett med Sara Isaksson som jag är svag för) – men hans försök att sjunga poppiga uptempolåtar får mig att vrida mig av obehag. Och det redan innan jag undrar vad grannarna ska tänka. De låter i allmänhet som något jag normalt bara lyssnar på en vecka i året – veckan efter ESC. De låter som något som helt enkelt bara kan ursäktas av att det är ESC, tillståndet när allt är tillåtet.

Och varför är det tillåtet att göra covers på annat språk utan att skriva ut vad originalet heter? Hur ska jag nu ta reda på varför Gå inte förbi låter så märkligt bekant?