Archive for juli, 2007

h1

Lottas mindre kända kusin

juli 29, 2007

Mera flickboksfrossa. Den här gången härstammar boken från jobbet – jag katalogiserade en mängd wahlströmsböcker, och högprioriterade de som framkallade starkast nostalgiskt läsbehov. Jag tror att jag har läst Vi två Nickan som barn, men det kan i princip också ha varit någon av de två andra Nickan-böckerna. Jag kommer inte ihåg ett dyft av handlingen från min första läsning, vad jag däremot kommer ihåg är att jag hade lånat boken av min kusin och att jag läste ut den i bilen på väg hem till kusinen för att kunna återlämna den. Jag kommer dessutom ihåg att jag som den Lotta-fantast jag var funderade mycket över författarnamnet. Jag undrade om Lotta Vik och Merri Vik kanske var systrar, och jag tror också att jag fantiserade om att Lotta-böckernas huvudperson fanns på riktigt, och att det var hon som hade skrivit om Nickan.

Med tiden lärde jag mig att såväl Lotta Vik som Merri Vik är pseudonymer för Ester Ringnér-Lundgren, och även om jag inte hade känt till detta hade jag förmodligen börjat ana ugglor i mossen under min läsning. Om Kaja är en Lotta med Kitty-komplex så är Nickan en vuxnare variant av Lotta. Vi två Nickan gavs ut 1968, alltså mellan böckerna Vilken vals, Lotta! och Festligt, Lotta!. Lotta är trots sin slarvighet och förmnåga att råka in i märkliga situationer egentligen en mycket ordentlig flicka. Hon röker inte (däremot talar Merri Vik genom henne ofta om hur förkastligt det är att röka), hon dricker inte och bortsett från en ganska oskyldig förälskelse i klasskamraten Jonas i de tidiga böckerna håller hon sig till samma kille genom hela serien. Nickan däremot känns som Lottas mindre dygdiga syster. Hon röker, hon dricker, och hon är inte alls så säker på vem som är den enda rätta i hennes liv. Dessutom känns Nickan paradoxalt nog både mera vuxen och mera trovärdig än Lotta, som ibland blir mer än lovligt medelålders sina tonår till trots. Nickan och hennes bror funderar kring kärlek och parförhållanden, talar om att man inte får vara tillsammans med någon enbart av rädsla för ensamheten. Över huvud taget känns Nickans kärleksbekymmer mer realistiska än Lottas. Det här får mig också att misstänka att Nickan-böckerna har skrivits med tanke på något äldre läsare.

Varför dessa ständiga Lotta-jämförelser? Jo, därför att Lotta och Nickan liknar varandra mycket, trots skillnaderna jag räknade upp. Även om Nickan inte är lika slarvig och otursbenägen som Lotta råkar hon också ut för en och annan underhållande vardagsfadäs. Lotta och Nickan delar också samma sentimentala drag, och blir dessutom ofta sentimentala i liknande situationer. Nickan har en bästis kallad Gea, som hon hänger ihop med i vått och torrt – fast inte riktigt. Medan Lotta och Giggi verkligen är de ultimata parhästarna genom bok efter bok dyker det upp problem i Geas och Nickans vänskapsrelation – ett rejält svartsjukedrama över en kille. Det här är faktiskt, med tanke på genren, överraskande realistiskt beskrivet. Bara det att två bästa vänner kan bli osams och såra varandra är ju ett anmärkningsvärt realistiskt inslag i den här typen av böcker.

Den mest påfallande likheten mellan dessa båda huvudpersoner är en episod där Nickan skriver ett kåseri om de olika typer av pojkar som man möter på en typisk kårdans. Detta kåseri publiceras sedan i tidningen, och Nickan inser allt för sent att hon borde ha skrivit under pseudonym med tanke på att ämnet är lite känsligt. Efter publiceringen tycker hon att det hela är så pinsamt att hon vill sluta skolan för att slippa möta lärarnas eventuella kommentarer. Den som kan sin Lotta känner antagligen igen scenariot från Var glad, Lotta! – fast där är det om lärarna Lotta skriver, och texten publiceras av misstag i en skoltidning. Lotta föresätter sig också att sluta skolan, för att dela ut tidningar eller städa tåg, allt för att slippa skammen.

Till skillnad från Kaja-böckerna innehåller Vi två Nickan inga uppgifter om att samma författare även har skrivit de populära Lotta-böckerna. Kanske var det inte meningen att läsaren skulle veta, och kanske hade man tänkt sig böckerna för så olika målgrupper att man inte tänkte sig att allt för många skulle hitta den upprepade episoden, trots att böckerna utgavs samma år och av samma förlag. Eller också var Ester Ringnér-Lundgrens skrivtakt så hög att hon inte hann tänka på vilke historier hon redan hade berättat.

I vilket fall som helst: Kul flickboksnostalgi, intressanta kopplingar till författarens andra verk och bra mycket bättre än böckerna om Kaja. Detektivhistorier var kanske inte Ester Ringnér-Lundgrens starka sida.

Lotta Vik: Vi två Nickan. Wahlströms 1968, 141 s.

h1

jag hjärtar Allison Crowe

juli 26, 2007

Senaste musikaliska förälskelse: Lisa’s Song med Allison Crowe. Jag blir alldeles salig av låten, det är så sjukt fint med pianot, likaså att höra hur låten växer och växer. Last.fm fick mig att upptäcka den, och till allas förtjusning kan man lyssna på låten i sin helhet här. Man kan också ladda ner den i mp3-format – gratis och lagligt.

Och efter att ha hängt tvätt till Lisa’s Song borde det enda rätta vara att avsluta kvällen med ännu ett avsnitt av fina Six Feet Under. Jag ska ändå vara duktig flicka och se på Friends eftersom det är hälften kortare. Längden på det här som känns som blaha-blaha i jämförelse med Six Feet Under leder förhoppningsvis till att jag lägger mig tidigare ikväll än de senaste kvällarna, och det i sin tur till att jag inte är fullt lika trött imorgon som jag har varit idag.

h1

Vänaste land

juli 26, 2007

Det här har hänt mig mer än en gång: Plockar på mig en långlånsdeckare, låter den ligga länge, länge – tills jag hittar en cd-version på biblioteket, lånar hem den och återlämnar boken oläst till det andra biblioteket. Vad lär vi oss av detta? Att jag inte fullt så ofta borde inbilla mig att jag ska läsa alla dessa deckare.

Seanst i raden: Åke Edwardsons Vänaste land. Det var en himla tur att jag lyssnade istället för att läsa, för den hade förmodligen varit seg att ta sig genom pappersvägen. Edwardson har rykte om att vara lite långsam och invecklad. Jag har inte velat ta det där till mig tidigare, tyckte till exempel att Himlen är en plats på jorden var riktigt bra. Fast det här, det rör sig bara i ultrarapid.

Och ja, Erik Winter är rätt sympatisk, och hans ungar är så gulliga att det syns genom texten som evige favoriten Torsten Wahlund läser. Mordfallet är särdeles rått och visar sig vara mycket gåtfullt. Winter och kollegorna traskar runt i invandrartäta förorter och försöker förstå invånarna, samt förstå varför ingen vill prata med dem. Det kunde ha varit så bra. Språkligt klarar Edwardsson sig med bravur, och Winter är som sagt en trevlig typ. Mycket musik lyssnar han på också, jag tror att jag aldrig har stött på en annan deckarförfattare som är så förtjust i att droppa artistnamn och citera låttexter som Åke Edwardsson. Inte mig emot, dock, jag är tillräckligt mycket musiknörd själv för att kunna uppskatta det. Det slår mig att det här är lite som det ständiga tedrickandet i Katarina Kieris Ingen grekisk gud, precis – små detaljer som får mig vänligt ställd till huvudpersonen på grund av dennes trevliga vanor. (Det är minst tre år sedan jag läste Kieris fina bok, och jag kommer fortfarande ihåg den som boken där huvudpersonen drack te och lyssnade på The Smiths.)

Intrigen är angelägen och allt det där – men måste det vara så… långsamt? Alla dessa lovande ingredienser, och så blir det ändå inte mer engagerande än så här. Jag menar, när det finns så många deckarförfattare som får driv i sina texter men som inte alltid har så mycket därutöver att komma med när man granskar texterna lite närmare. Och så har vi en författare som kan skriva, och som i princip har något vettigt att komma med, men som inte lyckas berätta det så att jag suktar efter att få höra mer.

Åke edwardson: Vänaste land. Norstedts audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Uppläsare: Torsten Wahlund. ISBN: 9789173131766

h1

Österbottniska noveller

juli 25, 2007

När närproducerad kultur är som värst upplever man en känsla som ligger någonstans mellan kollektiv skam och ett behov av att trots allt vara uppmuntrande och hitta något gott att säga. Det finlandssvenska kan aldrig sågas jämt av med fotknölarna, hur dåligt det än är. Något positivt måste man alltid hitta att trösta sig själv och andra med.

Fast när det fungerar som bäst, när det geografiskt och socialt näraliggande blir det som lyfter ett verk till nya höjder, då kan det bli underbar igenkänning som inte prutar på kvaliteten. Ungefär som Ann-Luise Bertells novellsamling Tro, hopp och pizza. Novellerna utspelar sig alla någonstans i svenska Österbotten. Det kan vara överallt eller ingenstans, i en by nära dig. Jag känner igen typerna, men det blir ändå inte schablonmässigt. De förälskat trånande och konkurrerande tonårsflickorna. Modern som försöker hålla ihop familjen och julefriden. Midsommarfirande, obehagstyngda barndomshem. Bortflyttarna som återvänder. Och över allt en intensiv känsla av närvaro. Det mesta är så väl fångat att jag känner det som om jag själv skulle vara närvarande, inte bara i texten utan i landskapet, i det rum där berättelserna utepslar sig.

Det som förenar bokens tio noveller är inte enbart den tydliga österbottniska anknytningen, utan även personernas gemensamma upplevelse av att få nog och gå över gränsen. Huvudpersonerna förekommer också som bifigurer i de andra novellerna, vilket är en detalj jag gillar. Jag är som bekant svag för intertextualitet, om den så sker inom pärmarna för samma bok.

Läsningen har bjudit på mycket igenkännande, båda av obehaglig och fnissig karaktär. Jag har varit duktig novelläsare (notera att det här är min privata definition) och portionerat ut de tio novellerna, har bland annat haft dem som busslektyr under vårvintern (man hann gott och väl läsa en novell under resan in till centrum). Nu när den sista är utläst är det så länge sedan jag började att jag skulle kunna läsa om dem.

Ann-Luise Bertell: Tro, hopp och pizza. Söderströms 2006, 85 sidor. ISBN: 951522392X

h1

Dagens i-landsproblem

juli 24, 2007

Lånade hem Guilty Pleasures Rides Again från bibliotekets musikavdelning för ett tag sedan. Lyssnade igår kväll och idag efter jobbet, och det var inte riktigt vad jag väntade mig. Jag hade tänkt att det skulle vara guilty, ja, lite som en förstärkt version av att lyssna på Peter Jöback. Fast lika mycket hade jag tänkt att det trots allt skulle ge någon form av utdelning på pleasure-fronten också. Och det gjorde det inte – allt var bara jämntjockt, såsigt och oinspirerande. Jag hade tänkt mig något lättsmält som rinner in i öronen utan extra ansträngningar, något som är kul att lyssna på åtminstone en gång. Det säger en del att jag tyckte att Dolly Parton var skivans höjdare.

Det värsta är kanske tanken på att last.fm kommer att tro att jag verkligen gillar Hall & Oates, Gilbert O’Sullivan och Foreigner, alltså kommer den närmaste tidens musikrekommendationer också att se ut därefter. Det kommer att bli som den där veckan när jag lyssnade på Marie Fredrikssons senaste album, i hopp om lite nya coverfavoriter (icke!). Jag dras fortfarande med rekommendationer på Per Gessle, Gyllene Tider och Magnus Uggla.

Men okej, jag kan leva med att min musiksmak tydligen inte fixar soft rock från 70-talet. Vad värre är att det hela liksom färgade av sig på Josh Rouses Subtitulo som jag lyssnade på efteråt, och plötsligt kändes även den såsig, utslätad och oinspirerande. Till all lycka funkar Marit Bergman fortfarande, i synnerhet sedan jag har upptäckt att även debutalbumet 3.00 A.M. Serenades är riktigt njutbart.

h1

Ficktjuven

juli 23, 2007

Det finns böcker som vinner på att avnjutas i små munsbitar, och så finns det böcker som måste läsas i stora sjok. Ficktjuven hör definitivt till de senare. Min duttläsning med några sidor då och då var ingen bra idé alls. Det som räddade situationen och min upplevelse av boken var en tågresa med flera timmars relativt ostörd lästid. Det var då jag upplevde bokens första dramatiska vändning och fattade varför den anses vara så bra.

Ficktjuven utspelar sig i 1860-talets  England, och tar sin början i Londons mindre nogräknade kvarter. I ett hus fullt av ljusskygg verksamhet  får den unga Susan Trinders ett erbjudande hon inte kan motstå. En bekant till hennes fosterföräldrar planerar att locka en rik herrskapsfröken att gifta sig med honom, för att sedan se till att bli av med den unga damen och behålla hennes pengar. För att sätta sin plan i verket behöver han Susans hjälp, och hon måste alltså lämna sina älskade londonkvarter och bege sig ut till ett ensligt gods på landet.

Till en början tycker jag att det känns som en avlägsen romansläkting till Jane Eyre, dock med en ganska utdragen upptakt. Sarah Waters har dock en och annan överraskning i beredskap för både Susan och läsaren.

Vad är det då som gör att jag inte kan låta bli att bli förtjust i Ficktjuven trots att jag tragglade länge och väl med de första hundra sidorna? Svaret är enkelt – Sarah Waters sätt att avtäcka sin berättelse. Berättelsen i sig är intressant, men Sarahs metoder för att förmedla den och hela tiden avslöja exakt lagom mycket känns snudd på geniala. Redan i mitten av boken har hon tagit läsaren med på helt andra resor än man väntade sig under de första sidorna. Dessutom är Ficktjuven välskriven, och den historiska miljön känns trovärdig samtidigt som den är en ganska annorlunda 1800-talsskildring.

Rekommenderad läsning, med andra ord, men se till att du har gott om obruten lästid att ägna boken. Jag är faktiskt inte alls avskräckt, utan känner att jag vill läsa mer av Waters, t.ex. Nattvakten som lär utspela sig i 1940-talets London.

Sarah Waters: Ficktjuven.  Natur och Kultur 2003,  544 sidor.  ISBN: 9127074579.

h1

Härliga Marit!

juli 20, 2007

Igår flexade jag ut ett par timmar arbetstid och satte mig på ett tåg norrut. Koncentrerade mig noga för att inte byta tåg i Seinäjoki, utan satt kvar ända tills vi nådde Bennäs, denna för mig hittills okända ort som härbärgerat en del av mitt ursprung. Plockades upp av brodern, anlände till After Eight för att se Marit Bergman.

Och Marit Bergman överträffade alla förväntningar, det redan när hon inledde genom att låta You Can’t Help Me Now följas av Tomorrow Is Today. Hela bandet hade hon med sig, och det var alldeles underbart att se henne live. Likaså var det alldeles underbart att gå på en konsert där man kan alla låtar utom två, varav en framfördes för första gången. Marit låter snäppet bättre live än på skiva – sången funkar och hennes scenpersonlighet sitter som pricken över i. Det är de små detaljerna som skapr en härlig helhet – det faktum att Marit faktiskt dansar till My Sherona innan hon drar av Let’s Just Fall in Love, så att alla ska fatta referensen.

Det räcker inte med att hon är härlig på scen, hon verkar dessutom vara en sympatisk person också.  Surfar lite och hittar vänliga ord om gårdagskvällen i Marits blogg. Tack för det Marit, och tack för en underbar konsert!