h1

Småtrollen och den stora översvämningen

juni 13, 2007

Mitt läsande av den i min blogg så ofta omtalade Tove Jansson-biografin hade vissa bieffekter. En av dem bestod i ett enormt behov av bredvidläsning, vilket i sin tur ledde till en hel del rotande i bibliotekets hyllor. När jag kommit så långt i biografin att Tove skrev och gav ut den allra första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen kände jag att jag inte kan läsa vidare i biografin innan jag fått läsa mumindebuten. Nästa morgon letade jag alltså upp faksimilutgåvan från 1999.

Ur-mumin är en snabbläst bok på ynka 56 sidor, och når av förklarliga skäl inte riktigt upp till normal muminstandard. Mumintrollen söker fortfarande sin form både text- och illustrationsmässigt.

Berättelsen om mumintrollet och hans mamma ger sig ut på en äventyrlig färd i jakten på den försvunna muminpappan är snarast en samling sammanhängande episoder. Det intressanta finns inte i själva handlingen, utan snarare läser man som muminvän boken för att jämföra med vad som komma skulle, för att se hur allt egentligen började. Boken innehåller en hel del intressanta detaljer. Till dem hör exempelvis det sötsaksland som trollen träffar på, och som påminner starkt om Willy Wonkas fantastiska fabrik i Kalle och chokladfabriken. Det är kanske inte sannolikt att Roald Dahl har läst boken, men likheterna är så pass slående att man ändå frestas att tänka tanken. Samtidigt – sötsaksorgier är inte ovanliga i barnlitteraturen (barnlitteraturforskningens stora skandinaviska namn Maria Nikolajeva har en teori om att frosseriscenerna i barnlitteraturen är motsvarigheten till vuxenlitteraturens erotiska scener).

En annan intressant detalj är att det lilla djuret, som inte kom att kallas Sniff förrän i nästa bok, vid ett tillfälle slår rosett på svansen av glädje. Jag blir smått lyrisk vid läsningen av passagen, och tänker omedelbart på den i muminvärlden så bekanta visan Alla små djur slår rosett på sin svans, som Snusmumriken längre fram i mumins historia kommer att spela på munharmonikan.

Janssonbiografin talar en del om det som även nämnts i tidigare sammanhang – nämligen det att Småtrollen och den stora översvämningen har tillkommit som ett slags terapeutiskt skrivande under krigsåren, en verklighetsflykt i sagoform som naturligtvis slutar lyckligt. Kriget märks i boken, trots att inget krig förs mellan pärmarna. Här finns katastrofstämningen, här finns också det postkatastrofala – hemlösa varelser som samlas kring eldar för att värma sig och tillreda mat.

Jag skulle knappast rekommendera Småtrollen och den stora översvämningen för nya muminläsare. För den som redan är bekant med den litterära muminvärlden är det här däremot ett litet guldkorn att vända och vrida på.

Tove Jansson: Småtrollen och den stora översvämningen. Holger Schildts förlag 1991, 56 sidor. ISBN: 9515005353.

Annonser

2 kommentarer

  1. Jag har tänkt läsa den biografin också. Tove Jansson är lika helig som Astrid Lindgren för mig.

    Intressant tanke, det där med frosseri i barnböcker. Låter som någonting Freud skulle hållit med om. 🙂


  2. Ojh, jag vill läsa Westins biografi. Hade tänkt införskaffa den till skärgårdsvistelsen på två veckor som börjar imorgon, but alas, det måste bli till ett ännu senare tillfälle…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: