Stum sitter guden

I början av sommaren lyssnade jag på Anna Janssons Silverkronan och blev riktigt förtjust. Inte sådär fantastiskt överförtjust som jag blev av Åsa Larssons Svart stig (i mitt tycke deckargenren när den är som bäst), men tillräckligt för att vara säker på att jag vill läsa mer av författaren. Vilket jag alltså har gjort nu.

Och njae, nu är jag ännu mycket mindre benägen att höja Anna Jansson till de Åsa Larssonska skyarna. Stum sitter guden kändes nämligen väldigt mycket debutbok. Jag tycker att Janssons språk är vingligt och lite tafatt, kanske inte orden så mycket som skiljetecknen. Jag blir irriterad på att hon genomgående har svårt att avgränsa direkta repliker från övrig text, att det som börjar som en replik kan övergå i en miljöbeskrivning, och jag får läsa om meningen för att sätta fingret på var denna övergång egentligen skedde. Ännu mer stör det mig att hon har en tendens att överanvända utropstecknen, i synnerhet i början. Det är inte bara det att de är ofta förekommande, det händer dessutom att de förekommer i par. Det är illa nog att de överanvänds i singular, men parbildning? Är inte det förbehållet något annat än deckarprosa? Hela situationen känns lite unik, eftersom jag inte kan påminna mig om när jag senast skulle ha läst en bok och varit så medveten om skiljetecknen, eller deras frånvaro.

Själva deckarhistorien känns sådär vagt bekant. Ett bestialiskt mord, som i det här fallet visar sig ha religiösa förtecken av ett lite ovanligare slag – mördaren har nämligen inspirerats av asatron. Det här är förvisso en hyfsat intressant detalj, även om poliserna verkar vara i behov av en dos religionshistoris allmänbildning. Fast Jansson ska ju ha anledning att plocka in en för handlingen ganska viktig uppsalaprofessor också, så allt för hemmastadda i humaniorasfären kan poliserna inte vara.

Upplösningen hade kunnat vara bra – om jag inte hade läst och sett dess like allt för många gånger förr. Nu sitter jag ändå som fastgjuten i boken under de mest spänningsfyllda sidorna, men efteråt har jag en känsla av att ha blivit lurad med ett lite för billigt knep.

Återstår frågan: Var Stum sitter guden mindre fantastisk för att den är ett lite vingligt debutantverk, eller kändes Silverkronan så mycket bättre för att jag fick den uppläst för mig av någon som smidigt kunde glida förbi missarna med skiljetecknen?

Anna Jansson: Stum sitter guden. Prisma 2000, 214 sidor. ISBN: 9151836750

jordgubbslyx

Stadssommaren bjuder ständigt på nya upplevelser. Idag gick jag ett varv på torget efter avslutad arbetsdag, fröjdade mig över loppmarknaden i ena hörnet där jag fyndade en scarf och en av favoritfilmerna – Ronja Rövardotter – för ynka tre euro. Jubel och fröjd, som man skulle ha sagt i Mattisborgen.

Sedan styrde jag stegen mot grönsaksstånden, och gjorde något jag aldrig har gjort förr: Jag köpte jordgubbar. Hela vägen hem doftade de lovande sött, och sedan fick de utgöra min eftrrätt. Här kommer dagens antiklimax och en dos hemlängtan: Torgjordgubbarna var mosiga och våta, söta på det där lite stressande viset, när man vet att maan måste äta fort innan jordgubbarna inträder nästa mognadsstadie. Jag saknar mammas jordgubbsland med stora och fasta jordgubbar, jordgubbar med spänst och torr yta, jordgubbar med ett friskt litet syrligt sting bland det söta.

Jag anade nog att det var rätt lyxigt det där med jordgubbsland utanför fönstret, i all synnerhet när det är någon annan som planterat jordgubbsplantorna, brett ut halm och hållit maskrosorna i schack. Fast jag fattade aldrig att jag var sådär sjukt bortskämd, att skillnaden var så stor. Jag lovar härmed att aldrig mer muttra när mamma skickar ut mig på jordgubbsplockaruppdrag. Härefter ska jag med vördnad närma mig de av min moder odlade gubbarna, ty jag har skådat alternativet.