Archive for juni, 2007

h1

Den nya tiden är här

juni 9, 2007

Öppnar mailboxen, och möts av ett mail från stadsbiblioteket – Era lån förfaller snart. Servicen funkar med andra ord, och jag ser fram emot ett nytt skede i livet – en ny era, en utan biblioteksböter. Ett litet påminnande mail två dagar före förfallodag, jag förnyar snällt mina lån och slipper betala böter. Kan det bli bättre? (Jo faktiskt – jag skulle halt klart kunna tänka mig en liten återlämningslåda i hemkvarteret för de lån som inte kan förnyas…)

Ärligt talat begriper jag inte hur folk klarade av att hantera sina bibliotekslån före datoriseringens tid. Hur höll man reda på antalet böcker, förfallodagar och förnyanden? Förvisso var det ingen dans på rosor att låna ut böckerna heller – believe me, jag har jobbat på två biblioteksenheter där i princip all utlåning och returnering sköttes för hand, medelst papper och penna. Detaljerna kring statistikräknandet i slutet av varje dag är ganska saftiga, och framkallar miner av skräckblandad förtjusning hos all bibliotekspersonal som själv inte upplevt liknande. Jag säger bara: Tack snälla datorer för allt tråkigt, enformigt och petigt jobb som ni sköter åt mig så att jag kan ägna mig åt annat.

h1

Silverkronan

juni 8, 2007

Jag ligger efter med bokbloggandet, men tar mig tappert an högen med utläst. För ett tag sedan lyssnade jag på Anna Janssons Silverkronan i cd-form. Författarnamnet var bekant sedan tidigare, men det här är den första bok jag läser av henne. Det är högst sannolikt att det blir fler Jansson-deckare eftersom den här verkligen föll mig i smaken.

Det är högsommar på Gotland, och Anna Janssons huvudperson Maria Wern sommarvikarierar på ön. Sommarliv på semesterort, inklusive Medeltidsveckan, blandas med polisutredningar. En av de bofasta öborna rapporteras försvunnen efter en resa i riktning fastlandet, men försvinnandet visar sig vara något av ett villospår. Poliserna försöker kartlägga den försvunnes liv och omgivning, i takt med att allt fler människor dras in. Ganska basic deckarhistoria, med andra ord – fast ändå inte allt för schablonartad. Kryddan i Silverkronan är dels Gotlands historia som flätas ihop med de nutida händelserna, det dras paralleller mellan historiska legender och nu levande människor och deras liv. Jag som dessutom är svag för det Gotland jag förvisso aldrig har besökt faller nbaturligtvis för de historiska detaljerna och gotländskan. Bortsett från gotlandsgodiset är deckarintrigen riktigt välgjord och förvillande. Anna Jansson lyckas dra läsaren vid näsan både en och två gånger, och det på ett riktigt njutbart sätt.
Helt klart en deckarförfattare som gärna får förgylla fler diskstunder.

Anna jansson: Silverkronan. Norstedts Audio 2006, 9 cd-skivor (speltid ca. 10 timmar). Uppläsare: Marie Richardson. ISBN: 9173132438.

h1

Bokfemman vecka 23

juni 6, 2007

Jag har halkat efter lite vad gäller bokfemman de senaste veckorna. Fast bokfemman vecka 23 är genomsympatisk och måste prioriteras över de två obesvarade. Malin med bokfemman skriver om sin egen läsning och omläsning av dikterna i Kärlek och uppror, och även jag sällar mig till hyllningskören när det gäller den här boken. Det var i och med den här som mitt lyrikintresse tog form. Väcktes gjorde det redan i barndomen, tror jag, även om det då mest handlade om sångtexter och kända diktrader som citerades vid olika tillfällen. I högstadiet höll vi på med ett diktprojekt i skolan, vi använde oss bland annat av Kärlek och uppror och jag blev överförtjust i boken. köpte den senare, och har bläddrat och läst i den många, många gånger. Mitt exemplar är gulnat, tummat, hundörat och kommenterat – en ytterst välanvänd bok, även om jag aldrig läst den från pärm till pärm.

Och om jag nu enligt uppmaningen ska räkna upp mina fem favoritpoeter, gärna i kombination med favoritdikten, ser listan ut så här:

  • Karin Boye. För att jag tog henne till mitt hjärta som känslostormig tonåring, och för att jag läste om en del av hennes dikter senast i våras och fortfarande blev tagen – fast på ett annat sätt – av hur bra de var, av hur mycket de rymde. Jag tror att Ja visst gör det ont fortfarande är favoriten, efter alla dessa år.
  • Dan Andersson.  Ack, vilken besvikelse det var att inse att Hootenanny Singers i sig inte var så fantastiskt bra, utan att det var när de sjöng Dan Anderssons visor som de lyste med den stora glansen. Hootenanny Singers tolkningar fascinerade mina elvaåriga öron, numera lyssnar jag oftare på Sofia Karlssons tolkningar av visorna, säreget vackra och skira. Favorit i visform: Avskedssång till finnmarksskalden broder Joachim.
  • Edith Södergran kan jag fortfarande deklamera utantill efter att ha läst Framtidens skugga inför hela skolan när jag var femton. Ändå var det fem år senare jag upptäckte henne på riktigt. Läste igenom hennes samlade dikter på en helg, och antecknade favoritstrofer på väggen, i blyerts. Störst avtryck har nog Dagen svalnar… gjort, strofer ur den dyker upp i mitt huvud av sig själv.
  • Nils Ferlin. För att jag under en vandring i Stockholm, på väg till flygbussen, stannat upp invid hans staty, och spontant, simultant med mamma, börjat recitera du har tappat ditt ord och din papperslapp. Genom den kom vi också, efter lite gemensamt funderande över slutraderna. Favoriten är ändå Innan ditt rike blev kartlagt.
  • Sonja Åkesson, för att hon är så opoetisk, om man med poetisk tänker sig något vackert och romatiskt, något skirt och välljudande. För att hennes dikter är så råa och roliga, så obehagliga och för att de träffar mitt i de ömma punkterna. Favorit? Skulden, kanske.

Bubblare, som inte rymdes med på listan. Poeter jag gärna skulle läsa mer av, poeter som lämnat ett avtryck: Pär Lagerkvist (Hur klassiskt det än är blir jag nästan tårögd av Det är vackrast när det skymmer), Werner Aspenström, Bo Setterlind, Harriet Löwenhjelm, Erik Lindegren (Jag säger bara: Arioso), Bo Bergman (för Melodi och för Flickan under nymånen) … Listan kan göras lång. Jag borde läsa mer lyrik.

h1

sommarljus och sommarvärme

juni 5, 2007

Jag har haft semester – inte bara från bloggen (bloggsemestern kom på köpet) – utan faktiskt riktigt på riktigt, hela två dagar i kombination med den senaste helgen. Jag har fortfarande svårt att förhålla mig seriöst till en sån sak som att ha semester, det känns mycket knasigt att jag har semester – alldeles för vuxet. Det är ungefär som att man får gå till läkare på arbetstid, det känns också mycket konsigt. Jag har inga invändningar, jag tackar och tar emot förstås, men ovant är det efter alla år av studier, frilansjobb, jobb där man ständigt är oumbärlig eller jobb utan fasta arbestider.

Nå – semester har jag alltså haft, och den spenderades i Österbotten, där jag blev lika förvånad över juninätternas ljus som jag blir varje år. Jag vet att det är ljust under sommarnätterna om man reser norrut, men jag tror aldrig att det ska vara ljust.  Mitt flickrumsfönster saknade gardiner, och jag njöt av att kunna se den ljusa natthimlen innan jag somnade. Njöt något mindre av att bli väckt av solen varje morgon.

Jag sov med fönstret öppet – ett säkert sommartecken – och lyssnade till annan sorts fågelsång än jag är van med. Fast nätterna norröver är fortfarande kalla, så det krävdes en extra filt om man ska sova med fönstret öppet. Och det ska man, eftersom det är enklare att vräka av sig filten när det blir för varmt än att stiga upp och öppna fönstret.

Jag överväger faktiskt att införa öppet-fönster-hela-natten-vanan söderöver också. Efter att ha svettats fem timmar på tåg känns det inte lockande att svettas mer än nödvändigt när jag ska sova. VR har dessutom haft en äkta kaosdag, tydligen råder vagnbrist i hela landet på grund av för mig okänt tillbud under gårdagen, och därav tillbringade jag den första timmen i en rälsbuss med ungefär hundraprocentig överbeläggning. Vagnarna såg trevliga ut, men jag kom aldrig längre in än en halvmeter från dörren, där jag lutad mot en vägg, i trängsel bland tyska turister och finska beväringar stod och läste i Tove Jansson-biografin, när jag inte studerade folket omkring mig.

Sen har jag gått barfota på aboensisk asfalt eftersom värmen gav mig skoskav. Det doftar väldrigt mycket sommar, blommor och grönt överallt, och det slog mig under det att tåget rullade in mot ändstationen att jag aldrig har sett Åbo den här tiden på året förr. Efter sex år i staden upplever jag dess första sommar.